5 steps on how to make James Potter like you [SV]

jättebra! meeer!

Haha James är allt en liten sadist och tycker inte han förtjänar fina Savannah. ^^
Men Ryan däremot är snäll och snygg. Tehehe.
This ain't going to be easy!

Anyway, keep the good work up. Det är asbra! Gillade att han stod upp för henne. c:

Naww Ryan ♥ Gillar honom, om Sav får James kan jag gått ta honom hehe 83
Du skriver helt UNDERBART, och jag vill har meeer. Det är så kul att den här ffn är så aktiv ^^

Är helt fast!! Det är så himlans bra och du bara MÅSTE skriva mer!!

Ny läsare! Det är så bra! Absolut en av dom bästa fanfictions jag har läst! MERMERMER!

Olala~
En till utmärkt, extremt välskriven och bra uttänkt fanfiction som jag kan läsa! :3 Passar perfekt!! Listan på bästa fanfictons jag har läst i mitt liv behöver fyllas på! I:3D

Wow, tack hörni! Så himla glad att ni tycker om den så mycket

---

22 September

Det var under det fjärde träningspasset med laget som det hände. Vi hade precis avslutat och min kropp värkte i varenda muskel. Ryan väntade på mig vid kvastskjulet så att vi kunde ha följe till sällskapsrummet, vilket hade blivit lite av en tradition, och jag var på väg att möta upp honom där när James stannade mig genom att säga,

"Savannah?"

Bara det faktum att han använt mitt förnamn, och inte efternamn, fick mitt hjärta att slå tusen gånger snabbare och jag kände för att hoppa upp och ner av lycka. Vilket jag såklart inte gjorde, duh. Jag menar, det skulle definitivt inte ge James ett intryck av att jag var en mogen, dejt-värdig person, och inte bara hans lillebrors bästa vän. Så istället tog jag några sekunder åt att samla mig själv, bet bort det barnsligt saliga leendet på mina läppar och vände mig sedan om. "Ja?" Tonläget var avskalat.

Framför mig höll James på att samla ihop grejerna efter träningen och jag kunde se hans armmuskler spännas genom tröjan när han lyfte upp den bruna kistan innehållandes dunkarna, kvicken och klonken. Han harklade sig och såg på mig med sina klarbruna ögon. Mitt hjärta gjorde en volt i bröstet. Vad kunde han möjligtvis vilja säga till mig? Tänk så ville han bjuda ut mig på en dejt? Kanske hade han äntligen sett mig ett annat ljus och insett att det var mig han ville ha?

"Skulle du kunna hälsa Albus att min uppsats i trolldomshistoria ska vara klar tills imorgon, är jag sen med en till inlämning får Binns krupp."

Mitt ansikte föll. Han ville att jag skulle hälsa Albus... Plötsligt var det så uppenbart. Självklart ville han det. Jag var ju inget mer än hans lillebrors bästa vän, trots allt. Ingen man dejtade, nej, aldrig. Jag svalde hårt för att få bort klumpen som bildats i halsen. James såg fortfarande på mig i väntan på svar. Jag nickade hastigt. "Visst. Jag hälsar det, inga problem", sade jag och vände mig om så att James inte skulle se besvikelsen i mitt ansikte.

Jag skakade på huvudet åt min egen idioti medan jag började gå mot kvastskjulet. Vad hade jag egentligen förväntat mig? Jag var ingen Lisa McCartney. Jag var inte på långa vägar så erfaren, och kanske var det problemet? Att jag aldrig hade dejtat någon, men å andra sidan var det ju faktiskt James fel. Jag hade aldrig varit intresserad av någon annan, ingen kunde mäta sig med honom. Men kanske behövde jag bara gå ut med någon och liksom få det hela överstökat så att jag sedan kunde få min drömprins?

"Vanna, där är du ju! Jag började bli rädd att du dissat mig och hittat en ny kille att ha följe med."

Jag vaknade ur mina funderingar. Ryan stod lutad mot kvastskjulet, armarna i kors över det breda bröstet och ett snett leende på läpparna. Ryan! Plötsligt visste jag hur jag skulle bli mer erfaren. Jag log brett mot honom och sammanflätade mina fingrar med hans. Han såg lite chockad ut till en början, men inte på ett negativt sätt.

"Nejdå, hur skulle någon kunna mäta sig med dig?" sade jag och började dra honom i riktning mot slottet. "Kom igen, så går vi."

Chocken på Ryans ansikte lade sig snabbt, som vanligt. Det var inte ofta han tänkte två gånger på något. Han var helt enkelt inte någon som grubblade över grejer utan liksom gick dit vinden bar honom. Han lossade greppet jag hade på hans hand och lade istället ena armen om mina axlar. Den plötsliga närheten fick mig att haja till och jag fick påminna mig själv om att det var det här jag hade velat. Inte för att jag tyckte illa om det. Jag tryckte mig lite närmre honom och undrade i hemlighet hur lång tid det skulle dröja innan han bjöd ut mig på en dejt.

Helt otroligt bra!

FANT-AST-ISKT!
Drar ut på ordet.

Du skriver fantastiskt bra, och jag avgudar varenda stavelse.
Tack och bock för denna fant-ast-iska FF!

Mer mer mer! ♥

Åh, tack tack! ♥

---

29 September

Det visade sig att det inte skulle dröja länge alls innan Ryan bjöd ut mig. Helgen efter var den första Hogsmeade-helgen och redan dagen efter det där fjärde träningspasset hade Ryan letat upp mig i sällskapsrummet och frågat om jag kunde snacka med honom lite. Jag hade suttit med Rose och Albus som hade utbytt blickar med varandra när jag rest mig upp och följt med honom till en annan del av det ovala rummet. När vi var ensamma hade han frågat mig om jag ville gå med honom till Hogsmeade och hitta på något, bara vi två. Även om jag egentligen bara gick med på det för att bli mer erfaren så kunde jag inte rå för värmen som spred sig i min kropp när han frågat mig. Det hade känts bra att vara omtyckt.

Och nu stod jag vid huvudgrinden och väntade på honom, och även om det aldrig varit ansträngt mellan oss så var jag fruktansvärt nervös. En dejt var något helt annorlunda mot att ha följe till sällskapsrummet efter träningarna. Det var min första dejt dessutom och det kändes som att plötsligt fanns där helt andra förväntningar på mig.

Jag sneglade på min armbandsklocka. Den var fem i elva. Det var fem minuter tills att han skulle vara där. Jag undrade om han skulle vara i tid eller om han skulle bli sen. Jag visste egentligen inte om Ryan var en punktlig person, men själv hade jag blivit uppfostrad av pappa att det var respektlöst att inte komma i tid så jag var alltid tidig när jag bestämt att träffa någon för att vara på den säkra sidan.

Just då såg jag Ryan komma gåendes nerför grusvägen iklädd en vit t-tröja med en ficka fram på vänstra bröstet, över den en uppknäppt jeansskjorta med uppkavlade armar och till det ett par kakifärgade shorts. Han såg riktigt snygg ut, var jag tvungen att erkänna. Riktigt, riktigt snygg. Jag hade ingen aning om att han var så modesinnad. Hans ansikte sken upp i ett leende vid åsynen av mig och jag blev chockad över fjärilarna som vaknade till i magen.

"Jag hoppas inte du stått här länge och väntat", sade han när han kom inom hörhåll.

Jag skakade på huvudet. "Nejdå, tio minuter kanske, klockan är ju inte ens elva än så du är ju inte sen", påpekade jag.

Ryan skrattade till. "Det har du ju faktiskt rätt i", sade han och lade ena armen om mig, så som vi hade gått den där kvällen efter det fjärde träningspasset. Jag började tycka om det allt mer, och jag kunde plötsligt förstå på riktigt vad all uppståndelse handlade om.

Vi började gå ner mot Hogsmeade. Det var fint väder ute. Det var en av de där sista, eftertraktade sommardagarna då det fortfarande var varmt och inte ett moln på himmeln. Grupper av andra elever var också på väg nerför den smala stigen till trollkarlsbyn. Vi nådde Tre Kvastar och tog ett bord vid uteserveringen.

"Vill du ha något?" undrade Ryan.

"En honungsöl, tack", sade jag och Ryan försvann in för att köpa åt oss. Uteserveringen var nästan full, vilket i och för sig inte var så konstigt eftersom det var så fint väder. Vem ville sitta inne en sådan dag?

"Savannah?"

Jag såg upp och höll på att sätta mitt eget saliv i halsen. James och Erfarna Lisa satt vid bordet snett bredvid oss. Hur hade jag kunnat missa honom? Han var uppenbarligen på en dejt med henne! Det knöt sig i bröstet. "Åh, James, hej", sade jag och bestämde mig för att låtsas som att Lisa inte existerade. Jag hade ju aldrig pratat med henne så varför skulle jag säga hej till henne? För att inte nämna att hon var i full gång att sno min drömkille från mig. Även om han tekniskt sett inte var min än.

"Vad gör du här? Var är Albus och Rose?" undrade James och såg sig omkring.

Jag ryckte på axlarna. "Jag--" började jag, men just då kom Ryan ut med två glas honungsöl i sina händer.

"Tjena, James! Lisa", han nickade mot dem båda och slog sig ner bredvid mig, varefter han lade ena armen om mina axlar och räckte mig ett av glasen.

Jag kände mig lite obekväm med Ryans arm om mig framför James och makade mig lite diskret åt sidan så att vi inte satt så nära varandra. Visst att jag ville bli mer erfaren men jag ville inte att han skulle tro att jag var upptagen. Fast sen å andra sidan var han ju upptagen med Lisa...

James såg från Ryan till mig och tillbaka till Ryan. "Jag visste inte att ni dejtade", sade han och jag fick plötsligt för mig att han var lite svartsjuk.

"Första dejten", sade Ryan obesvärat och jag kunde känna hur jag rodnade lite.

"Jaså det säger du? Tja, så länge det inte skapar problem på planen så", sade James och blinkade med ena ögat, även om både jag och Ryan visste att han menade allvar.

Ryan skrattade. "Nejdå", sade han.

Det blev tyst och jag kände mig illa till mods. Det var jobbigt att veta att James satt precis intill med sin dejt, samtidigt som jag var på min. Som tur var reste sig plötsligt James och Lisa upp.

"Nej, nu ska vi en sväng inom Godisbaronen, ha det så kul, vi ses på träningen imorgon", sade James och Lisa sade ett glatt "hejdå" innan de försvann neråt gatan.

Jag såg efter dem och föreställde mig att det var mig som James höll om, istället för Lisa. Dumma, erfarna Lisa. Och just som jag tänkte det hörde jag Ryan säga, "Du" men hann knappt registrera det innan han lagt handen mot min kind och riktat mitt huvud så att jag såg på honom istället. Sekunden senare hade han böjt sig fram och kysst mig.