Ett misstag, en förändring [Dramione]

TACK,TACK,TACK för era kommentarer ! ♥ Ni är underbara hela bunten! :' )))

Det här kapitlet är lite underligt och konstigt skrivet. Ni kommer hata Draco i början och förmodligen bli lika förvirrade som mig i slutet men allting kommer reda ut sig så småningom - eller det får vi hoppas i alla fall Jag gjorde mellanrum i det här kapitlet, så förhoppningsvis blir det lättare för er att läsa det! :'




Kapitel 4
”Fan ta dig!”

En blixtrande huvudvärk bröt ut med ens som jag återfick medvetandet. Varenda del av min kropp ömmade och det kändes som om jag hade fallit på mitt högra höfte och slagit i en sten eller något. Halsen brann värre än då jag brukade vara förkyld och munnen var krut torr som om jag inte hade druckit något på flera dagar.

Jag kände mig fortfarande halvt dimmig i hjärnan, men nu kunde jag i alla fall tänka någorlunda klart. Men vad fan hade hänt igår egentligen? Först hade vi varit i sovsalen, sedan hos Fred och George innan vi gått till festen. Jag hade dansat, ganska mycket med för den delen vilket förklarade delen av mina sjuka ben. Sedan hade jag ... shit! Jag hade hånglat med någon på dansgolvet!

Verkligheten slog till mig och jag öppnade ögonen med ett ryck, vilket fick det att svartna för ögonen och jag tvingade mig själv att slappna av igen.

Efter det hade det praktiskt taget blivit svart, jag hade några små minnesbilder av Harry som vinglade och Seamus som föll på golvet, men hade inte jag fallit med honom? Mer än det visste jag inte. Kanske hade det varit Seamus som jag hånglat med? Eller nej, det var nog omöjligt.

I ett försök att kunna stiga upp öppnade jag försiktigt ögonen igen och blinkade till några gånger för att vänja mig vid det plötsliga ljuset som strök in genom ett litet fönster i väggen. Jag greps genast av panik då jag upptäckte att jag inte hade vaknat upp i min trygga sovsal i gryffindortornet, istället var jag på en helt okänd plats. Och jag var inte ensam.

Mitt huvud vildade inte på en dyna, utan på en killes kala bröst. Han höll armen om mig och sov tungt med djupa andetag. Ovanpå oss fanns inget annat än en kavaj som täcke oss, var jag naken?

Plötsligt kände jag hur tårarna började bränna i ögonen på mig, hade jag legat med den här killen? Det fick inte vara sant. Utan att kunna hindra mig själv snyftade jag högljutt till, vilket fick killen att röra oroligt på sig i sömnen.

Försiktigt satte jag mig upp och sträckte mig efter min klänning som jag fann på golvet bredvid madrassen för att dra den på mig. Fastän huvudet bultade var mina tankar värre, jag hade legat med ingen mindre än Draco Malfoy.

Snabbt hade jag lyckats få bort hans hand som fortfarande låg halvt som halvt runtom mig innan jag ställde mig upp och klev över honom mot dörren. Jag fann mina underkläder under hans vita skjorta som jag snabbt plockade upp och lade på mig. Min klänning verkade mer avslöjande än vad den hade gjort dagen innan och jag ville helst undvika flera genomträngande blickar om jag skulle möta någon i korridoren.

Med en snabb blick på den sovande Draco, som dreglade med munnen uppe, rafsade jag åt mig hans skjorta och lade den över axlarna som ett sorts skydd. Han skulle ändå inte märka att den var borta, eller? Förhoppningsvis hade han varit lika full som mig och skulle inte minnas något från gårdagen.

Snabbt steg jag ut ur rummet och började gå i så rask takt som jag kunde förmå mig själv med tanke på huvudvärken mot gryffindors sällskapsrum.

”Gräddtårta”, mumlade jag åt den tjocka damen då jag kom fram till porträttet som genast svängde upp. Jag kunde höra hur hon muttrade för sig själv med förskräckt ton över hur jag såg ut, jag hade inte haft chansen att se mig själv i spegeln än och jag hade ingen större lust att göra det heller.

Jag hade haft tur hittills att ingen hade sett mig, jag hade gömt mig bakom en staty på tredje våningen för ett par andraklassare som var på väg ner till stora salen för att äta frukost. Det var tyvärr några elever i uppehållsrummet då jag kom rusande över rummet mot sovsalen.

Jag small igen dörren till sovsalen då jag väl hade kommit fram med andan i halsen. Huvudet bultade inte lika hårt längre, men jag hade en rejäl bakfylla eftersom jag kände att jag kunde börja spy när som helst.

”Vaeresomhänder”, sa Parvati yrvaket och satte sig spikrakt upp i sängen och tittade sig omkring. ”Hermione? Är det du? Vad har du för skjorta på dig? Vad i helvete, den där skjortan är skitdyr! Vem har du - ”

”Ingen”, avbröt jag henne genast och kände hur en djup rodnad spred sig över ansiktet på mig. Parvati såg helt mänsklig och vanlig ut. Hon hade tydligen fått en djup och ordentlig nattsömn, så olikt mig. Lavender däremot sov djupt i sin säng som om hon knappt var medveten om att omvärlden existerade.

”Du ljuger”, myste Parvati som plötsligt blivit pigg och kastat sig ur sängen. ”Berätta vem det är, fan vad skjortan doftar parfym! Gott ännu till, du har ju fått ett riktigt kap!”

Jag såg trött på henne och skakade på huvudet. Hon skulle bara veta, jag kunde inte berätta för henne. Det var för pinsamt, för personligt, det gick bara inte.

”Jag går och duschar”, sa jag innan jag lämnade rummet utan ett till ord.


~Dramione~Ett misstag~En förändring~


Snabbt hade jag fräschat upp mig, hällt i mig piller som hjälpte mot bakfylla och klätt på mig sköna kläder som bestod av gråa collagebyxor och en röd munkjacka.

Något som jag helt och hållet glömt bort att ta med mig från den lilla 'skrubben' som jag hade spenderat min natt i var mina skor. Vilket gjorde mig mer än orolig, jag hade ju också tagit Malfoys skjorta men den hade jag gömt under min kudde för att ingen annan skulle hitta den.

Efter det kände jag mig tillräckligt pigg och kry för att ansluta mig till Harry och Ron som befann sig nere vid stora salen. Klockan var ju inte ens mycket och det kändes som om jag hade hunnit med en massa redan för att vara lördagmorgon dagen efter en fest. Men kanske det var lika bra att jag hade mycket att göra för att hålla tankarna borta från Malfoy.

Då jag kom in i stora salen lät jag kvickt blicken glida över till slytherinbordet för att försäkra mig om att han inte var där - vilket till min stora lättnad inte var. Genast gick jag fram till Harry och Ron vid gryffindorbordet, de båda var precis som mig iklädda collagebyxor och munkjacka. Ron stirrade på sin mat med en äcklad min, sällan som han inte glufsade i sig allt vad han tålde.

”Godmorgon”, sa jag muntert då jag slog mig ner bredvid Harry och tog för mig av ägg och bacon.

”Vad du är glad idag”, muttrade Ron och gäspade stort. ”Jag har en mördande huvudvärk.”

”Här.” Jag sträckte fram två piller som hjälpte mot bakfylla åt honom. ”Tro mig, de hjälper.”

Han svalde dem genast och sköljde ner med äppeljuice.

”Tack, det var bättre”, sa han och såg genast mycket piggare ut. Jag räckte över två till Harry också som snabbt slukade dem han också. ”Jag såg inte mycket av dig igår, vart var du?”

”Jag var på festen”, sa jag snabbt utan att titta på honom. ”Du var visst upptagen med att dansa med Lavender, inte sant?”

En djup rodnad spred sig över hans fräkniga ansikte vilket fick det eldröda håret att se mindre skärt ut än hans ansikte. ”Jag – eh ... det bara hände och ... ”

”Du behöver inte förklara dig”, sa jag lugnande med ett litet leende. ”Jag är glad för din skull.”

”Om det alls betydde något mer”, sa Ron och lutade huvudet mot händerna.

”Gå och prata med henne”, uppmuntrade jag och nickade mot Lavenders håll där hon satt tillsammans med några andra från gryffindor. De diskuterade Seamus, att han bodde på toaletten för tillfället på grund av uppkastandet av gårdagens drycker.

”K-kanske senare”, sa han osäkert och petade lite i maten.

”Jag hörde att det gick vilt till med Cho igår också”, flinade jag och puffade lätt till Harry som inte hade sagt något än.

”Öh... ja det gjorde väl det”, svarade han kort.

Jag suckade tungt, trevligt kompani som jag umgicks med. Jag avslutade min frukost snabbt innan jag ställde mig upp och lämnade stora salen utan ett ord. Ville inte de prata behövde väl inte jag heller prata med dem.

Biblioteket var den första tanken som slog mig att jag kunde vara ifred på. Förresten hade jag ändå en uppsats i magihistoria att skriva till nästa lektion som jag kunde ta mig an.

Genast då jag kom ut ur stora salen gick jag mot vänster och vidare i korridoren mot biblioteket, jag kunde förmodligen vägen i sömen om jag så ville med tanke på hur många gånger jag hade gått dit. Dock hann jag inte gå många steg innan en välkänd släpig röst gjorde att jag stannade upp mitt i stegen. Mitt hjärta stannade i bröstkorgen på mig och plötsligt kände jag mig illamående igen.

”Var hon bra då?”frågade Blaise av Malfoy med ett brett flin. De stod mitt i korridoren som var den sista sträckan till biblioteket, det fanns ingen väg dit utom att passera Malfoys lilla gäng.

”Hon dög”, sa Malfoy och ryckte oberört på axlarna. ”Lätt på foten var hon i alla fall, hon praktiskt taget kastade sig över mig.”

Jag kände hur vreden fylldes inuti mig, hur vågade han! Om jag inte varit dum nog att lämna min trollstav på nattduksbordet hade han varit medvetslös vid det här laget.

”Vem var det då?”frågade en lång kille från slytherin som var ett år äldre än dem. Jag kände hur jag blev alldeles stel i hela kroppen, skulle ormen berätta? Om han berättade skulle jag trycka mina händer runt hans hals och klämma åt tills ögonen ploppade ut ur ögonhålorna på honom!

Blaise skrattade ett högt, öronbedövande skratt vilket fick mig att försiktigt kika fram bakom hörnet till korridoren där jag gömde mig. ”Jag slog vad med Malfoy innan att han inte skulle kunna sätta på en mugglarfödd.”

”Men det gjorde jag”, sa Malfoy stolt. ”En äcklig liten smutsskalle, duger bara till en sak, men hon var bättre än vad jag trodde faktiskt. Ett läshuvud som hon trodde jag att bara kunde plugga, men Granger var faktiskt förvånandsvärt bra.”

En tjock klump hade bildats i min hals, tårarna hotade med att välla upp för mina kinder. Jag kunde inte förstå det, allting hade varit planerat, jag hade blivit utnyttjad.

Plötsligt kände jag mig smutsig, dum och korkad. Jag var inte alls den människan som min mamma och pappa hade uppfostrat mig till. Innan jag hann hindra mig själv hade jag sjunkit ner på golvet och tårarna börjat rinna. Jag hade varit en docka i hans spel, en pjäs som skulle kastas bort då den var färdig lekt med. Varför var detta tvunget att hända mig?

Krampaktigt kramade jag om mina knän medan jag lät tårarna rinna nerför mina kinder. Jag brydde mig inte om ifall någon skulle se mig, varför skulle jag? Snart skulle hela skolan veta om att jag var en lättfotad idiot som hade legat med Malfoy på grund av något äckligt vad.

”Var det en skön kväll igår, Granger?”frågade sjätteårseleven av mig då hela slytheringänget plötsligt passerade mig. Jag ställde mig genast upp och torkade bort tårarna från mitt ansikte.

Crabbes och Goyles dundrande skratt ringde i öronen på mig, men jag blängde endast ilsket på Malfoy, som för en sekund hade mött min blick med rädsla innan ett självbelåtet leende hade spridits över hans ansikte.

”Du trodde väl inte att det menade något, smutsskalle?”flinade han och höjde snabbt på ögonbrynen.

Då brast det, jag stegade fram till honom och smällde honom på käften med min handflata. Han flög bakåt i väggen och tog hårt om sin kind med ett förvånat uttryck. Resten av hans gängmedlemmar skrattade hånfullt åt min reaktion.

”Ditt jäkla äckel! Lämna mig ifred!”skrek jag för full hals medan tårarna hotade med att börja välla upp igen. ”Hör du vad jag säger? Lämna mig ifred!”

Med de orden stormade jag därifrån så snabbt som mina ben kunde bära mig. Slytherinelevernas skratt ringde fortfarande i öronen på mig då jag kom upp till femte våningen korridor.

Jag kunde inte förstå det, jag ville inte förstå det. Fastän Malfoy var ett arrogant svin hade jag aldrig trott att han skulle sjunka så lågt. Han hade verkligen inte ett hjärta, han brydde sig bara om sig själv och ingen annan. Fyfan jag hatade honom.

Jag satte mig på en av bänkarna vid fönstren och stirrade ut mot tomma luften. Slottet var vackert, såväl som utsikten över sjön och den förbjudna skogen. Aldrig förut hade jag egentligen märkt hur vackert det var, som taget ur en saga. Då jag var liten drömde jag alltid om att Peter Pan skulle dyka upp i mitt fönster hemma och ta med mig till Landet Ingenstans för att aldrig behöva växa upp, men då jag blivit äldre hade jag glömt bort den drömmen och blev upptagen med Hogwarts. Nu förstod jag faktiskt hur mycket jag egentligen hade velat åka till Landet Ingenstans. Att växa upp sög.

Plötsligt gick ett sting genom min mage att jag saknade mina ovetande föräldrar, de hade alltid funnits där för mig oavsett vad. Nu var de miltals härifrån och det skulle ta dagar innan jag fick tag på dem.

”H-hermione?”

Snabbt vände jag mig mot korridoren igen och torkade om mina kinder. ”Vad gör du här?” min röst lät bruten, svag och inte alls lika självsäker som den brukade. Jag hade aldrig blivit utnyttjad förut, nu visste jag i alla fall hur det kändes.

Malfoy såg skyggt på mig med försiktiga ögon, var detta ännu ett av hans påhitt?

”Jag ville be om...eh...förlåtelse”, sa han svagt och tog ett prövande steg mot mig.

”Eller hur”, muttrade jag. ”Kom inte närmare!”

Jag tittade varnande på honom, det räckte med att han stod fem meter ifrån mig. Jag ville redan slå honom så mycket som jag orkade.

”Okej, det var dumt av mig”, sa han. ”Att utnyttja dig för ett vad. Men jag visste seriöst inte att det var du som jag dansade med på festen.”

Jag var inte det minsta övertygad.

”Förlåt”, tillade han efter en stunds tystnad och tittade ner på sina skor. Försiktigt gick han fram till fönsterbänken där jag satt och satte sig bredvid mig. Snabbt drog jag knäna närmare mig för att inte röra vid honom. ”Jag ska vara ärlig.”

”Verkligen?”sa jag med en fnysning.

Han höjde blicken och mötte mina ögon med en plågsam blick. För en kort sekund tyckte jag synd om honom, ångrade han sig faktiskt? Eller var detta ännu ett av hans spel?

”Jag och Blaise hittade på hela saken om att vi hade slagit vad”, började han långsamt utan att ta bort blicken från mig. ”På grund av min...aningen strikta barndom som isolerade mig till att tro att renblodigheten var det enda rätta, skulle aldrig min far godkänna att jag var med någon som dig.”

”En smutsskalle”, fyllde jag i.

Han ryckte till vid ordet och nickade sedan. ”Ja, precis. Det var aldrig meningen att såra dig, men det skulle komma ut förr eller senare och om min far får reda på det skulle han göra mig arvlös. Den enda utvägen som jag kunde komma på var att hitta på en vit lögn, det är bara du och Blaise som vet om sanningen.”

”Sanningen?”frågade jag oförstående. ”Att du ljuger om att du hade sex med mig för att din far annars skulle spöa dig? Vet du hur utnyttjad jag känner mig?”

Malfoy gav mig en medlidande blick. ”Såklart jag förstår dig, men du känner inte min far!”

Han ställde sig kraftigt upp och slog ut med armarna. Ilsket hoppade även jag upp på fötter och blängde på honom. ”Jag bryr mig väl fan i dina hemska föräldrar! Du kan inte sprida lögner för att unna dig själv fattar du väl!”

Hans ansikte började ilsket färgas rött av mitt uttalande. ”Om det är så du vill ha det.”

”Du skulle bara veta”, sa jag mellan tänderna och spända mina knynävar hotande på vardera om min kropp.

Plötsligt stormade han mot mig och tryckte upp mig mot väggen, först trodde jag att han skulle döda mig eller våldta mig eller nåt. Jag andades tungt och stirrade skräckslaget in i hans kalla, gråa ögon. Han stod lutad över mig, med sin högra hand på väggen bredvid mitt huvud. Jag praktiskt taget krämgde fast mig vid väggen för att inte röra vid honom.

”Du är modig, Granger”, viskade han i mitt öra. ”Men du har ingen aning om vad som väntar dig.”
Med det stegade han dramatiskt bakåt och jag kunde pusta ut. ”Om du vill ha tillbaka dina skor kommer det att kosta dig, tänkte att du vill veta det.”

”Dröm på, idiot”, snäste jag och han skrattade hånfullt åt mig.

”Behåll skjortan förresten”, sa han högt medan han dramatiskt backade undan och ett självbelåtet grin gick över hans läppar. ”Så har du något som påminner dig om mig.”

Med de orden var han borta, kvar stod jag mer förvirrad än någonsin. Vad fan pratade han om? Jag förstod absolut ingenting, och det var nog första gången som det hade hänt att jag inte hade ett svar på en fråga.


~Dramione~Ett misstag~En förändring~


”Jag är ytterst besviken på er alla!”skrek McGonagall för full hals att hela hennes ansikte blev blekare av ansträngningen. ”Bryta in er i ett klassrum och dricka er fulla! Jag skäms över er, vad har ni i era hjärnor egentligen?”

Jag tryckte ihop mig mellan Ron och Harry i ledet av femteklassare uppåt från alla elevhem. Professor McGonagall hade samlat oss i stora salen genast som hon hade fått reda på vårt rackartyg. Fred och George Weasley stod och smått flinade bakom mig, enligt dem var ju allt det här en enda komedi.

”Ni ska veta att om jag får reda på vem som är ansvarig för det här ska den eller dem få ett straff som de sent glömmer!”fortsatte McGonagall att skrika. ”Ni är alla ansvarslösa och hänsyslösa! Om jag var rektor skulle jag - ”


”Hrm, hrm.” Umbrigde hade dykt upp från ingenstans och stod nu bredvid McGonagall med ett självbelåtet flickleende i det paddliknande ansiktet. Harrys blick spändes genast och jag såg varande på honom att han inte skulle göra något som han skulle ångra.

Jag lät snabbt blicken glida över till platsen där Draco stod, han var lutad mot väggen med ett självbelåtet leende klistrat i ansiktet. Han verkade inte det minsta bekymrad över det hela. Jag hade fått mer information om festen i alla fall, det visade sig att han inte hade druckit någonting alls. Pansy hade stått och gormat över att hon inte hade fått honom den kvällen och underligt nog hade det gjort mig skadeglad.

Draco hade alltså varit fullt nykter då jag och han hade legat med varandra, förutom några klunkar sprit från min flaska då men det hade väl inte påverkat honom något. Allting var så konstigt, jag förstod mig inte på honom. Han hade bett om förlåtelse och sedan sagt att jag skulle akta mig. Han betedde sig konstigt och oförutspående. Jag förstod mig väl bara inte på honom.

”Om jag får ta till orda skulle jag föreslå att ni straffar allihop, kollektiv bestraffning gör att de alla förstår att de inte ska göra det igen.” hon fnissade flickaktigt och såg ut att mysa över stunden. ”Jag skulle kunna ta mig om uppgiften att straffa dem.”

”Det är inte er uppgit”, nästan röt McGonagall ursinnigt. ”Som viserektor har jag platsen att bestämma deras straff och när jag får reda på vem som var delaktig i det ska de få det som de förtjänar.”

Professor McGonagall vände sig återigen mot gruppen elever och spände blicken över oss. ”Iväg med er allihop nu, jag vill inte se er mer här idag!”

Jag skyndade mig ut från stora salen med Harry och Ron i täten. Försökte Umbridge ta över hela Hogwarts efter första veckan? Hon var ju mer galen än Malfoy ...

AWESOME!!! det var definitivt lättare att läsa nu iallafall!

Men vad fan har Draco för fel egentligen?! Jag funderar på ifall han har någon underlig mörk plan eller nåt.. ^^

Håller med dig, Draco är sjuukt konstig men jag älskade kapitlet ser fram emot mer!!

Då det gäller Draco kanske han är typ undermedvetet kär i Hermione eller nåt och försöker på henne på fall med sina humörsvängningar? xD

Hahahhahahah det kan hända, ska bli intressant att se vart det hela är påväg!

Jag kan väl sejja såhär: Det kommer inte bli lätt för Draco i den närmaste framtiden, och Hermione funderar på hur hon ska hämnas ;'

Hoppas hon typ mördra honom. Fas ne det skulle ju inte bli bra:

Hahaha! :'D tro mig, det lustar faktiskt att döda honom men då skulle det inte direkt bli en kärlekshistoria mellan dem om ena karaktären är död ;' ))

just de.. den lilla haken bara

Malfoy I hate you. :E Skulle kunna döda nån just nu -.-'