MugglisGame- Only One Can Survive

Mall= Kommer

Jag vet, jag vet.. Alla är inte här än MEN, har börjat skriva. Jag gjort klart distrikt 7 & 12 och jobbar på 3 ^^ Vill ni se det jag skrivit? ;D Eller vill ni vänta tills alla är med? :3

(Försten till 4)

JA! (4) Det ska komma nue
NEJ! (0)

JA, JA, JA OCH TUSEN GÅNGER JA!

Ja! Absolut ja

Jag är gärna med i distrikt åtta.

Vill läsa. "Bevakar"

Skriv. Nu. Nu. NU

Här kommer det jag skrivit
---------------------------------------------------------

Kapitel 1: Slåttern.


I distrikt 12:
Evelina vaknade tidigt och kollade runt sig. Pappa låg på soffan och stirrade upp mot taket då han då och då mumlade obegripliga ord. Hon ställde sig upp och gick med tunga steg mot den lilla hyllan dom använde till sina kläder. Hon började varsamt lägga kläder åtsidan i hopp om att hitta någon bra klädsel att ha på sig. Det var slåtterdagen idag. Tillslut hittade hon en ljusblå klänning med små puffar vid armarna och mammas gamla pärlhalsband. Hon la undan kläderna och tog på sig sin tunna jacka och kängor. Evelina visste att hon hade god tid på sig innan slåttern. Hon dukade fram lite frukost som bestod av torrt bröd och vatten till sig själv och sin pappa. Hon åt sakta upp min frukost och innan Evelina visste ordet av det så hade pappa satt sig upp och sagt med en ojämn stämma:
"Evelina, i ordning med dig", sa han och gick med ostadiga steg mot sin plats.
Hon nickade som svar och gick till badrummet. Efter hon badat, satt upp håret i en fläta och tagit på sig "fin" kläderna gick dem. Pappa hade borstat det ruffsiga blonda håret bakot och tagit på sig skjorta, tvättat sina kängor och tagit ett lätt bad. Han hollde om hennes stela hand medans dem gick mot den stora folkmassan och till Effie Trinket, som vanligt med ett stort, falskt och skadeglatt leende. Hon hade en stor gul bolliknande frisyr med glittriga guldiga slingor. Hon hade silverfärgade läppar och neon gul ögonskugga och en spettsig guld silveraktig klänning som nog nådde henne till knäna och en stor blommönstrad sjal i vit och silver.
"Välkommna, välkommna till äran av årets MUGGLISGAME! Glatt mugglisspel och låt oddsen alltid vara er gynsamma!", fnittrade hon.
"Som vanligt, damerna först", sa hon och gick fram till det stora klotet vid flickorna.
Evelinas hjärta slog hårt och hennes händer var svättiga. Hon tittade på sin pappa som flinade konstigt.
'Jag borde lämnat honom hemma trots allt...', tänkte hon då..
"Evelina Meadow!", ropade en pipig röst ut över folkmassan.
Hon vände mig automatiskt om och såg Effie holla upp en lapp med hennes namn skriven i en vacker handstil. Evelina darrade medans hon gick med sakta steg mot scenen.
"Kom, kom, var inte blyg!", sa hon och log ett spydigt leende.
"Oh juste, några frivilliga?", sa hon och vände sig mot publiken.
Ingen svarade.
"Dåså! Dags för pojkarna.", sa Effie när jag äntligen kommit upp. Evelina kunde höra hur tjejerna i sin klass skrattade åt henne och sa fula saker om klännigen då plötsligt Effie ropade upp ett nytt namn:
"Hario Mcenzi!", kvittrade hon glatt.
Alla vände sig mot en pojke vid tolvårs åldern som hade stora grönblåa ögon, hans solbrända hy bleknade, hans lockiga blonda hår som någon försökt kamma bakot fall ner mot kinderna och han började gå mot scenen.
"Några frivi-", sa Effie då hon blev avbruten.
"Jag anmäler mig som frivillig!", skrek en röst ur klumpen med 17 åringarna.
En kille på 17 år, med kastanjebrunt lite lockigt hår, en lätt solbränna, gröna ögon, muskelös kropp och en hand uppsträckt i luften hade ropat.
"Jag, anmäler mig som frivillig.", upprepade han och började gå mot scenen.
"E-eliot nej! Nej! Nej!!", skrek och grät pojken som tydligen hette Hario medans en flicka på 14 år med lång lockigt brunt hår tog tag i Hario. Tårar började dansa ner för hennes kinder när hon släpade iväg den gråtande pojken.
Eliot ställde sig på scenen och sneglade mot Evelina som stirrade på honom och dom båda vände på blicken.
"Ge en stor applåd till årets par från distrikt 12!", log hon och publiken klappade livlöst som vanligt.

I distrikt 7:

Iny vaknade nog först av alla i distriktet då hon både var rädd och bestämd. Hon pussade Denice på pannan som hade kurrat ihop sig bredvid henne. Hon tog på sig ett par änkla kläder och tog med sig frukost och sitt svärd påväg till skogen. Hon satte sig på en klippa för utsikt över distriktet då hon ändå satt gömd med liten risk att bli upptäckt. Hon plockade några ätbara bär i närheten och åt det tillsamans med brödet och osten.
"Idag, idag ska jag hämnas din död", viskade hon och svalde gråten.

På en annan plats i distriktet vaknade en pojke vid 14 års åldern av solljusets strålar. Han kollade i förådet och suckade.
"Jag vet att du är där, Nallah", sa Kyo utan att vända sig om.
"Kommer vi få frukost?", frågade hon försiktigt.
Kyo vände sig om och log mot sin syster.
"Klart! Jag ska gå och handla lite till festkvällen och lite extra till frukost. Gå och lägg dig nu innan jag säger till mamma!", flinade han och hon små skuttade tillbaka till sitt rum.
Kyo drog på sig sina stövlar, en smutsig skjorta, sin skogsjacka och ett par slitna byxor och tog sin lilla väska med pengar som han sparat till slåttern och gick. Han köpte mat till familjen och traskade sedan hemmot för att förbereda sig inför slåttern.

När slåttern väl var igång hade hela Kyo's OCH Iny's familj ätit, duschat och klätt på sig.
Iny gjorde två tjocka flätor av sin systers hår och en på sitt eget. Sedan gick familjen mot den stora folkmassan då Kyo's familj redan var där.
Iny höll hårt om sin lillasysters hand, andades tungt då den första lappen drogs och huvudstads kvinnan ropade med en pipig röst:
"Marylinn Donrrow!", alla vände sig mot en flicka blont kort hår, kritvit i ansiktet och hennes ögon fylldes av tårar då från 13 åringarna då...
"Jag anmäler mig som frivillig!", ropade en röst från 15 åringarna. Det var Iny's röst.
"Hohoho! Kom upp då, vad är ditt namn?", frågade hon.
"Iny Shaddow.", svarade Iny och släppte sin systers hand som kramade om hennes midja.
"Nej! Nej! INY NEJ!", grät hon då deras pappa drog iväg henne.
"Dags för pojkarna!", fnissade huvudstads kvinnan och gick fram till klotet. Hon drog varsamt upp en lapp och läste upp med en upphetsning:
"Kyo Marrcolio!", ropade hon upp och en pojke på 14 år gick upp på scen.
"Några frivilliga?", frågade hon. Tystnad, såklart.
"Dåså, en stor applåd för distrikt 7:s deltagare!"

I distrikt 3
Jack Brown vaknade av att solen kikade fram genom det öppna fönstret. Han satte sig upp och tog på sig sina glas ögon. Han kammade igenom det korta bruna håret och ställde sig sedan upp. Han hörde någon knacka på den slitna dörren och små sprang dit men när han öppnade var ingen där. Dock så låg någonting på marken. Han plockade upp det och läste på en liten lapp som satt på 'paketet'.
"Glatt Hunger Spel, Och Låt Oddsen ALLTID Vara Er Gynsamma! /Margot", läste han tyst för sig själv och log.
Han öppnade och till sin förvåning låg det nybakat bröd, lite av torrt kött och lite, men tillräckligt mycket för att chocka honom, små jordgubbar. Kanske 10 stycken, men det var alldeles för mycket i 3:an. Han sprang in i huset igen och la undan den lyxiga maten i skafferiet och gav sig sen iväg, med ett stort leende på läpparna, mot sin kära vän Margots hus.

I ett annat hus, vaknade en flicka vid namn Lopish Dawd. Hennes mörk blonda hår hade blivit små ruffsigt under natten och hon hade ramlat ur sängen av mardrömmar. Hon tittade på sin klocka. 8. Alla sov nog fortfarande. Hon traskade iväg till köket och drog fram två rätt så torra bröd och två glas med vatten samt en halv knytnäve med blåbär.
"Mor! Frukost är framme!", ropade hon så det nästan knakade vid dom ömtåliga, ruttna ställerna vid huset. Hennes mamma hade kort blont hårt till öronen och stora, trötta ögon.
"Jag hörde dig skrika under natten...", sa hon och satte sig mittemot Lopish.
"Mor, du behöver inte oroa dig. Jag drömmde bara en liten mardrömm..", svarade hon och svalde en torr bröd bit.
"Och ja, jag vet, inte mycket till frukost men jag sparar allt gott till ikväll", log hon men hennes mamma bara rynkade pannan.
"Tänk så blir det inget 'ikväll' då?", sa hon med en darrig röst.
"Äsch!", svarade hon argt och slukade rästerna av sin frukost.

Jack hade precis kammat ut håret och tagit på sig sin vita skjorta med blåa ränder, mörk blåa byxor som en gång i tiden varit hans fars, och ett par läder skor han putsade samt sina glasögon.
Lopish hade tagit på sin en vit vacker kläning med ljusrosa blommor, puttsat sina kängor och borstat ut håret så det små glittrade i ljuset.
Dom här två ungdommarna visste inte att ödet skulle föra dom tillsamans till en arena, hämskare än deras mardrömmar, för att slåss om liv och död.
När dom väl kommit fram fnös Jack och mumlade för sig själv:
"Idiotiska spel, dom tänker aldrig låta oss vara, va?"
"Glatt mugglisgame och låt alltid oddsen vara er gynsamma!", sa en kvinna vid namn Fiffy Markett som var årets 'dragare' till distrikt 3.
"Damerna först!", fortsatte hon och ställde sig intill klotet med alla flickors namn i 3:an mellan 12- 18 år.
Fiffy tog ner sin hand och drog upp en lapp, även om det bara var en lapp, var det tillräckligt för att skrämma livet ur en flicka.
"Lopish Dawd!", ropade hon upp. Lopish hjärta stannade.
Alla stirrade på henne då hon gick upp på scenen.
"Några frivilliga?", kvittrade hon ut, folk kliade sig i huvudet men ingen sa något.
"Dåså, dags för pojkarna!", sa hon glatt och skuttade fram till nästa klot.
'Stackare han som blir utvald. Säkert någon 12 åring också, och sen kommer dom glädjas när han dör och-'
"Jack Brown!", ropade hon upp och Jack vände sig om. Han kände choken och gråten försöka kämpa sig upp men han lät den inte. Han gick med stela steg mot scenen.
"Några frivilliga?", sa hon, även om hon visste svaret. Ingen skulle ropa "jag är frivillig" även om Jack hade bra vänner, så vågade ingen ta hans plats.
Jack sneglade mot sin familj. Mor fällde tårar, far var helt chokad och lillasyster grät i flöder och skrek hans namn.
"Ge en stor applåd för distrikt 3 deltagare i årets MUGGLISGAME!", skrek Fiffy förtjust ut.


//Det ska komma fler :3 Bl.a 3, 8 är jag igång med ;D Och förlåt om jag skrev lite mer om någon en en annan men, vem vet, nästa gång kanske jag skriver lite mer om DIN karaktär?

Ongiwara vaknade av att hennes "bror" låg bredvid henne. Även om han liknade sin pappa i utseendet så var hans personlighet rena motsattsen.
"Frukost är framme!", skrek styvmamman från köket.
"Jag kommer!", ropade Ongiwara tillbaka och himmlade med ögonen när hennes styvpappa sa något om att hålla koll på tiden. Hon steg sakta upp för att inte väcka sin sovande halvbror och la täcket över honom. Hon gick med tunga steg till köket där det serverades någonslags gröt med bröd. Hon satte sig och mumlade ett godmorgon.
"Godmorgon? Ja, det är en både bra och dålig morgon".
"Varför?", frågade hon men hon skulle snart att ångra sig.
"För det är ju slåttern! Tänk så blir du vald och vi antagligen att bli rika eller få nöjet att se dig dö? Det dåliga är att vår son kan bli vald", muttrade han och blängde på henne.
Magen knöt sig och hon åt upp sitt brända bröd och den slämmiga gröten.
"Tack för maten", sa hon kort och gick ut. Det hade varit en fin dag om det inte just var idag.. Solen glittrade över staden och en lätt men svalkande vind blåste genom träden som hade vackra gröna löv.


Det fanns dock en kille på 17 år som hette Connstanc Stewart som vaknade två timmar innan slåttern.
"Connstanc? Är du vaken?", ropade hans pappa från köket.
"Ja, är det frukost eller?", frågade Connstanc och började ta på sig sina slåtterkläder.
"Ja, det var det för ungifär en halvtimme sen", skrattade hans pappa.
"VA?!", ropade Connstanc och sprang inn i köket, satte sig ner på stolen i en rusande fart, slukade i sig frukosten, tvättade håret, kammade ut det, satte på sig sin fars gammla slips, knöt skorna, tränade lite med sitt svärd och tillsist hjälpt sinn lillebror.
"Kom nu, det är dags", sa han till både Connstanc och hans lillebror.

Ongiwaras röda hår glittrade i solen då hennes ansikte var livlöst.
Connstancs ljus bruna hår var elegant kammat och hans ansikte hade bestämd min, lik många andra pojkars i hans ålder.
Niccoara, årets slåtterdragare stog i en neon grön dräkt och en stor mörkgrön hatt som matchade hennes smaragdgröna eyeliner på torgets scen.
"Välkommna, välkommna till årets slåtterdag av dom årliga MUGGLISSPEL!",sa hon med en tillgjord typisk huvudstads dialekt.
"Gott Mugglisspel och låt oddsen alltid vara er gynsamma", log hon och gick fram till det klotet med flickornas namn.
"Damerna först!", ropade hon ut över publiken.

Ongiwara kände något slå till henne i huvudet.
"Anmäl dig som frivillig", fräste hennes styvpappa.
"Men, fa-", började hon men hennes styvpappa avbröt henne.
"Annars kommer du ångra att du någonsin födds!", fräste han och slog hårt till på hennes arm. Hon höll tillbaka tårarna av slaget och var beredd att ropa upp dom 5 ord, som kunnde förändra en man eller kvinnas liv, för att skydda någon annans.
"Katl-", började Niccoara ropa upp då Ongiwara skrek ut i luften:
"JAG ANMÄLER MIG SOM FRIVILLIG!", skrek hon och började gå fram till scenen.
"J-jaha?", sa Niccoara.
"Vad heter du och hur gammal är du?"
"Ongiwara Kutusu, ålder 14", sa hon sakta och sneglade mot pojkarna. Deras tur.
"Okej, dags att kolla vem som blir din 'prins' ", fnissade hon och drog en lapp ur pojkarnas klot.
"Ja du, Onwargi-"
"Ongiwara", rättade hon Niccoara.
"Sak samma!", fräste hon och forsatte.
"Ja du, Ongiwara din medspelare blir: ORIO BETTRIX!", ropade hon upp och alla vände sig mot en tolv årig pojke som grät, nej, det var inte han som grät, det var en annan tolvåring som precis vaknat och sprungit fram. Det var Ongiwaras halvbror.
"JAG ANMÄLER MIG SOM FRIVILLIG!", skrek dock en annan pojke, jo, det var Connstancs.
"Ålder: 17, namn Connstanc Stewart", sa han och gick upp på scen.
"Oj oj oj! Ge en ENORM applåd till Connstanc och Ongiwara, årets representanter för distrikt 1 i ÅRETS MUGGLISGAME!", ropade Niccoara och alla tvingades klappa lite extra mycket.

Vad tyckte ni andra?
Inez*Malfoy
Liv_Weasley
Isabelle Granger
95mas
MissWentz
Mio ^^
luna lovegood 21
Lovegood_Luna
Queen Boo
Gabrielle delacour 2
?

OH VAD BRA ♥3

Tack så jätte mycket! :3 ♥