A Dragon's Tale [SV]

Det var superbra!!!! ♥ Jag hittade bara ett fel: Du skrev storm trivdes stormtrivdes stavas ihop om jag inte har helt fel nu
Och så (som sagt ) så var du JÄTTEMEGAAWESOMESUPERCOOLTWOWAMAZINGYEEEESBRA!!!!!!! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Längtar tills nästa kapitel!! ♥

Hermione 1234 TACKSÅMYCKET OMGDUGJORDEMINMÅNDAGSMORGON JAG KAN INTE TACKA DEJ TILLRÄCKLIGT! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Lägger upp nästa kapitel först imorgon tror jag, för har en hemsk och lång dag idag -.- :'DD

Tack!!!
Och okej!! Jag väntar såklart på kapitlet hur länge som helst!! Ha en bra dag!! ♥

Javisst desamma! :' ♥ (btw jag har autocorrect på mitt skrivprogram och det sa att stormtrides var fel men själv skulle jag nog också skriva det som ett ord ) )

Okej!! ♥
(Btw. Du skriver så himlar supermegawowcooltawesome!! )
♥♥

Håller starkt med Hermione 1234 att du skriver helt AMAZING! :'DD Meeeer för faaan och andra personer som kanske skulle gilla den här ff:n är kanske HP_Maja, Elzyii , PPP och Alma123!!?? ;D

ja jag ska läsa! absolut! Tack för att du taggade mig!

Jag ska absolut läsa den!!

Senare: nu när jag har läst så tycker jag så här: ♥♥♥♥ jättebra

NI MUGGLISAR ÄR OTROLIGA OCH JAG VILL BARA KRAMA OM ER FÖR ER POSITIVA RESPONS! TAAAAAACK!! Jag tänkte först lägga upp det här kapitlet imorgon för har haft fullt upp dag, men jag blev så insatt i skrivandet att jag inte kunde sluta... Så enjoy och berätta vad ni tycker då ni har läst! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥ :' )))))


Kapitel 3 - ”Ängeln i min famn”

Wherever you go,
Whatever you do,
May the angels
Watch over you.

De följande dagarna öste regnet ner utan uppehåll, det dystra regnet tillsammans med min allmänt deppiga storebror gjorde mig på dåligt humör. Cameron skingrade sina tankar genom att spendera varenda minut i Weasleys Vassa Varor tillsammans med tvillingarna Weasley, de hade varit vänliga och gett honom en uppgift i affären. Fred och George var faktiskt mycket muntra killar och de skämtade gärna med mig då jag var på dåligt humör för att få mig att må bättre. Till min förvåning fungerade det till och med, men Charlie hade fortfarande inte lämnat Den Läckande Kitteln sedan vi kommit dit.

Charlie satt inlåst på sitt rum hela dagarna förutom då vi var i baren och åt. Han var redan myndig och fick använda magi utanför skolan, men inte ens det fick honom på bättre humör fastän jag och Cameron uppmuntrade honom. Istället muttrade han något enstaka ord till svar och försvann upp till sitt rum igen.

Hermione hade skickat två brev under veckan och berättat att de skulle spendera natten innan vi skulle till Hogwarts på Den Läckande Kitteln. Jag hade blivit överlycklig då jag fått reda på det, eftersom hon hade skrivit att jag även skulle få träffa Rons lillasyster, mamma och pappa. Jag var ändå lite nervös också, jag kände dem knappt men ändå var det som om jag hade känt dem hela livet.

Jag satt vid fönstersoffan på måndagsmorgonen i mitt rum med ritblocket i famnen och hörlurarna till min mp3-spelare i öronen. Med blicken vänd mot gatan kunde jag se tre små pojkar som sprang omkring vid soptunnorna och lekte att de hade trollstavar. Jag log för mig själv åt synen, de var synnerligen ivriga över att få börja Hogwarts fastän de fortfarande hade något år kvar. Strax därefter kom deras mamma ut genom dörren och ropade på dem att lugna ner sig för att de inte skulle bli upptäckta av mugglare.

Jag vände mig tillbaka till skissblocket där en halvfärdig teckning av en hippogriff fanns, min kreativa kunskap hade alltid varit till en fördel, eller det hade i alla fall min mamma påstått. Varken hon eller papa hade varit särskilt kreativa av sig, jag visste helt enkelt inte varifrån jag fått min kreativitet ifrån. Mamma hade en gång berättat att min avlidna mormors mor hade varit en skicklig tecknare och att hon säkert hade överfört sin gåva till mig genom himlens änglar. Jag hade varit för liten för att förstå vad hon menat då, men nu förstod jag precis vad det betydde.

Jag drog handen genom mitt kastanjebruna hår och tittade på den halvfärdiga teckningen, den var inte speciellt bra som de jag gjort tidigare varit. Sidan rev jag ut ur häftet och skrynklade ihop det till en boll som jag pricksäkert kastade i korgen intill nattduksbordet.

Om ungefär en vecka skulle jag vara på tåget som skulle föra mig vidare till Hogwarts, jag kunde knappt förstå det. Cameron hoppade omkring och sjöng av lycka. Hans största dröm hade alltid varit att få börja där och efter allting jag hade hört om internatet började jag nu förstå varför. Han och jag hade gått omkring i Diagongränden under hela gårdagen för att inhandla våra saker till skolan. Cameron hade fått sin Hogwarts-slips som han nu vägrade ta av sig, jag kunde nästan slå vad om att han till och med sov med den på sig.

Mödosamt ställde jag mig och upp sträckte på mig, det var en ganska fin dag och jag kunde behöva lite friskluft efter den dystra veckan. Smidigt hade jag lagt upp mitt hår i en hästsvans och lagt en grå hoodie på mig innan jag plockat åt mig min ryggsäck för att sedan gå ner till puben och vidare ut genom dörren. Efter att ha spenderat nästan hela veckan i Weasleys Vassa Varor eller i andra affärer i Diagongränden kunde det vara skönt med lite omväxling.

Det fanns en liten park i närheten av Den Läckande Kitteln, jag hade fått syn på den då vi gått från flygplatsen. Genast då jag anlände bemöttes jag av ett gäng farande killar som åkte omkring på sina skateboards, Charlie skulle ha gillat det eftersom han var en hejare på att åka på sin bräda.

Jag satte mig ner under en stor alm vid mitten av parken framför en fontän. Fascinerad över att en liten pojke stod böjd över fontänen och stirrade ner i vattnet tog jag genast upp mitt skissblock och började rita av scenen framför mig. Pojken kunde inte vara mer än fem år gammal, om ens det, han hade smutsigt blont hår och stora, utstående öron som fick honom att se ännu sötare ut.

”Följer du efter mig eller är du annars bara attraherad av min närhet?”

Jag uppfattade inte att personen pratade med mig, eftersom jag var fullt inne i min egen kreativa värld där jag inte var van vid att höra engelska. Men då jag kände hur något träffade mitt huvud vaknade jag genast upp till verkligheten igen och tittade mig irriterat omkring.

”Här uppe”, fortsatte rösten och jag vände bestört blicken uppåt. Där satt han, med ett retligt grin i ansiktet och med sitt silverblonda hår betydligt rufsigare än senaste gången jag hade mött honom. Han var heller inte iklädd sin svarta kostym, istället bar han ett par enkla, slitna mörka jeans och en långärmad, vit t-shirt med mörkblåa ärmar. På armen bar han en svart, dyr klocka som jag antog att var värd mer än en Nimbus 2001. ”Jag frågade, följer du efter mig eller är du annars bara attraherad av min närhet?”

Jag himlade med ögonen, lika stolt som alltid, inte konstigt att Hermione, Ron och Harry inte tålde honom. ”Jag visste inte att idioter kunde klättra i träd.”

”Det kan de inte”, svarade han roat och hoppade sedan skickligt ner från trädet att han landade precis framför mina fötter. ”Kanske just därför som du sitter här nere.”

Jag gjorde en grimas åt honom, en grimas! Hur gammal var jag egentligen? Skärp dig Ciara! ”Vart har du mamsen då? Och kostymen?”

Malfoys flin blev allt bredare då han lade sina händer djupt ner i fickorna på sina jeans. ”Det var så varmt ute idag och jag klarar mig fint utan min mamma.”

”Så såg det inte ut senast vi träffades”, sa jag oberört medan jag återvände till min teckning som endast behövde skuggas innan den var klar. I ögonvrån kunde jag se hur Malfoy stelnade till och att flinet på hans läppar hade blivit mindre, jag hade ställt mig på hans onda tå.

”Vad gör du?”frågade han istället och kikade över mina knän där jag höll mitt skissblock med nyfikna ögon.

”Skissar”, svarade jag och nickade sedan mot fontänen där pojken nu stod och fick en uppläxning av sin, vad jag kunde se, storasyster efter att han plockat upp en peng från dess botten. Sedan vände jag om blocket för att visa bilden åt honom, för några sekunder kunde jag se att han var imponerad över min skicklighet innan det gick över till att vara egoistiskt självsäkert.

”Det ser ju riktigt...bra ut”, sa han långsamt.

”Du är inte van vid att ge folk komplimanger, va?”sa jag genomskådande då jag vände blocket mot mig själv igen för att skriva mina initialer och datum på det. Malfoy vred sig obekvämt på sin plats framför mig innan han sedan satte sig ner bredvid mig med ryggen lutande mot almens tjocka stam. Han var noga med att inte röra mig dock, som jag inte hade det minsta emot fastän det kändes som om han var rädd att jag bar på någon dödlig sjukdom eller nåt.

”Varför ritar du av mugglare”, muttrade han istället för att svara på min fråga. Han hade plockat upp ett grässtrå som han satt och rev med fingrarna på med stort full uppmärksamhet. ”De är ju inte det minsta intressanta.”

”Sitt still då”, sa jag med irritation i rösten av hans negativa tankar om alla förutom de så kallade renblodiga. Draco ryckte förvånat till då jag vände mig mot honom och tvingade honom att vila sina armar på sina knän medan hans fingrar fortsatte att leka med grässtrået.

”Vad gör du?”utbrast han då jag hade lagt de första strecken på pappret framför mig.

”Jag ritar av dig, träskalle, sitt still!”muttrade jag och han tystnade med ens utan att ge mig fler protester. Det var skönt med den lugna stunden, fastän jag spenderade den med en kille som högst troligen skulle skapa mycket problem för mig.

Han såg bedrövad ut i ansiktet, men ändå så oskyldig på något sätt. Hela hans ansikte var stelt, han liknade faktiskt lite på en av de där magnifika statyerna som man kunde se på de olika museerna runtom hela landet. Hans ansikte var kantad av starka drag som var lätta att skissa av och hans bleka ansikte var fullt av skuggor från träden som fick honom att se ännu mer fascinerande ut.

Till min förvåning satt han faktiskt stilla under hela den tiden som jag tecknade av honom, allting som hördes var våra tunga andetag, blåsten som drog i löven och skrapandet av pennan mot blocket. Då och då böjde han ner huvudet för att studera gräset mellan sina fingrar, men visade inga tecken på att han varken hade tråkigt eller tappade tålamodet.

”Sådär”, sa jag efter ungefär tjugo minuter. Genast vände han blicken mot mig utan att förändra en min i det stela ansiktet. Jag blåste av pappret för att få bort de lösa blyertsbitarna som lossnat från pennan innan jag smidigt skrev mitt namn i ena hörnet.

Teckningen hade i stort sett blivit precis som jag velat, jag kunde ha gjort den mycket snabbare om jag skulle ha skippat detaljerna vid hans ansikte och runtom ögonen. Men jag hade tyckt att de spelade stor roll, jag hade gjort dem med större omsorg än vad jag annars brukade.

Malfoy tog försiktigt emot pappret då jag räckte fram den åt honom och ett litet leende växte till i ena mungipan åt honom. Det försvann snabbt då han upptäckte att jag studerade honom. ”Var du tvungen att rita mig så ängslig?”

”Jag ritade av dig precis som du såg ut”, svarade jag lätt innan jag lade blocket tillsammans med pennan i min väska. Malfoy fortsatte att titta på teckningen med ett bekymrat krök i pannan. ”Det är inte mitt fel att du ser ängslig ut.”

Han vände långsamt på huvudet mot mig för att möta min blick, jag förberedde mig för en förolämpning som aldrig kom. Istället vek han varsamt ihop teckningen och lade den i bakfickan på sina jeans.

”Hur var det? Att bo i Finland menar jag? Var det som här, att folk gick omkring rädda på gatorna och viskade i alla hörn?” Han tittade inte på mig då han talade med låg, nästan lite viskande ton och ifall han inte hade nämnt Finland skulle jag nog ha trott att han tilltalat stenen som han oavbrutet stirrade på.

”Vi var betydligt mer muntra är än vad ni är här”, sa jag genast och ryckte på axlarna utan att bry mig om att fråga varifrån han fått reda på att jag kom från Finland. Jag gissade att det hade börjat spridas rykten omkring Diagongränden alltefter att vi hade anlänt. ”Och vi hade ju ingen trollkarl vid namn Voldemort som hotade med att döda oss heller.”

Han ryckte till då jag uttalade han-som-inte-får-nämnas-vid-namn och stirrade storögt på mig. Han trodde nog att jag var idiotisk som vågade säga hans namn, men jag brydde mig inte, ett namn var ju bara ett namn och de var tillför att användas.

”Du måste vara galen som vågar nämna hans namn”, mumlade han och såg mer plågad ut än tidigare. ”Om dödsätarna eller han själv får tag på dig skulle de inte tveka innan de tog livet av dig.”

”Jag är inte rädd”, sa jag sanningsenligt. ”För döden, menar jag.”

”Tortyr då?”frågade Malfoy med blicken rätt i ögonen på mig. En skrämmande ilning gick genom kroppen på mig då jag mötte de kyliga, genomträngande ögonen. ”Det måste ju finnas något som skrämmer dig.”

”Skelett”, svarade jag snabbt innan jag hade kunnat hindra mig själv. Ett brett flin spred sig över läpparna på pojken och han brast ut i gapskratt. Nu visste jag i alla fall hur det kändes att göra bort mig totalt, en illröd nyans spred sig över mina annars aningen solbruna kinder. Jag ville helst bara försvinna under marken och aldrig mer komma därifrån.

”Skelett?”fick han ur sig mellan skrattsalvorna. ”Av allting som finns i den här världen att kunna vara rädd för så väljer du något som inte ens existerar!”

En känsla av att jag hade lyckats flöt genom kroppen på mig, han hade faktiskt skrattat med lycka och utan att egentligen hånat någon. Han hade i och för sig hånat mig genom att skratta åt min rädsla, men det hade varit mitt eget val att berätta det för honom.

”Skratta inte”, surade jag och låtsades se arg ut.

Malfoy försökte att inte skratta längre, men det syntes att han verkligen kämpade emot att inte brista ut i skratt igen. Dock var ett muntert flin fastklistrat i det bleka ansiktet på honom. ”Hur kan du vara rädd för skelett? Du själv är ju egentligen ett skelett.”

”Säg inte sådär!”utbrast jag och stirrade storögt på honom. ”Det var ett barnprogram som jag tittade på som liten, den innehöll ett skelett med stora ögon, tre tänder och buskiga ögonbryn. Jag är fortfarande rädd för honom och kommer nog alltid att vara det.”

”Jag ska tacka det skelettet nästa gång jag stöter på honom”, flinade Malfoy. Jag slog lätt till honom att han föll ner på sida medan han brast ut i skratt igen, den här gången stämde jag in i skrattet. Kanske var han inte så farlig som jag hade trott i alla fall.

”Vad hette serien då?”

”Mysteriet på Greveholm”, svarade jag med rynkad panna över hur snabbt jag hade lyckats översätta namnet till engelska utan att tänka efter. Efter endast en vecka hade jag redan börjat tänka delvis på engelska, som tur, annars skulle jag aldrig klara av att svara så snabbt som jag kunde på alla frågor.

”Ja det låter ju riktigt skrämmande”, sa han överdrivet och gjord en tom gest med händerna i luften. ”Sa du att det var ett barnprogram?”

”Mycket lustigt”, sa jag och spände blicken på honom. ”Ja och? Det var ett program för barn och jag var ett barn då jag såg på det!”

Vi satt tysta en stund och såg på varandra medan vi pustade ut efter den ansträngande skrattattacken.

”Jag heter Malfoy förresten”, sa han då han äntligen hade slutat skratta fastän hans självbelåtna leende fortfarande var kvar. ”Draco Malfoy.”

”Ciara Lynch”, svarade jag med ett leende och tog emot handen som han hade sträckt fram mot mig för att skaka den.