Hon den där tjejen som är syster till Lily

Naww så fint och målande ♥ tycker att det saknas ffs om Lily, Severus och Petunia när de var liksom mindre, så tack för att du skriver en ^^ Längtar efter mer 83

Wow!!!

Supermegatoppen!

Bevakar!

Amazing!

Awesome! Ny läsare

ÅHH!!!!!

Du har fått en ny bevakare

Jag måste bara säga detta innan ni läser kapitlet:
Jag har det jättestressigt just nu.
Jag har massa läxor, och nu kommer det ju vara nationella-prov period också. Matteprov. Franska. Blä.
Vet inte om jag kan ha så här många olika projekt igång samtidigt. Fyra fanfictions där läsarna väntar tålmodigt, ett filmmanus som ska bli klart tills i sommar och säkert fem andra skrivsaker som jag bara skriver för mig själv. Sen vill jag också hinna titta på Doctor Who och Sherlock. OCH andra saker.
Jag vet som sagt inte om jag kan ha så mycket igång samtidigt, men jag ska försöka.
Det är anledningen till att det har dröjt!

Här, i alla fall, älskade läsare, får ni nästa kapitel. ♥♥♥♥♥♥♥♥♥
_____________________________________

Några veckor senare låg Severus i det frodiga gräset, med den grönögda skönheten Lily Evans bredvid sig.
Hennes eldröda lockar låg nedklämda under henne, hans hår var vått av daggen från gräset och hon hade slutit de klargröna ögonen.
''Severus, have you sometime felt that everything you do is wrong or stupid?''
Sa Lily det? Hon gjorde ju allting rätt. Hon var artig, smart och vänlig.
''Of course I have felt like that, Lily. Everyone thinks I'm strange.''
Lily öppnade ögonen och satte sig upp hastigt. Det hade fastnat grässtrån i hennes hår. Det brann en liten arg flamma i hennes ögon.
''I don't think you're strange, Severus! You're clever and a good friend. You understands me. ''
Severus kände sig lite rörd över vad Lily sagt, men han kände inte att det hon sagt var sant.
''Thanks Lily, but you are a so much better person than I am. You're kind. I'm not.''
''Severus, do you really believe that? You are my best friend.''
Lily såg honom djupt i ögonen, han kunde inte sluta titta i den oändliga oceanen av grönt. Han satte sig upp.
''And you're my best friend.''
Lily skrattade och la sig ner igen, och Severus följde hennes exempel.
Himmelen var ljust blå över dem.
Severus fäste blicken på ett träd med grågröna blad. Det såg ut som om det snart skulle dö.
''Do you see the tree too, Lily?''
''Yeah.''
Hon tog hans hand och Severus rodnade lite med sina gula kinder.
''On three. One.''
''Two.''
''Three!''
En stark vind drog förbi, och drog med sig många av de torra bladen. De två barnen kände vänskapen mellan dem som en stor, het boll och använde den som bränsle, till att få de torra löven att sakta, där i vinden som gjorde Lilys långa hår rufsigt, skifta form till smala gröna fåglar som flög runt, runt runt.
Fåglarna bröt cirkeln och flög, åt alla håll, högt upp i luften, genom vind, bort.
Barnen såg lyckligt på de fina fåglarna som försvann bort. De tittade på varandra, log och skrattade.

Petunia satt inne på sitt rum, läste en bok. Hon hade alltid varit en sådan person som grät lätt när hon läste, men annars så spillde hon sällan en tår. Hon tyckte det var svagt att gråta. Man måste ju bita ihop lite, annars skulle allting inom en rasa. Rasa, gå sönder och förstöras.
Men nu så rullade en salt droppe nerför hennes kind, ner på hennes haka. Hon fortsatte läsa, även om hon såg suddigt mellan tårarna.
"No," he said and shook his head slowly. "I can't do this."
He knelt down and cried. The tears rolled down his cheeks, and Jane saw at him with disgust in the blue eyes.
"Go Gus," she said. "Go, and never came back."
Där slutade boken, och Petunia lade ifrån sig den sakta, sakta på det ljusa överkastet på sängen.
Hon torkade tårarna och längtade verkligen efter den tredje delen i serien. Varför kunde den inte komma fortare? Hon ville ju läsa mer om Jane och Gus.
Hon reste sig upp från sängens överkast och tittade ut genom fönstret.
Några gröna fåglar susade förbi.
Gröna?
Lily.