Mörkrets tid!

(Förlåt... o_o Mitt Internet har ceppat i 2 dagar nu ungefär.)

Saergoth betraktar scenen, han står länge bak och har därför inte direkt en bättre syn på det som händer. Han bryr sig inte direkt om vad som pågår, han ser genom charaden när han får syn på att hon plockar åt sig. Saergoth är inte mycket för att bli bestulen och därför beslutar han sig för att gå vidare. Åtminstone tillräckligt långt bort för att inte bli bestulen av det han har. Saergoth skulle säkerligen gett henne pengar, om det inte var för att det gick emot hans principer. Han har ingen direkt moral för den delen heller. Vilket i för sig oftast är en bra sak med tanke på hur han lever.

Aja, det är faktiskt inte en stor förlust, faktiskt. Samvete, samma sak. Inget som de mänskliga behöver är något en demon skulle behöva. Definitivt inte Saergoth. Samvete är bara något som kommer i vägen, allt det där är helt enkelt lika tomt och onödvändigt som människorna som faktiskt vandrar i den här världen. De som "ska" lever här.

(Det gör inget Alex ^^)

Talitha betraktade människorna som passerade henne och mannen på gatan, de flesta såg på henne med ogillande blickar eller eftertraktade blickar. Hon hade fått höra att hon var vacker, men hon hade lovat sig själv till Gud, eller det var vad hon hade gjort innan Bacarra hade besökt klostret. Hon fick lugna ner sin mage för att den inte skulle vända sig ut och in, är hon tänkte på händelsen. Att det fanns sådana monster här i världen hade förvånat henne. Hon log vänligt emot mannen.
"Om herrn insisterar och sympatiserar för mig, vem är jag då att säga nej? Det måste vara guds vilja att jag sover med tak över huvudet denna natt" sa hon och log emot honom och fortsatte gå ner för gatan, emot ett hus som låg längre ner. Hon slutade sedan le när han åter tog till orda.
"Gud har sänt hjälp i form av män förut till mig, och jag kan ärligt och uppriktigt säga att jag inte uppskattade den hjälpen" sa hon allvarligt emot honom. Hon litade inte direkt på män, hon försökte att inte vara fördomsfull, alla män var inte likadana, men hon ville vara säker på att han förstod att hon inte tänkte låta honom komma nära henne. Hon stannade utanför ett världshus och såg på mannen.
"Jag hoppas att detta skall falla er i smaken" sa hon och gick in i byggnaden.

"Det gör jag allt och det är bra att du tackar ja, tillslut i alla fall.", Svarade han henne mjukt och fortsatte i hennes fotspår för att inte tappa bort henne i vimlet av människorna.
"Jag förstår men jag är inte som andra män. Däremot kommer jag inte forcera damen med mitt sällskap om hon inte vill; jag uppskattar däremot denna privata vägledning.", Svarade han henne vänligt, han hade inget intresse av kvinnan förutom som vägledare och han hoppades att hon skulle hålla sig från honom efter det här även om han innerst inne gärna skulle ha med sig någon att prata med på hans långa resa. Väldigt långa resa.
Snart stannade de framför ett världshus vid namn Den dansande Galten och på en skylt syntes ett svin som dansade på bakbenen; Demandred log vid åsynen av skylten och han hoppades innerligt att det inte skulle visa sig vara en riktig svinstia. Kvinnan försvann in i världshuset och snart följde han efter. När han kom in möttes han av en gemytlig plats, en eld fladdrade i eldstaden och det var välstädat. Såhär på dagen var det stillsamt och lugnt även om han antog att det skulle komma att ändras framemot småtimmarna. Han gick fram mot disken och tog kontakt med den som såg ut att äga världshuset.
"Ett rum till mig och ett till damen här.", Sade han och pekade på kvinnan som hjälpt honom.
"Utmärkt! Middagen ingår och det blir tio silver, tack.", Svarade han och tittade hungrigt på Demandreds penningpung. Utan att klaga, trots den höga avgiften, betalade han och vände sig återigen till kvinna.
"Så, nu har du ett rum för natten och här är ett guldmynt som utlovat.", Med ett leende räckte han över guldmyntet och lade det i kvinnans hand.

Elvina var en mycket skicklig ficktjuv, hon tog inte så mycket från var och en. De skulle knappt märka det och gjorde dem det skulle de inte misstänka henne, flickan som kunde skapa underbara toner med sin flöjt. Om de bara visste, tänkte Elvina och lät sedan den sista tonen dö ut. Hon hade tröttnat, det fanns mer lättförtjänta pengar att få. De slantar hon fått det vill säga stulit idag skulle räcka till ett mål mat. Ville hon ha husrum och en varm bädd fick hon bege sig till en krog eller värdshus. Men idag var en fin dag och förhoppningsvis skulle kvällen bli det med.
Människorna hade börjat skingra sig och Elvina stoppade undan flöjten. Hon gick längst marknadsstånden och tog ett äpple medans bonden tittade bort, ett grönt äpple var det stort och saftigt. Hon skrattade lågt, denna dagen kunde utveckla sig till en bra dag, eller den hade varit bra förhoppningsvis skulle kvällen bli lika angenäm.

"Mäster..." Hör Saergoth en kvinnlig röst när han ställt sig vid en gränd och Saergoth vänder onådigt blicken mot kvinnan som står där. Hon är väldigt liten, men han vet att hon är en kvinna. Han tog livet av hennes man i utbyte mot själ och slavande för honom. Fast han kan inte komma på kvinnans namn. Fast det lägger han ingen stor vikt vid. Hans blick får kvinnan prata okontrollerat och försöka förklara till varför hon kom fram. Lika snabbt höjer Saergoth handen och hon tystnar omedelbart.
"J-jag försökte utföra det du bad om." Mumlar kvinnan stammande och Saergoth har plötsligt en helt annat min, från hård till kallt ilsken. "M-m-men h-herrn vägrade." Fortsätter kvinnan. Saergoth vet vem hon menar. Han kommer inte på hans namn, han har det uppskrivet. Men han har inte brytt sig om att komma ihåg det. Fast han behövde mest finanser. Han har pengar, klart han har, men finanser kan man aldrig få för mycket av.
"Jag ordnar det." Säger Saergoth irriterat.
"Jag menade inte att misslyckas." Svarar kvinnan.
"Jag ordnar det, försvinn." Konstaterar Saergoth irriterat och kvinnan avlägsnar sig så snabbt han kan.

"Om det är Guds vilja, vore det dumt att göra honom ilsk" sa hon och fingrade vid korset hon bar runt halsen. Hon tittade på mannen, han påstod att han inte var som andra män, men vem kunde veta? Hon ville inte döma på förhand men hon hade svårt att tro att män inte styrdes av sina begär och första impulser.
"Det glädjer mitt hjärta att höra, många män hade inte varit lika nobla som ni" sa hon vänligt, även om hon hade svårt att tro det. "Det är min plikt och Guds vilja att jag hjälper mina medmänniskor" sa hon till mannen och såg sig om i världshuset som hon nu stod i. Hon hade aldrig varit inne i det, men det var städat och brasan värmde. Luften ute var kylig, man märkte att hösten var på väg, även som sommaren försökte hålla kvar sitt grepp om världen. Talitha älskade att se världen förändras under de olika årstiderna, hur gud lät naturen ha sitt eget skådespel.
"Ni är mycket vänlig herrn" sa Talitha och tog emot myntet samtidigt som hon neg. Hon såg på världshusvärden som såg ogillande på henne. Hon var inte säker på om det var för att hon fick mer betalt än honom eller om han ansåg att hon var opassande i hans lokaler. Talitha tog nyckeln i från värden och började gå upp för trappan emot rummet. Hon hade fått nummer sju, det magiska talet. Hon log när hon tänkte på sagorna hon läst som barn. Rummet som hon klev in igenom var ett litet men mysigt rum. Där inne fanns en säng, ett bord med tvättfat och en fåtölj framför fönstret. De hade till och med lagt in en matta på golvet för att gästerna inte skulle frysa om nätterna. Talitha gick fram till tvättfatet och började tvätta sig.

Efter några korta meningsutbyten med den unga kvinnan försvann hon iväg upp mot trappan och förmodligen skulle hon sedan smita in på sitt rum. Demandred tog i sin tur nyckeln från världshusvärden innan även han gick uppför trapporna, med ett litet leende på läpparna; det skulle bli skönt att få tillgång till en mjuk säng istället för vägens hårda mark. Trots att han inte hade speciellt mycket emot att faktiskt sova ute var det jobbigt att ständigt göra det och nu var en sådan stund där en säng var mycket välkommet.
När han steg in i rummet var det mysigt i all sin, för honom, enkelhet. En matta låg på golvet för att det inte skulle vara kallt på natten, ett tvättfat stod framme på det lilla bordet bredvid sängen och han kunde se en fåtölj som stod vid fönstret. Utan att lägga alltför mycket vikt vid det satte han sig i mitten av golvet och tog fram en kniv, med kniven skar han sig i handen så att bloddroppar började att falla mot golvet. Blodet använde han i sin tur till att rita en cirkel och snart fladdrade en brasa i mitten av hans rum, den rörde sig inte utanför blodcirkeln han hade ritat däremot så spred sig värmen så ljuvligt.
Trots att han nu letade efter ett sätt att få tillbaka sin själ brydde han sig om bra saker i livet och en eldstad i ett rum utan en sådan var sannerligen en sådan bekvämlighet han gärna unnade sig. Lika lätt som han hade skapat den skulle han kunna avsluta den ifall någon, av någon anledning, skulle komma in i hans rum oanmäld.

Elvina tog sig genom de trånga bakgatorna. Här hittade hon som i sin egen ficka, bättre än ute på de öppna gatorna. Här var hennes liv, hela hennes liv även om det var där ute hon fick sina saker. Här levde hon årets fina dagar, när kylan började krypa längst knutarna tog hon jobb som servitris på en krog, vilket ofta innebar mer än det. Men jobbet gav henne tak över huvudet och mat, samt extra pengar och en varm rikemansbädd.
Men denna dag kunde man sova på gatorna, eller som hon tänkte i en av de gamla övergivna husen den dit många från den undre värden kom, dem som inte de övriga människorna ville veta av.

Saergoth suckar frustrerat. Antingen hittar han en annan kvinna som kan förföra honom eller så tar Saergoth saken i egna händer. Men det brukar bli så blodigt och hotfullt när han ska göra det. Självklart vore det enklare att ta någon annan kvinna men han måste hitta dem också och det var till och med svårt för en demon. Seargoth suckar och lämnar gränden han vandrat in i. Någonstans måste någon av dem finnas. Saergoth kastar en blick på en tiggare och motstår den vanliga lusten att sparka till honom när han försöker klänga på Saergoth som istället tar ett hastigt steg åt sidan och därmed undviket honom lyckat nog. Sedan fortsätter han gå utan vidare. Tiggaren ser efter honom, fast Saergoth tycker att han borde ha vant sig vid det.

Talitha tittade ner på det smutsiga vattnet som nu var i skålen. Hon hade inte insett hur smutsig hon varit. Hon tittade sig i spegeln och vände sedan bort blicken, hon ansåg att hon vanärade Gud och sig själv när hennes kläder inte var rena eller hela, men nu när hon fått betalt av herrn. Talitha lämnade sitt rum för att söka upp en skräddare. Gatan utanför kryllade av människor, hon försökte undvika dem och skynda sig till skräddaren. Hon fann en liten butik längre ner på gatan och gick in. Mannen där inne stirrade på henne och hon log försiktigt.
"Jag undrar om herrn kan laga min dress" sa hon försiktigt och mannen granskade henne.
"Jag skall se vad jag kan göra fröken" sa mannen och gick fram och granskade henne. "Här låna den här" sa han och gav henne en rock för att skydda sig själv, mannen försvann bort med hennes dress. Talitha satt och väntade tålmodigt på mannen, under tiden började hon be till Gud och tackade för att hon fått pengar.
"Fröken" sa mannen och hon tittade upp och såg på dressen han höll upp. Hon log tacksamt emot honom.
"Vad vill herrn ha i betalt?" frågade hon och såg på honom. Han granskade henne med ett leende hon inte uppskattade.
"Jag tror att damen vet vad jag vill ha" sa hon och gick närmare henne. Talitha kände hur paniken steg inom henne och hon fingrade efter sin kniv och drog den när mannen kom närmare. Hon satte den i mannens ben och slog sedan till mannen i huvudet så han svimmade. Hon klädde snabbt på sig sin dress och skyndade ut från skrädderiet och gick tillbaka till världshuset. Hon försökte få kontroll över andningen och sin hjärtklappning. Hon gick in genom dörren och skyndade upp till sitt rum och sjunk ner i fåtöljen.