Sofia-Potter & Penelope Lovegood

Jag visste att den frågan var fel, jag suckade och endast hennes doft av vanilj fanns kvar.
Jag vände mig till dörren igen, jag gjorde ett nytt försök att öppna den men den var låst.
Jag gav besviket upp och gick efter Alice.
" Alice, förlåt!" sa jag.
Jag letade runt i hela huset men hon fanns ingenstans.
Då återstod bara en dörr, vinden.

Jag hade hoppat upp till vinden när Jasper ställde den fruktansvärda frågan. Hade jag kunnat gråta hade jag gjort det men det kommer inga tårar, jag bara sitter där i mörkret och kramar mina ben medan jag tänker på att jag aldrig någonsin kommer känna mitt hjärta slå, jag kommer aldrig få barn, jag kommer aldrig att bli gammal med någon vid min sida och barn barn som leker framför mig.

Jag hör Jasper ropa mitt namn men jag förblir tyst, jag andas inte ens.

" Alice!" Ropade jag igen.
Jag gick upp för stegen och öppnade dörren.
" Alice?" Sa jag igen.
Jag klev försiktigt in och stängde dörren, mörkret tog över, jag såg inte ens min hand framför mig.
Jag gick framåt och plötsligt snubblade jag över något, jag reste mig fort och undersökte saken.
Lite senare var jag absolut säker.
" Alice, förlåt!" Sa jag

Jag känner hur Jasper undersöker mig efter att han snubblat över mina fötter.
- Varför sa du så? Varför ställa en sådan hemsk fråga? Viskar jag mot Jaspers håll. Jag kramar min ben och känner förtvivlan sippra genom min kropp.

" Men jag trodde liksom inte att det var hela världen " sa jag.
Jag suckade och reste mig efter att ha setat i sittande ställning när jag undersökte saken jag snubblade över.

Jag funderar ett tag.
- Jag antar att det kanske inte är det... mumlar jag lite försiktigt fram.
- Jag såg dig. I en framtidssyn som om det va meningen att vi skulle mötas. Säger jag sedan och reser mig upp från golvet. Jag ler igen, jag ler nästan alltid och är nästan alltid glad och har en vana av att skaka av mig allt som inte gör mig glad.

" Är din gåva att se framtiden?" Sa jag lättad av att hon inte var arg och ledsen längre.
Jag log och väntade på hennes svar medans jag tittade så gott det gick runt på vinden.

Jag följer Jasper med blicken medan han rör sig runt om på vinden.
- Ja, jag tror det i alla fall. Men jag har inte riktigt förstått min gåva ännu. Säger jag och ser nyfiket på honom.
- Vad letar du efter? frågar jag och ler mot honom.

" Din gåva är väl helt klar, du ser framtiden! Du kan se allt som händer innan det ens har hänt!" Sa jag.
Jag kunde prata jättemycket men plötsligt dunkade det till på dörren där nere. Jag gick ut från vinden och smög med Alice bakom mig.

Jag följer efter Jasper ner från vinden och fram till dörren. Där utanför står en äldre man, kanske runt 40 år. Han har ett snällt ansikte och hans överläpp är skymd av en mörk mustasch.

Jag går fram till dörren och öppnar den försiktigt.
- Ja? säger jag lugnt. Mannen ser frågande på mig.
- Är Mr Cullen hemma? Frågar han med undrande blick.
- Nej han är inte hemm just nu, kan jag lämna ett meddelande till honom eller något Mr...?
- Swan, Charlie Swan. Jag är är chef för poliserna i Forks.
- Kan jag ta et meddelande Mr Swan? Säger jag och ler glatt mot honom trotts att min hals känns som om den ska brinna upp av törst.
- Meddela honom att han behövs på sjukhuset.
- Givetvis, ha en bra dag. Säger jag och ger honom ännu ett leende.
- Ni också. Sedan stänger jag dörren och vänder mig till Jasper.