Tack för all positiv respons :3
Förlåt att ni har fått vänta så!
Spoiler:
Tryck här för att visa!Alla ställer sig nästintill mekaniskt upp i en och samma rörelse, som en enda synkroniserad, mjuk våg. Ron står med högt huvud som en stolt och stilig riddare bredvid mig och jag tittar generat ner på mina fötter när jag upptäcker vad jag själv tänker. Jag känner hur hans arm nuddar min, av misstag i typ en sekund. Men ändå liksom bränner det av hans lätta beröring och jag kan höra mitt hjärta slå hårt och okontrollerat, som om det försöker bryta sig ut ur min bröstkorg.
Min eufori störs plötsligt av Harry och Nevilles entusiastiska röster som hörs tätt bakom oss och de ord jag uppfattar är tillräckligt för att jag ska förstå att de pratar om quidditch. Jag kan föreställa mig glöden av passion i Harrys ögon lika lätt som om han stod framför mig, den glöden som bara tänds på nytt om och om igen lika starkt som alltid. Jag ler för mig själv och kan uppfatta Rons bländande, felfria leende i min ögonvrå. Undrar vad han tänker på? Vi går raskt bredvid varandra med Gryffindors sällskaps rum som delat mål.
Efter en stund kommer vi ifatt en liten grupp Gryffindorelever, något yngre än oss, och nästan smälter in med deras sällskap bland de vindlande trapporna och de labyrintliknande korridorerna. Våra trygga flockar blandas och vi alla försöker dölja våra osäkra blickar som vilt svischar runt mellan de okända människorna vi nu marscherar tillsammans med, våra fötter och taket. Våra falska försök till att vara intresserade av målningarna på väggarna tätt intill oss ser lika äkta ut som Barbies kropp och vi alla vet att de enda vi lurar är oss själva, och knappt det.
Vi når tillslut det stora, omsorgsfullt målade porträttet av den Tjocka Damen och välkomnas av hennes vanliga, sneda, lilla leende.
- Lösenord? frågar hon med en varm och lugnande stämma. Hon kan beskrivas som Gryffindors mor, vår säkerhet och beskyddare, men det känns inte som om ord räcker för att beskriva det. Det är så mycket mer än vad någon skulle kunna uttrycka sig med endast en fjäderpenna och bläck till hjälp. Vi älskar henne lika villkorslöst och omöjligt mycket som vi älskar allt annat på Hogwarts. Vårt hem.
Där vi hör till och alltid kommer finna säkerhet och en hjälpande hand när vi trevar i mörkret utan hopp. Inget är oväntat eftersom man tydligt kan se det klara, vita ljuset av en god själ hos varenda en av oss. Ingen av os skulle någonsin vända varandra ryggen till för något i hela världen. Hogwarts är vårt hem och vi är en familj. En stark och enad familj med bara ett mål vi begär; att stå tillsammans vad som än händer.
Hoppas ni tycker om det!
Oh, den kursiva texten är Hermiones tankar, så att det inte blir något missförstånd
Vill ni att jag ska ställa en fråga varje gång jag skriver eller bryr ni er ändå inte?
Hoppas det är okej i alla fall!
Mugglarportalen