Mörkretstid. (PRS)

Esilie var svag och hade varken haft chansen eller orken att fly innan hon åter igen kastades upp på en vagn som om hon vore en säck potatis. Trotts det kunde hon inte hålla det något galna leendet ifrån sina läppar. Kniven låg intill hennes ryggslut i byxlinningen, inget särskilt bra ställe och det skulle inte förvåna henne ifall hon skar sig själv men de hade tagit allt annat och hon vågade inte riskera att de skulle komma på henne.

Ingen av de andra på vagnen såg på henne. Det fanns inga ifrån hennes patrull men hon kände igen några ifrån deras räd i byn. Kvinnan hon räddat ifrån ladan låg på kärrans golv och verkade knappt vara medveten. För en stund kände Esilie medlidande för kvinnan och de andra fångarna, något hon aldrig direkt känt eller tillåtit sig själv att känna men aldrig förr hade hon tvingats att sitta fängslad tillsammans med sina egna fångar.

Vagnarna rörde sig in i skogen och sakta började en plan träda fram i Esilies huvud men hon visste att om hon skulle ha en chans var hon tvungen att försvinna i skogen innan de kom fram, vart nu vildingarna förde dem. Då ingen av vildingarna var uppmärksam smög Esilie fram kniven, skar först av repet längst handlederna och sedan de vid fötterna. Hon såg några av de andra fångarnas blickar men ingen sade något i rädsla för vad som skulle ske om de gjorde det. Även om Esilie var en fånge nu så skulle byborna aldrig få för sig att lita på henne. Det var något Esilie aldrig skulle göra ifall hon satt i deras skor.

Plötsligt gungade vagnen till och stannade. Esilie drog efter andan, gömde kniven bakom armen, bad en snabb bön och inväntade vad det var som skulle hända.

Männen hade stannat och började prata. Vissa var vid fångarna men de flesta samlade ved och gjorde ordning för natten som kom snabbare och snabbare. Det mörknade allt mer och Adina var nu vid medvetande och ögonen var öppna. Hon studerade de i vagnen och satte sig sakta upp. De män som skulle vakta dem var upptagna med att skrika efter öl och kött. Ingen hade särskilt stor koll på dem.

Kvinnan, den kvinnan som hade tagit henne till fånga låg nu med resten av dem. Inte särskilt kul att vara fången verkade det? Men kvinnan hade en kniv och låg nära henne.
"Håll i kniven så kan jag skära mig loss, så hjälper jag dig sedan. Gör du inte det skriker jag och du blir straffad. Springer jag utan att hjälpa dig skriker du." viskade Adina tyst i kvinnans öra. De skulle ändå inte klara det själv, inte för hon litade på kvinnan, men sina egna knivar kom hon inte åt.
"Nå?" sa Adina med låg röst, kvinnan hade egentligen inget val, Adina kunde skrika när som helst.

Esilie ryckte till då den unga kvinnan talade till henne. Hon hade inte ens märkt att hon vaknat till liv utan istället betraktat männen, försökt lära sig deras rutiner även om de inte verkade ha några och om de hade det var det alldeles för tidigt för henne att lära sig dem.

Kvinnans ord isade genom henne. De fick henne att koka inombords, skulle hon, Esilie ge efter för ett hot. En liten suck slapp undan Esilie och hon visste svaret. Kvinnans ögon var hårda och hon mindes vad som hänt mannen i ladan, stäckte fram kniven emot kvinnans rep vilket inte var särskilt långt ifrån Esilie själv. Hon hade inget val ifall hon inte ville bli påkommen innan hon ens hade rymt. Mörkret skulle snart komma, det var deras enda chans men först hade hon ed att upprätthålla.

Adina log tillfredställande och började skära loss sina rep med hjälp av kniven kvinnan höll i. Då hon kommit loss masserar hon handlederna för att få liv i dem och sedan ser hon på kvinnan. Det skulle vara så enkelt att skära halsen av henne nu, men Adina höll sitt ord. Hon tog kniven av kvinnan, såg sig om och började sedan försiktigt skära loss dem.
Då det var klart höll hon prövande i kniven fundersamt innan hon åter gav den till kvinnan. Varför visste hon inte men hon hade knivar själv gömd i kjolarna och hon gissade att kvinnan hade blivit av med sina. Männen i lägret började bli allt mer berusade och ingen av dem vaktade längre vagnarna. Adina såg sig om, alla från byn, men hon skulle inte rädda någon.
"Ska vi få tyst på dem?" frågar hon lågt i kvinnans öra, talande människor kunde lämna stor skada och de var inte särskilt många i deras vagn och den andra vagnen skulle inte se dem.

Esilie kunde inte hjälpa att känna sig imponerad utav kvinnan. Hennes kalla ögon och känslokalla beslut. Det fanns inte många som henne, inte som Esilie i vilket fall mött. Kanske hade gudarna svarat på hennes bön i vilket fall men samtidigt påminde Esilie sig om att kvinnan skulle ta hennes liv lika lätt ifall Esilie blev en belastning.

Esilie gav kvinnan endast en svag nickning, inte ett ord hade lämnat hennes läppar sedan incidenten med vildingen. Hela hennes bål värkte i takt med de tidigare skadorna hon dragit på sig och hon kunde inte förmå sig själv att tala samtidigt som hon visste att varje ord var farligt.

De var fyra andra förutom dem, en äldre kvinna, två män och en liten flicka som sov i en av männens famnar.
Esilie nickade lätt emot de som var närmast kvinnan med en menande blick samtidigt som hon bytte ställning för att lättare komma åt. Barnet var lättast då hon sov men de andra verkade inte heller fullt vid medvetande.

Adina nickade och såg på de andra, de sov eller var inte vid medvetande. Mot de vuxna hade Adina inget problem, de hade aldrig brytt sig om henne, aldrig gett henne mat fast hon tiggt, men barnet var oskyldigt. Flickan var oskyldig, men bättre att dö i detta nu än att bli tagen av vildingar.
Med ett snabbt snitt skär hon vid mannens hals, ett gurglande hörs och sedan tystar han. Flickan slår upp ögonen och stirrar skräckslaget med klarblå barnaögon mot henne.
"God Natt, vännen." viskar Adina lågt innan hon gör processen kort och i flickans ögon finns det längre inget liv. Adina visste att dessa ögon skulle följa henne anklagande hela hennes liv. Sakta sluter hon flickans ögon och ser hur det går för kvinnan, Adina hade mörkt att hon var skadad, undra hur det var med henne? Själv hade hon bara fått ett par rejäla sparkar i revbenen och örfilar.

Esilie grabbade tag i mannen bakifrån lät kniven smyga in mellan bröst och nyckelbenet och punktera vänstra lungan. Mannen dör på bara några sekunder utan ett ljud. Kvinnan hann inte ens öppna ögonen, nästan som om hon var drogad, innan även hennes lungor var sönder. Det fanns ingen tid för luften att nå stämbanden för att varna någon eller ge sitt sista skrik.
Esilie torkade av det blodade bladet på sina byxor och det mesta av det klibbiga på hennes händer innan hon såg på kvinnan igen.
”Det finns något jag måste göra”, viskade hon lågt samtidigt som en vilding med en fackla gick förbi bara några meter ifrån dem.
Det såg ut som om de andra sov ifall man inte kollade närmare och det verkade vara precis vad vildingen trott. Turen hade vänt, mörkret hade fallit.

Adinas ögon var åter kalla som is och hennes ansikte utlöste inga känslor. Hon var ingen hemsk människa bara en som fått sitt liv emot sig och inte visade barmhärtighet mot dem som dömde henne.
Hon duckade vid ljuset av facklan och såg på kvinnan med rynkad panna.
"Vi möts i skogen." svarade hon, inte för att hon visste om de borde slå sig samman men två var bättre än en. Nu befann de sig i en glänta och hon kunde höra snarkningar från lägret.
"Lycka till." säger hon och undrar vad kvinnan skall göra då hon ljudlöst tar sig ur vagnen.

Esilie nickade mot kvinnan och tog sig ut ur vagnen.
”Detsamma”, mumlade hon samtidigt som hon såg kvinnan försvinna.
Esilie pressade sig mot vagnen och inväntade tills vakten gått förbi igen innan hon tog sig till tältet hon visste att han befann sig i tillsammans med två andra vakter och några kvinnliga fångar. Hon var inte riktigt säker på vad hon skulle mötas av och stannade upp intill tältet, hukade sig och stannade upp för att lyssna. Delvis efter ett rop som talade om att hon blivit sedd och efter ljud inifrån tältet. Inga rop ifrån vakterna kunde höras och det enda som kom ifrån tältet var djupa snarkningar och någon som andades lättare. De berusande dryckerna hade gjort sitt och Esilie log lite för sig själv. Han gjorde det enkelt för henne.
Istället för att ta sig in på framsidan, där öppningen var skar hon upp ett snitt i duken och tog ett smidigt steg in. Ett par bruna ögon mötte hennes gröna och blåa. Esilie lade sitt finger över munnen och kvinnan tittade ifrån Esilies ögon till kniven i hennes hand och nickade sedan. Även om kvinnan tidigare varit en av hennes fångar var de på samma sida nu.
Mannen till vänster om henne dog utan ett ljud. Esilie kvävde honom med en av kuddarna. Att de ens hade kuddar var något Esilie inte kunde hjälpa att förakta, kuddar var en lyx särskilt ute på uppdrag. Kanske männen inte var sådana vildar ändå. Den andras hals öppnade sig under eggen på kniven. Det hade varit fler kvinnor i tältet men de andra var skurna och slagna, de skulle vara döda innan gryningen tillskillnad ifrån den brunögda.
Den sista mannen var samma som hade förnedrat Esilie. Hon kände ett sådant hat inom sig, en eld i hennes bröst som i varje sekund växte och växte. Ingen kom undan med något sådant och hon ville att han skulle veta vad hans ödsliga misstag varit. Han sov tungt, precis som de andra gjort och även om Esilie visste att hon miste tid varje sekund hon ödslade så kunde hon inte bara släppa det här så med ett enkelt snitt skar hon upp först den ena handleden och sedan den andra innan hon gav honom en spark i bröstet som fick honom att dra efter andan.
”Hej där, minns du mig?” frågade hon och föll på knä jämte honom.
Smärtan, förvirringen, skräcken, allt fanns där i hans mörka ögon. Esilie log. Hans röda varma blod pulserade ut och vätte ned hennes ljusa underskjorta och klibbade sig på hennes fingrar, armar då hon höll honom nere, höll för hans mun.
”Jag ville bara att du skulle veta”, väste hon i hans öra, ”vad det misstag var.”
Ifall hon bara hade haft mer tid, ifall hon bara hade haft oändligt mycket med tid men nu var inte fallet så och hon ville inte att han skulle kunna räddas. Hon punkterade hans lunga precis som hon gjort med mannen som hon dödat i vagnen.
”Ta mig med dig.”
Esilie hade glömt kvinnan med de mörkbruna ögonen som nu stirrade uppspärrat på henne. Vid hennes ord ryckte Esilie till. Ännu hade ingen verkat upptäckt deras flykt och det gällde kanske endast minuter innan de skulle göra det och Esilie hade inte tid ifall hon inte dödade den här kvinnan likt de andra. Esilie nickade, samtidigt som hon drog upp en jacka i mörkbrunt läder och drog på sig. Hon fann även djurskinn med vatten i och två svärd. Hon tänkte på kvinnan i skogen. Den brunögda hade likt Esilie grabbat åt sig ett ränsle och ett vapen, ett armborst.
”Var tyst och följ mig”, viskade Esilie och började ta sig ut till utkanten av lägret.
Det gick lätt, nästan för lätt. Män var dumma som drack, särskilt en natt som den här.

Under tiden hade Adina tagit sig till en vagn där de förvarade det mesta. Tyger, kläder och vapen. Hon letade på ett par byxor som passade henne. Allt skedde med yttersta tysthet och snabbhet. Men hennes dagar i kjolar var över, skulle de ta sig fram ville hon kunna röra sig.
Kjolen stoppar hon ner i en ränsel och finner en dolk som hon satte vid sin sida även en ny mantel.
Hon hörde skrik och rop, vad höll den andra kvinnan på med? Snabbt hoppar hon ur vagnen och in i skogen. Det ömmar än om revbenen efter sparkarna men hon springer tyst in i skogen för att leta reda på kvinnan, hon hoppades att hon överlevt vad hon nu skulle göra.
Hon får syn på två figurer i skogen, hade kvinnan dragit med sig en till? Tack och lov var det ingen Adina kände, ingen från byn.