(PRS) Kärleksdrama

Jag ser Maya djupt in i ögonen medan hon går förbi. De är alldeles svarta och så himla vackra. "Maya... Nu vet jag varför Dehliljas beröring inte kändes som förr, det är du... Jag... Jag har känslor för dig..." Tänker jag medan jag ser in i hennes ögon. Mina tårar slutar inte flöda men jag känner mig lite bättre av att hon ser mig.

Hon fortsätter att gå men hon tittar hela tiden bakåt, på mig. En snyftning slipper ut ur mina läppar och jag känner en våg av hopplöshet. "Först är min tjej, öm, ex, otrogen mot mig, sen förstör jag alla möjligheter som jag har att vara med Maya... Skärp dig Penelope, hon har Lotus." efter att ha sett Maya i ögonen i nästan en hel minut vänder jag bort blicken.

Jag vänder mig om långsamt och kramar mitt bröst med mina smala armar, jag böjer huvudet neråt och blundar, hårt. tårarna kläms ut från mina ögon och allt känns bara så... Hopplöst...

Jag börjar långsamt gå framåt, jag vet inte vart jag ska, eller vart jag kommer hamna men jag vet att jag inte kan stanna här. Efter några steg vänder jag mitt huvud och ser bakåt, mot Maya.

Jag visste inte vad jag skulle göra. När jag vänder mig om för att en sista gång kolla på Penelope innan jag försvinner bakom hörnet ser jag att hon tittar på mig, och jag kan inte hjälpa det, mina ben rör sig mot henne, och plötsligt öppnas min mun.
"Hej."
Det är allt jag kan få ur mig. Efter allt som hänt, eller inte hänt, finns det inte så mycket att säga.
Eller, egentligen finns det ju massor, men jag vill inte göra bort mig.
"Maya.. Jag är så ledsen."
Jag höjde på ögonbrynen. Nähä. Det var ju inte så att hon stod mitt i en korridor och grät. Jag trodde ju hon var glad. Så fel man kan ha.
"Ser det."
"Nej.", säger hon och torkar tårarna. "Nej, jag menar inte det här."
"Vad menar du då?", säger jag, fortfarande väldigt kyligt.

Jag ser på Maya med mina svullna ögon, mina grå mot hennes svarta.
- Jag menar, för det jag gjorde... mot dig... Jag ser på henne med hopplöshet i min blick.
- Jag är verkligen.. ledsen... Det var inte meningen, jag hade gjort det ogjort om jag kunde men...

En snyftning slingrar sig fram mellan mina läppar. Jag torkar bort de nya tårarna som runnit ner för mina kinder.
- Förlåt... Jag ser på Maya, hon ser på mig.
- Jag gillar dig... viskar jag tyst. Jag hör att Maya drar ett djupt andetag, jag ser upp på henne med mina rödgråtna ögon. Elever går förbi oss, omedvetna om vilket djupt samtal vi har och helt plötsligt vill jag bara krama Maya, men jag vågar inte.

- Jag gillar dig... Men, allt känns så hopplöst... Jag har precis dumpat Dehlilja å jag gillar dig men du är ju inte ens lesbisk, eller bisexuell... Fan, förlåt. Nu babblar jag igen... Jag drar ett djupt andetag och ser på Maya.

Jag visste inte hur jag skulle reagera, vad jag skulle göra, vad jag skulle känna, eller säga.
Var det inte det här hon hade sagt till mig i förrgår också?
Var det inte de orden hon viskat till mig, för att sedan bara gå tillbaka till Dehlilja? Hur skulle jag kunna lita på henne? Veta om hon menade det eller inte?

Hon ser på mig, och jag tycker mig skymta uppriktighet i hennes grå ögon, men jag vet inte om det bara är inbillning eller kanske önsketänkande.

Jag hade låtit henne tala, jag ville veta vad hon hade att säga, men nu var det dags för mig att ta till orda. Jag visste bara inte vad jag skulle säga.

"Kan vi ta det här någon annanstans? Där vi kan vara ensamma?", frågar jag och ser på henne, och hon nickar.
"Bra." Jag var inte redo för det än, så jag fortsatte.
"Men inte nu.", säger jag och går därifrån, lämnar henne i korridoren, utan att se bakåt. Utan att säga när, var eller hur vi skulle träffas nästa gång.
Men planen var enkel.
Ville hon verkligen ha mig, så skulle hon få kämpa för det.

Jag ser efter Maya när hon går iväg. "Wow, vilken stark tjej. Jag faller alltid direkt när någon säger sådant men Maya, du är verkligen stark. Jag ska kämpa för dig. Så fort mitt hjärta läkt efter Dehlilja, då ska jag ha dig." tänker jag medan jag ser efter Maya som svänger höger och försvinner ur mitt synfält.

Så fort Maya inte syns längre kommer hopplösheten och smärtan tillbaka till mig. Jag börjar gå ut mot bakgården, jag går med tunga sten över den stenbelagda bakgården och vidare mot den gamla rangliga bron. Jag går över den och kommer fram till de höga stenarna, jag sätter mig i det gula gräset med ryggen lutad mot en av de 5 stenarna.

Ur min väska plockar jag fram min bok om svartkonst, jag börjar läsa. Jag behöver något som distraherar mig från allt ont inom mig. Jag försöker verkligen fokusera på boken och vad som står men mitt hjärta finns inte i läsningen just nu. "Jag brukar alltid kunna läsa ju..."

Jag stänger boken och lägger ner den i väskan, Vingfåle hörs från någon plats långt bort. "Han är fri, inga bekymmer, bara sig själv att tänka på. Han har hela himlen att se och vara i." Jag reser mig försiktigt upp från marken, tar väskan över axeln och tittar upp mot himlen, men jag kan inte se Vingfåle någonstans.

Jag börjar gå ner för backen, mot Hagrids hus. Jag har lunch nu och brukar vanligtvis spendera den på biblioteket men jag kan ju inte läsa ordentligt. Jag har ungefär en timme på mig innan min nästa lektion börjar. Efter ett par minuter står jag utanför den stora dörren, jag knackar på.
- Kommer, kommer. Hör jag Hagrid säga på andra sidan av dörren, sen öppnas den.
- Penelope, men hej på dig. Vad kan jag göra för dig? Jag ser upp på Hagrid, mina ögon är fortfarande svullna och jag vet att det syns att jag gråtit men jag är tacksam för att han inte säger något om det.

- skulle jag kunna få en kopp av ditt te? frågar jag lite blygt.
- Självklart, kom in bara. jag sätter på vattnet direkt. Och med de orden går jag in och stänger Hagrids dörr bakom mig.

Ophleia tittar på mig.
"Vad är det?"
"Va?"
"Jag ser ju att det är något. Vad?"
"Lovar du att hålla det för dig själv?"
"Jaa."
"Och om du inte gör det" fortsätter jag. "så kommer jag att använda Cruciatusförbannelsen på dig. Minst."
"Såklart jag håller tyst, Maya!"
"Bra."
Ophelia sätter sig rakare i den mjuka fåtöljen i Gryffindors sällskapsrum. Jag ser på henne att hon är förväntansfull, men jag låter henne suga på karamellen bara en liten stund till.
"Är du beredd?"
"Så beredd man bara kan bli!", tjuter hon och praktiskt taget hoppar upp och ner i fåtöljen, som nu har börjat knarra oroväckande.
"Jag tror att jag är kär."
"Jag vet." säger hon bara. "I Lotus. Så vad var det du skulle berätta?" Innan jag hann säga något mer har hon börjat prata igen. "Vänta lite. Varför skulle du berätta för mig att du är kär i Lotus? Hela skolan vet ju det, och..."
Men där avbröt jag henne.
"Jag hade tänkt fortsätta att förklara, men du avbröt ju så..."
"Men berätta då!"
"Nu avbröt du igen!"
"Förlåt..."
"Okej, ska jag säga nu då?"
"Ja, tack!", säger Ophelia och återgår till studsandet, men innan jag hinner säga något mer har fåtöljen brakat ihop och hon sitter på golvet, med benen utstående från skelettet av fåtöljen, och vi brister ut i gapskratt, och snart skrattar hela Gryffindor med oss.
Min bekännelse får vänta till senare.

Hagrid och jag har druckit te och pratat om skolan i nästan 45 minuter när jag hoppar ner från den stora röda fåtöljen och säger hejdå. Jag tar min väska och börjar gå upp mot slottet.

När jag kommer fram till bakgården står Dehlilja och hennes gäng vid ingången. Mitt hjärta börjar bulta, jag vet inte om jag vågar gå förbi dem. "Skärp dig Penelope! Det är ju bara att gå förbi!" och med den tanken börjar jag gå mot ingången och Dehlilja.

När de ser mig komma blir alla tysta, men de flyttar sig inte en millimeter, de blockerar hel ingången. Jag försöker gå runt dem men Sandi, som står längst ut till höger om ingången ställer sig i vägen.
- kan jag få komma förbi? mumlar jag nervöst.
- Hörde ni något? säger Sandi elakt. Alla tjejerna skakar på sina huvud.
- Nej jag hörde inget alls. Det kanske va vinden. säger Dehlilja och jag kan känna att hon ser på mig, henne ögon borrar sig i i baksidan av mitt huvud och innan jag hinner reagera står de i en cirkel runt mig.

"Vilken idiot du är som trodde att Dehlilja bara skulle glömma att du dumpade henne!" tänker jag medan jag känner hur min puls slår hårdare och hårdare. "Vad ska jag göra?"

Mitt bland skrattsalvorna kommer Lotus in i sällskapsrummet. Han hår är sådär rufsigt som jag älskar det, och jag vill bara ge honom världens kram. Men samtidigt känns det inte rätt. Jag hade precis ränkt berätta för Ophelia om mina känslor för Penelope, men hade blivit avbruten.
Plötsligt kände jag mig inte så säker på någonting längre. Alldeles nyss hade jag velat krama, och pussa min pojkvän, och innan dess förklara att jag kanske är med om en lesbisk förälskelse för min bästa vän.
Visade inte det här att jag inte var mogen än? Varken att göra slut med Lotus eller bli tillsammans med Penelope.
För en sekund önskade jag att jag aldrig stött på henne i korridoren. Allt skulle vara så mycket lättare då.
Men jag ångrar mig igen. Upplevelsen, känslan att se in i hennes ögon är oslagbar, och skulle inte kunna överträffa någonting jag någonsin känt gentemot Lotus.
Men jag kunde ju inte bara dumpa honom.
Efter allt som hänt älskade jag honom. Det var bara det att han inte längre var den enda mitr hjärta klappade för.

- Kan jag få komma förbi? Säger jag en gång till, Dehlilja ser på mig med kalla ögon.
- Varför skulle du få komma förbi? Säger Sandi och ser på mig. Jag skakar mitt huvud och bestämmer mig. Jag tränger mig mellan Sandi och den blonda tjejen jämte henne.

- Vart fan sak du?! Kom hit! Ropar Dehlilja efter mig men jag bara fortsätter att gå. "Snälla följ inte efter mig, snälla följ inte efter mig..." tänker jag om och om igen i mitt huvud.

Jag svänger vänster in i nästa korridor, lutar mig mot väggen och andas ut. " Hon följde inte efter, skönt." tänker jag men precis när den tanken är slut hör jag fotsteg, men bara från en person så jag antar att det är någon elev som ska gå till Stora Salen.

Men det är det inte... Det är Dehlilja som går runt hörnet och jag hinner inte smita, hon står redan framför mig och ser på mig med sina kyliga ögon. Hon ser sig omkring i korridoren, vi är ensamma.

- Penelope, babe... Viskar hon samtidigt som hon tar ett steg mot mig, jag pressar mig själv mot väggen och jag är fast. Dehlilja sätter sina händer mot väggen med mig emellan.
- Kom igen babe... Varför gör du såhär? Mot mig, mot oss? Viskar Dehlilja och hennes ögon går från iskalla till sin vanliga naturliga blå färg.

Jag vänder bort mitt huvud från Dehliljas men hon tar tag i min haka och drar fram det igen. Innan jag vet ordet av det är hennes läppar på mina, hon kysser mig hårt, hennes läppar nästan krossar mina. "Va fan gör du?!" tänker jag med panik i kroppen, detta är inte vad jag vill. Jag vill inte ha med dehlilja att göra längre men hon är för stark för mig.

Då hör jag fotsteg borta i korridorren...

Jag kan bara inte tro att det är sant.
Jag hade gått ut för att tänka, eller, jag var åtminstone påväg ut. Innan jag fick se ett hånglande par. Inte vilket som helst, utan självklart, Penelope och Dehlilja. Varför i hela världen höll Penelope på så här?!
Jag trodde att jag betydde något, var värd något.
Men tydligen var jag ingenting. En leksak till henne och hennes jävla Dehlilja. Kanske var den där dumpningen uppgjord, allt för att få mig att tro att jag hade en chans.

Jag blir så förbannad att jag greppar min trollstav, och förstenar Dehlilja med ett snabbt Petrificus Totalus.
Penelope spärrar upp ögonen, och när hon får syn på mig, och förstår att det är jag som ar förhäxat hennes flickvän (?) blir hennes ögon om möjligt ännu större.

Jag går fram till henne och sparkar undan Dehlilja, som ligger förstenad på golvet.
Det är otroligt vilka krafter man får när man är arg. "Wingardium Leviosa" Jag lyfter Dehlilja från marken och styr henne ut genom ett öppet fönster. Sen släpper jag förtrollningen, i hopp om att hon ska landa i några taggbuskar.

Sen är det dags för Penelope. Hon ser oroligt bort mot fönstret där jag skickat iväg Dehlilja, men säger inget.
"Vad fan håller du på med?", halvskriker jag.
Hon hinner inte svara förrän jag fortsatte min utskällning.
"Vet du vad? Jag trodde faktiskt att du menade allvar, det du sa. Jag trodde på dig. Du är ju helt jävla sjuk, vet du det? Du kunde väl bara berättat? Inte hålla på och smyga sådär jävligt!"
Tårar rinner ner för hennes kinder, men hon förtjänar det. Hon fattar inte hur det känns. Hon har ingen aning.