Hogwarts första årselever med Essi99

"Jag toro det",jag ser på henne för att försöka fatta om hon är arg, men hon vänder sig bort så jag ger upp. Jag tar fram min klädnad som ligger prydligt högst upp i kofferten och byter om. Innan jag är klar öppnar jag upp översta knappen.
"Hur ska man andas i DET HÄR? Jag dööööör", sen låtsas jag svimma och fnissar.

Jag låtsas skratta åt henne medan jag drar klädnaden över huvudet men jag kan inte låta bli att tänka på det Stan sa om att välja sina vänner med omsorg.

"Har du tänkt på att vi måste sy in våra elevhems märken själva? tänk om vi skulle sy snett?", jag försöker börja samtala som vi gjorde innan Stan kom, men det är omöjligt. Lyckat, redan på tåget TILL skolan förstör han allt. Mamma varnade mig för det, men jag trodde aldrig att han skulle se till att sabba allt så snabbt. Tur nog att det är hans sista år, och sen är han borta för gott...
"Har vi stannat?", och innan jag hinner ställa frågan vet jag svaret själv. Jag ser ut genom fönstret, det har mörknat rejält. Korridoren på andra sidan är plötsligt smockfull av elever som skrattar och skriker. Tänk om jag ändå kunde strunta i Stan och koncentrera mig på allt som ska hända.

"Oj, vi är framme", säger jag och knäpper min klädnad. Jag bestämmer mig för att strunta i det hennes bror sa och lära känna Sarah istället. Hon är ju trots allt den enda vännen jag har här än så länge.
"Ska vi gå?"

Jag är nervös när jag går ut ur kupén. Innan jag hinner reagera har jag knuffats fram, bort från April. Det sista jag ser av henne är hennes skor, sen är jag plötsligt utanför tåget på en perrong. Luften som slår emot mig är inte direkt kall, mer Engelskt sval. Jag ser mig omkring och min blick fastnar på några andra i min ålder som står och trycker utanför tåget. Jag skulle gärna ställa mig där, men det känns som om de kommer bli kvarglömda och därför går jag med strömmen.

"Sarah, vänta på mig!" Ropar jag efter henne men hon har redan försvunnit bland alla elever. Jag försöker trycka mig framåt men utan resultat så jag får helt enkelt följa efter strömmen.
Jag ska gå ner för den lilla trappan till perrongen när jag får en hård knuff i ryggen och ramlar framåt.
"Oj... Tur att jag stod här."
Jag har ramlat in i en lång orangehårig kille som just nu står och håller i min armbåge.
"Gick det bra?" Frågar han.
"Jadå... Förlåt för att jag ramla in i dig", säger jag generat. "Men tack för att du tog i mot mig." Jag ler mot honom och han ler tillbaks med hela sitt fräkniga ansikte. "Hoppas du får ett bra år här på Hogwarts", säger han och släpper min armbåge. "Tack, du med", säger jag och vänder mig om för att leta upp resten av förstaåreleverna. "Och du", ropar han efter mig. "Försök att inte ramla något mer!"

"Första årselever me mej! Första års elever, hej Harry, Ron och Hermione, allt väl? FÖRSTA ÅRSELEVER HITÅT, du försök inte smita in bland de äldre", en stor man, en halv jätte, tornade plötsligt upp sig framför mig och ropade åt sig första årseleverna. En liten kille med en stor kamera hade just försökt smita förbi och blanda sig med de äldre som verkade veta precis vart de gick.
Jag kände på mig att vi inte skulle ta samma väg in till slottet, eller mer skolan, som de äldre och stälde mig därför hos den enorma mannen tillsammans med resten av nykomlingarna.

"Första årselever med mig!" Jag följer rösten och ser sedan en grupp med elever, som jag tror är förstaårelever, samlade runt en enorm man med stort skägg. Jag ser Sarah där och ropar på henne.
"Sarah! Hallå, Sarah, jag är här"! Skriker jag och vinkar.

"Sarah! Hallå, Sarah, jag är här!", jag ser mig om, och där är hon, April, igen. Jag springer fram och ger henne en snabb kram.
"Jag tappade bort dig först, tur att du är här", jag ler och ser upp på den stora mannen igen.

"I i båtarna, de åker snart", jag ser på båten jag ska åka i, den ser ut som om den tagit TUSENTALS elever över sjön. Jag hoppar snabbt i och en rödhårig tjej sätter sig mitt emot mig. Jag drar snabbt ner April så att båten blir full.
"Är ni rädda? Jag är", den rödhåriga tjejen är helt klart rädd, hon är kritvit i ansiktet. Jag försöker le ett lugnande leende, men misslyckats.

Den rödhåriga tjejens ansiktsutryck visar exakt hur jag känner. De här båtarna ser ut att vara väldigt gamla och inte så jätte säkra. Tänk om båten välter, är det någon som kommer att märka att vi försvinner i så fall?
"Vad tror ni finns i den här sjön?" Frågar jag och försöker låta modigare än jag känner mig.