~ The Hungergames ~ Sofia-Potter & Liv_Weasley ~

Jag såg att flickan och den fula damen kom in, jag suckade och tittade på dom.
" Känn er som hemma så ska jag hämta eran mentor " kvittrade damen och vinglade iväg.

"Mentor?" Upprepade jag frågande när damen hade gått ut. Jag ryckte på axlarna. "Är du nervös?" Frågade jag Matthew efter en lång stund av tystnad.

" Nervös? Nja " sa jag och suckade.
Jag satte mig i soffan och klappade bredvid mig, ett tecken på att hon skulle sätta sig bredvid.
Jag ville prata om hur vi skulle överleva och det.

Jag fattade vad han menade och satte mig bredvid.
"Jag är närvös" suckade jag och slog handen i pannan.

" Va inte det " sa jag.
Vi pratade ganska länge innan dörren öppnades och den fula damen kom in, efter henne gick det världens minsta man, han räckte damen upp till rumpan.
" Detta är eran mentor Mohammed " sa hon.
Jag och tjejen glodde på Mohammed.
" Ursäkta, men kan han..." sa jag.
Den lilla mannen gick argt fram till mig

Jag tittade länge på Mohammed. Han hade ställt sig mittemot Matthew och tittade rakt in i hans ögon. Jag harklade mig och Mohammed tittade på mig. "Joanne" sa jag och sträckte fram handen mot honom.

(HAHAHA xD)

Mohammed struntade i Joanne och blängde på mig.
" Vad?" sa jag och ryckte på axlarna.
" Åh, Mohammed, sluta nu " kvittrade damen.
" Det var på tiden, jag trodde att du hade somnat " sa jag

Jag flinade åt Mohammed. Han såg så liten och hjälplös ut. Han vände sig om och blängde på mig. Min blick förvandlades till en dyster min. "Jag måste gå, om ni behöver mig.." Sa damen och pekade på en sladd-telefon på väggen. "Ses". Damen vinglade iväg och vi blev ensamma med Mohammed.

" Så..." sa jag frågande.
Mohammed satte sig snabbt ner i mitt knä.
" Ursäkta, men du är otroligt tung för att vara dvärg " sa jag.
Dvärg skulle jag aldrig ha sagt!
Mohammed blängde på mig, otroligt läskig blick