PRS (LunaLovegood1)

Ethan gick vidare uppför trappan. Huset var verkligen enormt. Han gick sedan som Joshua anvisat honom. Tillslut kom han fram till rätt dörr. Han öppnade och gick in och låste om sig. Han gick fram en skål med vatten som stod på en byrå och tog tvålen som låg bredvid. Han började tvätta sig överallt där han kom åt, ansiktet, händerna, armarna och lite av halsen och till och med håret så gott som det gick. Då han ansåg sig vara klar vände han sig om och fick syn på en spegel, han gick fram några steg och synade sig själv. Han såg mycket bättre ut nu, väldigt ren förutom kläderna då. I pannan fanns bara en tunnare röd strimma istället för blod.
Han låste upp dörren igen och gick ut. Vad skulle han göra nu?

Joshua hade återigen satt sig i den fåtölj han tidigare suttit i. Elden brann fortfarande, inte lika starkt men den brann i alla fall. Han tog upp boken, slog upp en sida på måfå och började läsa. Handbok till att polera ditt silver lydde rubriken på kapitlet. Det var egentligen väldigt komiskt, då Joshua aldrig skulle få för sig att polera silver. Inte så att han skulle kunna köpa det i den fattiga lilla staden i närheten, men även om han skulle ha kunnat det så hade han inte gjort det. Anledningen var enkel:han kunde inte.

Ethan fick inte syn på någon levande varelse i korridoren han var i. Det hjälpte inte att han inte visste vart han skulle. Så på måfå började han gå, längs korridoren tillbaka till nedervåningen. Han kom tillslut fram till trappan och gick ner. Han såg sig om ännu en gång och innan han började gå. Det han inte visste att han tog vägen emot köket nu.

Joshua fortsatte att lustfyllt läsa den "intressanta" boken. Det fanns självklart mycket mer intressanta böcker, men det var skrattretande hur lite människorna visste. Till exempel om silvrets egenskaper. Det stod faktiskt inte speciellt mycket om det. Joshua skulle precis vända blad när han fick en konstig känsla. Till en början ignorerade han den, men efter en stund reste han sig upp och gick långsamt mot köket.

Ethan fortsatte gå, lite mer bestämt då han i alal fall gjorde något. Han antog att han försökte hitta Joshua igen. Han ville tacka honom ännu en gång innan han gav sig ut igen, för han antog ännu en gång att det var det mannen menat.
Tillslut kom han fram till något, ett kök. Han kikade in, det här var fel i alla fall. Joshua var inte där. Han vände sig om och försökte ta en ny riktning.

Joshua stod rakt framför honom när Ethan vände sig om.
"Ska du lämna mig redan? Vad synd. Du som verkade så trevlig. Dessutom trodde jag att du inte hade någonstans att sova?" han la armarna i kors.
"Nåja, jag ska inte störa dig. Det står en korg åt dig vid ytterdörren." sa han och vände sig smidigt om. Han log och tänkte på hur smart han var. Detta skulle säkerligen hålla Ethan kvar hos honom, vilket skulle göra allting mycket lättare när det kom till kritan.

Ethan hoppade smått till och tog automatiskt ett steg bakåt. Hur hade han kommit dit så fort? Han hade inte alls hört honom! !"Nej...jag har ingenstans att sova" mumlade han. Han funderade kort, borde han stanna? Det var mycket frestande, att bara få sova inomhus även om det så var på golvet var tusen gånger bättre än det han var vän med.
"Om jag får, sir, så stannar jag gärna, jag har som sagt ingenstans att sova" sa han han lite högre än i sin tidigare mumlande ton. Vad hade han att förlora? Det enda som fått honom att tveka var ett obehag han fått, mannen verkade veta så mycket...

Det hade gått precis som Joshua hoppades, eller snarare kände på sig. Han blev frestad att säga att han var väldigt snabb, men han stoppade sig.
"Självklart får du stanna. Det är så tomt här, jag får inte besök speciellt ofta alls, det var säkert femtio år sedan sist" sa Joshua innan han kom på sig själv. Dock trodde han inte att det gjorde så mycket, han kunde lika gärna ha sagt att det var evigheter sedan. Det var ju ändå i princip samma sak med tanke på hur korta liv människorna hade.

"Tack sir, ni är mycket vänlig mot mig". Det kändes väldigt konstigt, folk på gatan som han stötte på gav honom knappt en blick, och ännu mindre mynt. Men denna man fick han sova hos, hade äntligen hans böner blivit hörda? Ethan hade aldrig varit särskilt troende efter åren på gatan, men vad hade det kunna göra för skada om han bara hoppades och bad?
"Så sir, vart kan jag stanna? Jag kan praktiskt taget sova på golvet om det är så" frågade han sedan då han inte ville göra misstaget att göra något han inte fick.

"Åh, nejdå! Jag har flera gästrum som står tomma, det är bara att ta ett. Men låt mig upplysa dig om att köket är förbjudet område. Jag ser helst att du inte sätter din fot där inne" sa Joshua, plötsligt med en skarp ton i rösten, men den försvann snart.
"Varför låter jag inte kokerskan göra mat? Du måste vara utsvulten min vän." sa han och ledde Ethan ut till matsalen.