New Orleans vampires

Lavinia satte sig och drog ett nästan hänfört andetag över all maten, över all glans och rikedom.
"Tack.......men varför?" hon var tvungen att fråga, sin uppgift här förstod hon inte. Han hade betalat en enorm summa för henne och hade hittills inte utnyttjat henne på något sätt, mer slösat på henne.
Men hon tog för sig av maten, hon var inte den som man behövde truga på och hon var hungrig. Av en kropp som större delen av livet levt på svältföda var det inte svårt att få i henne mat. Denna mat var läcker, utsökt och hon åt med god aptit.
Hon mötte mannens blick, han såg så konstigt på henne, åt knappt inget och han verkade koncentrera sig på något, andas ansträngt.....konstigt var det. Hon smuttade på vinet som hon aldrig smakat förr då hon inte orkade en tugga till av maten.

Dorian log endast som svar åt hennes fråga. Han kunde ju inte säga sanningen, och han såg ingen idé med att ljuga. I takt med att flickans tallrik tömdes kände Dorian febern stiga. Monstret inom honom, hans sanna jag som Stefanos sagt, visste att det skulle vara dags för den riktiga middagen snart, och Dorian hade allt svårare att gömma hungern i sina ögon.
Då hon äntligen hade tömt sin tallrik, reste Dorian sig, och ställde sig bakom hennes stol. Varsamt strök han undan hennes långa hår för att blotta ena sidan av hennes nacke. Hyn var perfekt, och Dorian vilade sin hand mot hennes hals, kände blodet flöda under sina fingertoppar.
"Oroa dig inte, det kommer att gå fort", sade han med ovanligt djup stämma, innan han sänkte huvudet för att hugga in de långa hörntänderna i hennes hals, tänder som inte synats tidigare.

Lavinia var mer på spänn än vanligt hon såg glimten i ögonen.....hunger? Hans andetag ja allt, hon hann knappt reagera försen han var bakom henne och stel av skräck av hans beröring kunde hon inte röra sig. Hennes andetag snabbades, vad skulle gå snabbt? Hon kunde inte röra sig en meter skräcken hade tagit henne, sen skulle hon inte komma undan honom men det tänkte hon inte på då. Hon visste eller gissade nu vad han var på ön hade det gått skräckhistorier om sådana som han, mycket historier men bakom var historia fanns en unns sanning.
"Lägg mig i jord." bad hon bara det enda hon fick fram, hon ville inte bara kastas på en skräphög även om Gud inte hade stor plats i hennes hjärta var det så hon ville ha det.

Febern fyllde Dorians sinnen, och han hittade en blodådra med det första hugget. Han stängde ögonen och märkte knappt hur han lyfte henne mot sig. Det var dock snabbt han märkte att något var fel. Hennes blod smakade fel. På grund av febern insåg han inte genast vad de var som var fel. Hon smakade inte illa, tvärtom men hon smakade definitivt vampyr.
Dorian drog sig loss, och höll upp henne. Han granskade henne, men han kunde inte förstå det för hon var inte en vampyr, de var tydligt. En vampyr skulle aldrig ha låtit en annan dricka av ens blod frivilligt, inte om man inte ville ha den andre som sin blodmästare.
"Vad är du?" mumlade Dorian, och södde henne mot sin arm.

Lavinia kände tänderna och smärtan var inte det värsta utan känslan att bli tömd på blod. Skräcken hade fått allt att avstanna och hon som vanligtvis skulle bitas och kämpa emot, låta tankarna fara var bara som ett tomt skal som det inte var hon det handlade om. Snart så kunde hon inte ta sig loss även om hon velat att förlora allt blodet hade fått henne på svimmningsgränsen och hon svajade betänkligt i hans famn med halvslutna ögon. Hon var knappt medveten om att han slutat.
"Vad?" fick hon fram, hon förstod inte vad han menade, heller inte vad allt handlade om, borde hon inte vara död?

Flickan var knappt vid medvetandet längre, och om hon hade varit en människa hade hon redan varit ute länge sedan, kanske inte död, men definitivt inte förmögen att tala. Dorian undersökte hennes ansikte, men fann inga svar till hans frågor där.
"Jag tar dig upp till mitt rum", sade han lågt. Hon skulle få sova i hans säng, och han skulle vaka över henne tills hon vaknade och kunde berätta allt. Om hon verkligen var en vampyr skulle hon återhämta sig snabbt. Dorian vågade inte tänka på vad han gjort, om han nu bundit henne till honom, eller om hon var tillräckligt vid medvetandet för att se hur hans hårda skal hade spruckit.

Lavinia protesterade inte hon sa faktiskt inget då hon bara försökte hålla sig vid medvetande. Hon ville inte svimma då skulle hon inte alls veta vad som stod på. Men hon var inte långt från att falla in i det svarta och då hon ställde sig upp för att ta sig till rummet vek sig benen under henne och allt svartnade.

Lavinia vaknar snart till sans efter någon timme hur hon hamnat här mindes hon först inte, hon hade inget minne av hur hon kom hit. Sakta öppnade hon ögonen och såg att hon låg i en vacker säng. En blick bredvid sig och hon såg mannen, hon kom på fötter snabbt, han var en vampyr, han försökte döda henne var det enda som dunkade i hennes hjärna. Hon försökte se en flyktväg, såg fönstret och tog sig dit.

Dorian fångade upp flickan innan hon hann slå i golvet, och plocade upp henne som om hon inte vägt något. Han tog henne upp till sitt rum och lade henne på sängen, och drog efter en stund täcket över henne. Han satte sig på stolen intill och betraktade henne. Dorian försökte komma ihåg om han någonsin hört om något liknande. Han kunde ännu smaka hennes blod i munnen, och det verkade ha lettat på febern något.
Största problemet med febern var dock att den krävde mord. Dorian trodde att det var mer livsgnistan som närde vampyren, inte blodet. Han skulle vara tvungen att hitta någon annan inom de närmaste dagarna.

Dorian rycktes ur sina funderingar då flickan vaknade. För första gången slog hennes hjärta snabbare av räddsla, och Dorian ställde sig upp då hon rusade till fönstret.
"Jag tänker inte skada dig", sade han och försökte låta övertygande.

Lavinia vände sig om med handen på fönsterbläcket. Hon var rädd och var det ordentligt, varför han skonat henne visste hon inte men hon tänkte åtminstonde försöka fly denna gång.
"Det skulle du säga vilket som." sa hon och andades snabbt och vände sig åter mot fönstret men med en blick på honom. Hon ar inte vid sina fulla sinnen det var tydligt. Hon försöker att öppna fönstret men då det inte går fylls hon med än mer panik och ögonen hennes svartnar hon darrar kraftigt och kastar sig mot fönstret, glaset brister och hon faller ut, hur högt det var hade hon inte tänkt på innan hon hårt slår i marken. Foten viker sig under henne, men hon kommer upp hon skulle därifrån vare sig med bruten eller stukad fot.

Dorian kunde inte skylla henne för att inte lita på honom. Han hade ju trotts allt försökt döda henne. Fönstret var låst, och Dorian hade uppriktigt sagt inte förväntat sig att hon skulle kasta sig genom det. Han skyndade snabbt till fönstret, tacksam över att solen redan sjunkit. Horisonten var ännu ljus, men Dorian tänkte inte om då han hoppade upp på fönsterbläcket. Flickan örsökte fly över marken, men hon verkade ha skadat foten.
Dorian tog sig ner och landade elegant. Tyst sprang han efter henne, lika obemärkt som natten. Han var imponerad över hennes krafter, då hon kämpade framåt.
Under den tiden hon varit medvetslös hade han kommit fram till en enda trovärdiga lösningen: hon var en vampyr, som ännu inte slagits av febern. Dorian ignorerade alla täcken som pekade imot detta, och trängde undan tankarna helt och hållet då han sträckte sig efter henne för att hindra henne från att lämna gården.