Mutants

"Rhiannon, men du kan kalla mig Rhi om du vill." Svarar Rhiannon med ett svagt leende. Hon har dock tur att han inte känner henne, för om han gjorde det hade han nog inte haft några problem med att se den vanliga falskheten i leendet. Hon ler inte ofta utifrån äkta glädje eller glädje överhuvudtaget. Det var alldeles för länge sedan, tyvärr.

Jag tvinnar nervöst en slinga hår runt ett finger och sneglar upp på Rhi. "Vill du... Ehum... Följa med upp på mitt rum?" frågar jag med rodnande kinder och knycker med nacken uppåt gatan.

Rhiannon ser på honom med ett höjt ögonbryn.
"Ja, det lät ju bra." Säger hon skämtsamt sarkatiskt. "Men visst." Fortsätter hon och rycker liksom på axlarna. Att lyckas med någon är helt annat än att tro sig kunna göra det, och när det gäller Rhi så lyckas knappt människorna gripa henne innan hon redan är försvunnen.

Rodnaden på mina kinder blir rödare och jag känner hur några svettdroppar bryter fram i pannan. "Det var inte s-så jag m-menade!" utbrister jag panikslaget och sträcker ursäktande fram händerna. Bara Rhi inte tror att jag verkligen stöter på henne!

"Lugna ned dig, jag tror faktiskt inte på intimitet förrän på andra dejten. Och såvitt jag vet gills inte att en total främling som talar med en annan total främling om... speciella drag som en dejt." Konstaterar Rhi och lägger armarna i kors med en extremt road min. Hon ser det tragiskt nog som ett väldigt udda skämt, tyvärr.

Jag pustar lättat ut, trots att jag fortfarande inte är riktigt säker på vad Rhi menar. Jag harklar mig och vänder mig långsamt om. "Så, hm, jag bor på hotellet där uppe", säger jag och pekar på en gammal, gulbrun tegelbyggnad högst upp på gatan. "Det är tyvärr allt jag har råd med för tillfället", mumlar jag, mest för mig själv.

"Ja, jag bor ingenstans men ändå överallt så för mig spelar det ingen roll var du bor." Svarar Rhiannon och drar lite i skjortärmen som liksom korvat sig obehagligt så det känns som en stor klump på armen. "Led vägen, det blir aningen bättre så." Fortsätter hon och gör en gest mot hållet han pekat åt. Fast mer på marknivå.

(Tha't me! Sort of... )

Ugh, jag hatar mina föräldrar! Eller i alla fall de personer som adopterade mig. Jag är 14 år för Isis skull! Jag hoppar från ett tak till nästa i min väg graciöst.
Mina rika affärsmän till föräldrar är borta under kvällen så jag passar på att vara ute och vara fri medans det går.
"Det är tyvärr väldigt svårt när solen inte är uppe!" Mumlar jag medans jag fortsätter frammåt, jag gör en volt i luften och gör mig beredd på att känna taket raspiga meterial mot mina bara fötter men det kommer aldrig...

Jag nickar kort och börjar gå mot hotellet. På vägen ser jag ett par ungar som nyfiket stirrar på mig och jag sänker huvudet aningen.

Rhiannon följer efter men hon lägger inte märke till ungarna, hon ser ju trots allt helt normal ut i för sig. Fast under den tiden hon inte riktigt hade kontrollen var det ett helvete att visa sig ute på gatorna utan att ha handskar, heltäckande kläder och luva hela tiden. Speciellt eftersom hon kunde bli trä om hon bara snuddade vid ett bord.