Om du visste sanningen [Dramione]

Gillar det som gillar det okej, eller gillar det som älskar det?

Kom gärna med tips till förändringar. Skulle det vara en bra ide att sätta vissa ord i färg så att det är lättare att hitta vart man är? Jag gör det i det här kapitlet så får vi se hur det blir.

Tipsa gärna vänner

Tack yoloswag!


Fortsättning!

Jag såg Hermione slinka in i en av kupéerna. Skulle jag följa efter, vågade jag ta risken? Det bästa vore kanske om jag lät henne vara, det skulle vara bättre för oss båda. Men jag ville inte låta henne vara, jag ville lära känna henne bättre. Hermione Granger, bara namnet fick mig att rysa av välbehag. Kanske jag skulle gå fram och fråga om jag fick sitta där. Men om hon satt med någon annan? Efter några minuter gick jag trots allt fram till dörren. Hermione var ensam.
"Hej." sa jag. Jag försökte hålla tillbaka rodnaden. "Får jag sitta här?"
"Visst." svarade hon glatt. Det såg nästan ut som om hon var glad att se mig. "Draco." Lade hon till. Jag satte mig på sätet mittemot. Hermione var inte som de mugglarfödda som mamma och pappa hade pratat om. Hon var, annorlunda.
"Har du hört att Harry Potter ska komma till Hogwarts i år?" frågade hon efter en stunds tystnad.
"Nej, jag hade ingen aning." Betydde det här att hon inte gillade mig? Att hon bara brydde sig om den kända Harry Potter, som var den enda som överlevt Avada Kedavra och besegrat mörkrets herre. Trots att han bara var knappt ett år.
"Jag har läst lite om honom. Han står med i en av våra läroböcker. Lite pinsamt för honom kanske. Om vi läser det alltså." Hon pratade fort som om hon ville ha mycket sagt på kort tid. "Jag är mugglarfödd förstår du." För andra gången på en halvtimma sjönk mitt hjärta. Då var hon mugglarfödd. Samtidigt som tåget sattes i rörelse sa jag:
"Mugglare va? Hur är det att bo som mugglare?" Mugglare visade sig vara ett mycket intressant område. Jag som aldrig fått komma i närheten av en som umgåtts såhär mycket med mugglare, blev förvånad över att höra om något de kallade: Tefeon, som de samtalade i. Rösterna skickades ut i rymden och ner igen! Hermione skattade, jag skrattade. Hela förmiddagen satt vi och diskuterade olika saker. Allt från mugglare och libar (något de körde omkring i) till Hogwarts och trolldomsministeriet. Plötsligt sa Hermione:
"Är du hungrig?" Jag insåg hur hungrig jag var och nickade kort. Då plockade hon upp en burk med pastasallad.
"Jag går och kollar vart matvagnen är, den kan inte vara så långt bort."
"Har du ingen mat?"
"Nae". svarade jag och kastade en drömmade blick på hennes sallad.
"Då väntar jag med att äta. Jag byter om, och sen kollar om jag kan hitta dig."
"Okej, men jag tror att det är långt kvar till Hogwarts."
"Aja, man kan aldrig vara nog säker, eller?" Jag kände hur glädjen bubblade upp inom mig.
"Nej, det kan man nog inte."

Ett tag senare hittade jag matvagnen längst bort i tåget. Hon hade tydligen gått förbi utan att jag märkte det.
"En...." Jag kollade på all mat och allt godis. Jag undrade om Hermione hade ätit en chokladgroda nån gång. Eller Bertie Botts bönor i alla smaker. "En sallad, två grodor och en Bertie Botts bönor i alla smaker."
"Självklart." sa den lilla damen. "Varsågod." Jag betalade och gick. Jag mötte Hermione på vägen tillbaka. Hon var iklädd sin Hogwartsuniform.
"Varsågod." sa jag och gav henne en chokladgroda. "En sån har du aldrig ätit, va? Hon log mot mig.
"Nej, tack så mycket." Jag beslutade för att inte berätta om besvärjelsen som låg över den. "Vet du vem jag träffade? Harry Potter." Det kändes som ett slag i magen när hon nämnde Harry Potter igen. Om jag hade varit Harry, skulle det vara mig hon hade läst om, det skulle vara mig hon sett upp till. Det skulle vara mig, inte Harry Potter. Jag beslutade mig att denna Harry Potter inte var en bra typ, men att jag kanske skulle komma närmare Hermione om jag var kompis med Potter. Det var värt ett försök.

Mycket bra!

Guuud tack! Jag känner att vissa vill ha flera läsare, men om man tänker så att det här är min första ff och det första jag skriver som nån läser, OCH TYCKER ATT DET ÄR BRA, så är jag sjuuuuuukt nöjd. Tack allihopa.

Jag skriver lite till för er skull då ♥


Kapitel 4 ~Sorteringen
Resten av eftermiddan förflöt utan några större händelser. Hermione visade sig vara väldigt förtjust i chokladgrodan. Hon fick Merlin och förundrades över att han varit en Slytherinare. Nog kände jag ett litet sting i hjärtat, men det gick fort över.

"Draco, vilket elevhem tror du att du kommer att hamna i?" Hermione lät som om hon tryckt på frågan hela dagen. "Jag har läst en del dåliga saker om Slytherin, och du verkar inte... dålig.
"Om jag ska vara ärlig tror jag.." Jag avbröts av att tåget stannade. "Vi är här." viskade jag.
"Vi är i Hogsmeade." svarade hon viskande. Sen bröt det ut ett tumult. folk skrek. Hermione såg lite förvånad ut.
"Det var inte såhär jag föreställt mig allt." sa hon. "Mer tyst och högtidligt."
"Haha, nej." skrattade jag. "Hogwarts är ingen lugn plats.
"Du måste veta allt." sa hon. "Men vi borde gå nu." Och där var vårat ögonblick förstört.
Vi gick ut i korridoren. Där var det kaos.
"Jag tar den här vägen" sa jag till Hermione samtidigt som hon puttades bort i motsatt riktning.
"Okej." sa hon. "Vi ses snart!" Men vi skulle inte ses snart. Det jag hade gjort på resan var korkat. Jag hade planerat resan i åratal. Jag skulle ha hittat vänner, inte varit med en tjej. Jag skulle undvika Hermione. Hela min kropp skrek i protest. Jag var tvungen. Men ens jag kom ut på stationen var mina tankar på Hermione var som bortblåsta. Stationen hade kullerstensgolv, och var utomhus. Inte inomhus, som jag trodde. Lampor i guld svävade fritt i luften som var sval och fylld med syre. Jämfört med tågets kvävda luft var detta livet. Jag ville stå kvar och andas, men då hörde jag en mörk stämma säga:
"Förstaårselever, den här vägen, å hej Harry." Jag vände mig genast om, för att se den största mannen jag någonsin hade sett. Han var dubbelt så lång som en vanlig människa och minst tre gånger så bred. Hans händer var stora som soptunnelock och han hade långt, tovigt, svart hår och vänliga skalbaggsögon. Men det var inte det som fångade min uppmärksamhet, han hade sagt Harry. Kunde det vara Harry Potter? Jag kollade runt mig. Då såg jag Hermione, och glömde bort allt jag hade lovat mig själv.
"Kolla" viskade hon och pekade på en mager pojke med svart, rufsigt hår och glasögon. "Det är han."


Var färg-grejen bra? Uppskattar svar.

BRA!!

jag tyckte färg-grejen var ba för att man såg lättare var man var i texten

Tycker samma sak som sissi♥!

Kapitlerna var awesome!

Tack! Kommer mer ikväll!

*läser*
Brukar inte gilla Dramione, Hatar nämligen Draco, men dqetta var bra! Men... Färggrejen förvirrar mig!

Kommer inte kunna skriva ikväll eller imorgon (ska på CATCHING FIRE!!!!!! OMG!!!) men lämna en kommentar om nån läser, så jag kan skriva nytt sen.

väntar på mer
men ingen bråska för min del