Kontraktet (privat medi & Penelope Lovegood )

Månen bryter genom molnen, den skiner in genom hans fönster i balsalen där han så många nätter stått.
- Brutus!
- Ja herre?
- Hämta min andra rock!
- Genast herre. Brutus försvinner i några sekunder men kommer sedan tillbaka med Nicolais andra rock.
- Varsågod herre. Finns det något mer jag kan göra för er? Frågar Brutus, Nicolai funderar ett tag.

- Ja, jag vill att du plockar fram Moniques röda klänning.
- Herre?
- Ta fram den och lägg den i den västra flygeln. säger Nicolai, Brutus ser frågande på honom men gör sedan som han säger.

Nicolai går ut genom en av de två glasdörrarna ut på balkongen, han kliver upp på räcket, han hoppar och omvandlar sig.

Månljuset skiner ner på honom från ovan medan han söker efter Lucifer. "Jag kan inte vänta, hon ska följa med mig nu." tänker han och då får han se Lucifer, han landar jämte honom och Lucifer ser mot en bäck som ligger bara några träd ifrån dem.

Hon kommer upp och klänger sig fast och tar sig upp och hon lägger sig och hon hostar och nyser kraftigt och klänningen har fallit av henne. den vita hyn är knottrig av kylan och några kvistar ha lämnat hennes hår. Ett knackande från en kvist väcker henne och hon ser upp.

En kvist bryts under hans fötter när han kommer fram till bäcken. Flickan ser upp på honom, henne nakna, tunna kropp är blottad för honom att se. Han går fram till henne och tar långsamt av sig sin rock, han lägger den på henne och hukar sig ner framför flickan.
- Följer du med mig? säger han och han är alldeles lugn, han låter sin röst vara mjukare än den brukar vara och hans ögon är stilla och lugna när han ser på henne.

Hon ser på honom och ser bort.
"Du har berövat mig på min bror. Du knde ha skonat honom och tagit mig. Jag känner ingen glädje så jag vill inte vara någon annan stans än i jorden" Hon ser på honom och tårarna rinner ner och blandas med vattnet. "Men jag följer med."

Han ser på flickan framför sig, men tar hennes hand och hjälper henne upp från marken. Han sätter på henne sin rock och knyter den så att den inte ska trilla av. Han är ungefär 30 centimeter längre än henne och har mycket större kropp.
- Redo? frågar han henne men väntar inte på ett svar, han Lyfter upp henne i sina armar och trycker av från marken, han hoppar rakt upp i luften, ungefär 3 meter och omvandlar sig, hans breda vingar sprider sig och han kallar på Lucifer som följer efter dem i nattens mörker.

Hon ser bort och tårarna rann ner. "Luca" viskade hon och började att gråta igen och sedan såg hon ut över marken och hon pep till och tryckte sig mot hans kropp. "tappa mig inte" viskade hon svagt och hon darrade av köld från de bara fötterna.

Flickan klänger om hans hals, hon viskar,
- Tappa mig inte. Han ser ner på henne,
- Oroa dig inte, jag kommer inte tappa dig. svarar han och ler mot henne.

Efter en kort stunds flygning landar de utanför de enorma stålgrindarna. Nicolai andrar sitt utseende, han ser nästan ut som en vanlig människa igen.
- Välkommen. viskar han i hennes öra, grindarna öppnas och de går in. De möts av det storslagna slottet som med hjälp av månens ljus glimmar från dagens regn.

Hon droppar av vattnet och hon darrar av kälden och hon ser sig om och ser ner. "du dödade honom, dem" Hon såg sedan upp. "jag" Hon verkade ledsen och hon lade huvudet på sned

Han ser med hårda ögon på henne, hans hjärta iskallt och kan inte längre känna empati eller kärlek för någon.
- Du kommer aldrig förstå, men det är inte jag som är ond, det var dina föräldrar som sålde dig till mig.

Han tar hennes arm och börjar gå mot slottets portar.

Hon såg sig om och sedan på honom. "men du kunde ha sagt något annat pris!" Hon såg på honom. "och istället för dödat min bror kunde du bara tagit mig" Hon såg bort. Sedan drogs hon med. "vart ska vi?"