Skönheten och Odjuret (PRS)

Mina tassar begravs i den fuktiga snön. Kylan i vinden har omvandlat de få regndropparna som kom till snö igen. Ännu en blixt slår ner och de ser jag henne. Hon ligger på marken, snön har börjat täcka henne lilla kropp. Jag ställer mig på alla fyra och löper fram till henne, hennes medvetslösa kropp reagerar inte på ljudet från mina tassar mot snön eller mina tunga andetag.

Jag böjer mig ner och borstar så försiktigt jag kan bort snön från hennes lilla ansikte. Jag lyfter försiktigt upp henne i min famn med en hand och drar min tjocka mantel om hennes kropp med mina andra hand för att skydda henne mot vinden och snön.

Vinden viner och hugger i min kropp, den är stark och jag måste kämpa ganska hårt för att inte välta omkull i snön men jag kommer snart fram till mitt slott. Jag öppnar den tunga porten och skakar av mig snön i hallen. Små isbitar slits loss från min päls och landar med små klink mot marmorgolvet.
- Mrs Potts! Ropar jag ut och hör hur hon kommer från köket, genom hallen mot mig.

Jag går in i mitt lilla läsrum där en soffa och två fåtöljer finns framför en sprakande stor brasa. Jag lägger ner flickan i soffan och drar fram den så den står riktigt nära brasan men inte för nära.
- Herre, ni kallade? Säger Mrs Potts och jag flyttar mig så hon kan se flickan i soffan.
- Chip, säg till köket att sätta på lite te, och soppa. Seså, skynda dig nu. Säger Mrs Potts till sin son som är en liten porslinskopp.

- Jag vet inte vad hon gjorde i skogen, men jag tänker inte släppa henne igen. Fixa i ordning tornet, en filt, lite vatten. Jag ser på Mrs Potts som skakar på sig.
- Umh, herre, får jag föreslå, att ni ger henne ett rum. Jag tror inte att denna lilla flickan kommer klara sig i tornet. Jag ser på Mrs Potts, jag grymtar lite.
- Låt gå. Ge henne ett rum. Ställ en vakt framför dörren. Jag bär henne. Jag lyfter upp den lätta flickan i min famn och bär henne upp för trapporna till andra våningen och vidare upp för nästa trappa till tredje våningen.

Mrs potts puttar upp dörren och jag lägger ner henne på den stora sängen. Hennes rum har utsikt över slottsgården ser jag när jag drar för gardinerna och tänder brasan i ena hörnet av rummet.
- Mrs Potts, flickan är ditt ansvar. Hon stannar på rummet. Hämta mig när hon vaknar. Jag grymtar igen och lämnar rummet där flickan ligger.

Det är så mörkt, så mörkt. Varenda ljus har slutat att lysa. Varenda stjärna på himlavalvet har släckts.
Det enda som fortfarande lyser är jag. Händerna jag tittar mot lyser och blänker något onaturligt starkt. Som om tusentals ädelstenar låg inbäddade och dolda i huden.
Mina fötter är nersjunkna i ett kladdigt och varmt material. Det är nästan för mycket för mina fötter. De försöker flytta sig bort från, men det är tungt. Varenda rörelse kräver maximal ansträngning.
Trots det får jag dem att flytta sig. Svetten pärlar sig i pannan och rinner ner i ögonen. Varje steg blir enklare, som om rörligheten motar bort segheten.
Ett ljus blixtrar plötsligt till några meter framför mig.
Jag springer, men när jag är framme försvinner det ur mina händer och dyker upp någon annanstans.
Allt jag kan tänka på när jag jagar ljusskenen är att jag behöver dem. Om jag inte fångar dem innan det är försent kommer allt hopp att dö ut.
Sedan släcks det sista ljuset med en knall som ekar i mina öron.
Det knastrar från något som kunde varit en eldstad, och mitt undermedvetna hör jag ljudet av mummel. Grymtningar och småprat som är för långt borta.
Jag omsveps av något varmt och säkert. Ett ljus som håller mig säker och lugn från det som jag förut var tvungen att jaga.
"Far", viskar jag då ljuset förvandlas till en mörk gestalt som är min fars.
"Belle", säger han. Rösten är lika mjuk som hans beröring. Som om skrovliga ord skulle ha förmågan till att bräcka mig.
Det skimrar kring hans ansikte. Bubblar och veckar sig i kanterna.
"Du är inte på riktigt", viskar jag.
Han ler, som för att säga att jag har alldeles rätt.
Och det är då han tappar mig. Händerna som nyss höll mig så tryggt intill sig hänger slappa och får mig att falla. Falla falla falla...

Jag vaknar mitt i ett andetag. Alldeles panikslagen och förvirrad tittar jag mig omkring. Jag ligger i en stor säng med blått överdrag och runt omkring mig ligger främmande möbler prydligt utplacerade. Saker och ting jag aldrig tidigare sätt. En brasa sprakar hemtrevligt från ett av hörnen, och på andra sidan finns ett fönster med fördragna gardiner.
Nu har det helt slagit slint däruppe, tänker jag då jag ser en rykande het soppa, med tillhörande te, på nattygsbordet. I det här rummet har jag aldrig varit i förut.
Eller så håller du på att bli galen, viskar en liten röst i mitt öra.
Jag skakar på huvudet och tar tveksamt för mig av soppan. Den smakar bättre än någonting jag tidigare ätit.

Jag vandrar fram och tillbaka i västra flygeln, omringad av förstörda möbler, tavlor, tyger. Allt täckt av damm. Jag tar spegeln i min hand, "bara en liten titt..."
- Visa mig flickan. Spegeln skiner i ett grönt ljus och visar mig till slut flickan som sitter och äter av soppan som köket gjort i ordning åt henne.
- Hon är så vacker. Och jag, är ett monster. Hon kommer aldrig stanna, men jag kan inte låta henne gå. MRS POTTS! Jag ropar på min trogna tjänare och lägger ifrån mig spegeln som slutat att lysa.

Efter bara någon minut rullar Mrs Potts in i rummet.
- Ni kallade herre? Säger hon med sin moderliga och mjuka röst.
- Flickan är vaken. Se till att få av henne den där blöta klänningen, sätt på henne något fint. hon ska äta middag med mig. Mrs Potts ser undrande på mig,
- Ja herre, genast. Säger hon lite oroligt och rullar sedan iväg.

Jag börjar vandra igen, fram och tillbaka vid de öppna balkondörrarna som släpper in nattens kyla. Det stormar ännu värre nu men det blåser inte in i rummet, det blåser bort från rummet. Jag ser ut på de virvlande snöflingorna, de irrar runt i ett enda kaos av vitt och isigt puder.

I samma sekund som jag lägger ifrån mig soppan knackar det på porten. Jag håller andan då den puttas upp med ett litet gnisslande.
In kommer en tekanna med en liten armé av små koppar.
Jag gnuggar mig förvirrat i ögonen, men synen försvinner inte. Det här måste helt enkelt vara en dröm. Slutsatsen får mig att hålla lugnet.
"Madame", säger kannan och böjer lite på sig. Den ler vänligt mot mig. "Jag heter Mrs Potts, och jag ska hjälpa dig av med den där blöta klänningen."
Jag skakar snabbt och panikslaget på huvudet. Trots att jag plötsligt blir medveten om att min klänning verkligen är blöt. Det sitter som kallt klister mot kroppen.
"Nåväl", säger Mrs Potts mjukt. Bakom henne kommer kopparna bärandes på något silkeslent i marinblått. Jag ser hur några av dem gemensamt puttar igen garderoben efter sig. "Då får du väldigt gärna göra det själv. Herren väntar dig att äta middag med honom om några minuter."
"Herren?" Frågar jag förvirrat.
"Den vänlige man som räddade dig undan stormen, lilla du. Du är en gäst i hans slott."
Min hjärna kan inte koppla ihop ett och ett. Kannan och kopparna skuttar ut ur rummet och lämnar mig ensam igen.

Hej, jag kommer hoppa av detta rollet så vet du.
Känns liksom som om det är förs segt och det är för lång tid mellan svaren så glömmer bort vad som händer så tvingas läsa om hela tiden. Så jag hoppar av.