Om du älskar mig tillbaka [Drarry]

Super...♥

Du är en naturbegåvning!!!!

Superbra!
*bevakar*

jag veet! drarry är den bästa, tycker jag

VAFAN HARRY ÄR JU KILLEN MED GLAAASÖGONEN :O

Asså, så bra. Jag älskar det här fanfictionet.
~
Haha, Draco. Om du bara visste att du har förstört dina chanser ännu mer nu gällande "pojken med glasögonen" som dessutom råkade vara "pojken som överlevde" och den du just nu sitter och snackar skit om. Lycka till för det lär du behöva.

Tack för alla fin kommentarer!

Fortsättning:
Jag ville gärna träffa den där Harry Potter även fast han verkade mallig.
”Vet du vart Harry Potter är?”, frågade jag Blaise.
”Javisst, här på tåget”, sa han och lutade sig tillbaka mot sätet och log självgod. Jag himlade med ögonen och suckade:
”Ja men vart på tåget?”. Blaise såg bortgjord ut och rodnade. Men vad kunde jag göra? Jag var trots allt en Malfoy.
”Eh, jag har hört att han är i kupé nummer 24”, rodnade Blaise. Jag reste mig upp. Jag ville faktiskt träffa Harry Potter. Så mycket kunde jag erkänna för mig själv.
”Jag tänker ”hälsa” på den där Harry Potter”, flinade jag. ”Blaise, följer du med?”.
”Nej tack”, sa Blaise och lutade sig åter tillbaka mot sätet. ”Jag stannar hellre här. Jag är inte desperat på något sätt”. Jag rodnade ilsket. Vad trodde han egentligen? Att jag var desperat?!
Jag nickade mot Crabbe och Goyle att följa med. Kanske hade Blaise rätt. Jag ville inte verka desperat. Vi gick ut ur kupén och Blaise log snett åt mig. Jag visste inte vad det betydde men ja brydde mig inte. Jag satte kurs mot kupé nummer 24 med bestämda steg. Helt fräckt ryckte jag upp dörren till kupén utan att knacka. Och fick se en hel flock med fnittrande flickor. Crabbe och Goyle rodnade lite och såg dummare ut än vanligt men jag var en gentleman och höll stilen.
”Oj, hej ursäkta att vi stör”, sa jag och klistrade på mig mitt charmigaste smajl. Flickorna fnittrade förtjust.
”Ingen fara”, sa en flicka med brunt hår och bruna ögon. Hon rykte på axlarna men rodnade lite. ”Jag heter Pansy Parkinson”, fortsatte hon. Alla fnittrade.
”Jag heter Draco Malfoy”, log jag.”Kul att träffas. Pansy.” Repliken var riktad mot Pansy och hon stålade som en sol.
”Ville ni något särskilt?”, undrade hon och försökte låta oberörd.
”Ja, vi letar efter Harry Potter”. Hennes leende slocknade lite, som om hon trodde att jag letat i hela tåget efter henne.
”Han är i kupé nummer 27”, svarade hon.
”Tack”, sa jag och log mot henne och blinkade. Hon såg ut att vilja sjunga och dansa och resten av flickorna fnittrade hysteriskt. Men så fort jag stängt dörren till kupén hade jag glömt henne. Jag svettades lite och började bli nervös. Ta det lugnt nu, tänkte jag. Ta dig samman, du är en Malfoy.
Jag kontrollerade extra noga att det var kupé 27 innan jag slet upp dörren. Jag höll på att ramla baklänges av förvåning. I kupén satt två personer men samtidigt en. Den ena var Harry Potter och den andra var pojken med de gröna ögonen. Pojken med det svarta håret, han i madam Malkins butik och han med de gulligt trasiga och tejpade glasögonen. Men jag var för chockad för att kunna le åt det. Jag stirrade på honom och han stirrade på mig. Jag såg att han kände igen mig men att han inte hade längtat efter att få träffa mig igen. Jag som så länge funderat på vad jag skulle säga. Nu var allt i huvudet bort. Tunghäfta. Jag såg på hans ärr. Hur kunde jag missa ärret!?
När jag återfått talförmågan (vilket tog flera årtionden av sekunder) klämde jag fram:
”Är det sant? Alla i tåget säger att Harry Potter sitter i den här kupén. Det är alltså du?”. Vilken dum fråga, det klart det var han! Vem annars skulle det vara? Jag kände plötsligt hur rädd och nervös jag faktiskt var för att göra fel.
”Ja”, sa han. Alltid lika entonig. Jag log svagt för mig själv. Jag såg hur han betraktade Crabbe och Goyle oh skyndade mig att säga:’
”Det här är Crabbe och det här är Goyle. Och jag heter Malfoy, Draco Malfoy.” Jag sluddrade lite men försökte låta oberörd. Men avbröts av ett sagt skratt skymd av låtsas hostning.
Jag tittade dit och fick se en pojke med rött hår och fräknar. En Weasley. Inget speciellt med honom men jag hatade honom från första gången jag såg honom. Jag kände tårar tränga upp bakom ögonlocken. Det borde vara jag som satt där. Jag borde sitta tillsammans med Harry Potter och skratta och prata. Jag borde dela godis med honom och prata om Hogwarts. Jag hatade honom för att jag var avundsjuk. Och jag hatade mig själv för att jag var för långsam. För att jag inte skyndat mig efter honom.
Mina tårar som brände av avundsjuka förvandlades till vassa och elaka ord.
”Du tycker kanske mitt namn är lustigt?”, min röst darrade lite men jag hoppades att de inte märkte det.”Vem du är behöver man i varje fall inte fråga. Pappa talade om för mig att alla Weasleys har rött hår, fräknar och fler barn än de har råd med”. Han log inte längre men vad skulle jag göra då?
Jag vände mig mot Harry Potter och fortsatte:
”Du kommer snart att upptäcka att vissa trollkarlsfamiljer är bättre än andra, Potter. Du måste se till att du inte skaffar dig vänner av fel sort. Jag kan hjälpa dig med det.”
Jag sträckte fram handen och tog ett djupt andetag. Det kändes som om jag stod där med handen utsträckt i timmar. Jag kände mig som en idiot. Äntligen sa han:
”Tack, men jag tror att jag alldeles själv kan se vilka som är av fel sort”. Mitt hjärta sjönk i bröstet och jag tog långsamt ner handen. Ännu en gång rodnade jag.

Wäää poor malfoy ;_;
mer

hehe, och detta är bara början...

Mueeheheheheheh!!!