Skogens hemligheter

Indra rodnade lätt åt hans ord, aldrig hade någon sagt så förr. "För att jag kan saker jag inte borde kunna." sa hon nickade mot örterna i taket, hans fot och pilbågen. "De anser att eftersom jag kan sådant har jag det ihop med den onde." sa hon och fingrade menade på det röda håret. "Och dessutom så tror de jag är en bortbyting." sa hon allt tystare och tystare med sänkt blick.

Vincent suckade, människor kunde vara så idiotiska ibland. "De har fel" sa han. Hon var verkligen inte ond eller bortbyting. Han funderade kort. "Jag vill gärna återgälda dig för att du hjälpt mig så mycket, kom gärna till mitt hem om du behöver hjälp".

"Tack, men du behöver inget. Lova inget du inte kan eller vill hålla." sa hon bara och tog hans urätna skål. Hon visste att skulle hon bli anklagad för häxa var det en herreman som han som kunde hindra allt. Men skulle han vilja det? Det skulle sätta sig på hans rykte.
Då hon var klar vände hon sig mot honom. "De undrar säkert var du är, jag kan ordna en gren du kan stödja dig på. Men jag följer inte med längre än till skogskanten." säger hon bara och ser frågande på honom.

Vincent log lite mot henne. "Jag säger inget jag inte håller, och jag vill återgälda dig". Han nickade sedan, han vill det, han ville komma hem även om det var trevligt hos Indra med. "Du får gärna det, jag behöver komma hem, jag har saker att ordna...". Då hans far inte var hemma var han ju faktiskt herren där på herrgården...Även om det inte var så mycket i den där lilla byn.

Indra svarade inte på det men log, stoltheten skulle hindra henen från att göra det. Även rädslan för andra människor, deras blickar och ord. Hon drog på sig manteln och gick ut, efter ett tag kom hon in med en gren han kunde använda att stödja sig på.

Vincent sträckte sig efter sin jacka då hon gick ut och drog på sig den. Då hon kom tillbaka tog han emot grenen och med hjälp av den tog han sig långsamt upp. "Tack". Han började gå framåt, men utan att stödja på foten. Han tog sig ut ur stugan och började gå mot det hållet vägen låg åt

"Jag stödjer dig fram till vägen så slipper du gå själv så långt." ler Indra lätt och lägger hans arm om hennes axlar och hennes arm om hans midja. Och så tog de sig genom den snöiga skogen med Fenrir skuttande bredvid sig.

Vincent lutade sig mot henne och log. Det var skönt att få stöd och hjälp. Han tyckte om det...Han tyckte alltid om då någon brydde sig om honom eller hjälpte honom.
"Det är nog bra att du inte följer med hem nu..." mumlade han sedan. "Lis skulle bli tokig om hon såg mig med dig". Han visste att Lis inte tyckte om hans andra älskarinnor, men hon hade aldrig sagt något.

Hon lämnade honom vid vägen. "Jag tänker inte följa med dig och vem den där Lis än är så får hon tycka vad hon vill. Det är inget mellan oss och troligen kommer vi aldrig ses mer. Jag hjälpte dig bara, det är min plikt." sa hon och försvann sedan snabbt in i skogen som den skygga varelse hon var. Hon visste inte hur hon skulle säga, därför sa hon så.

"Lis? Hon är en piga...". Vincent han inte säga så mycket med, han hade inte menat att det var något mellan dem...Även om tanken kändes lite inbjudande...."Men jag hoppas vi ses igen, behöver du hjälp så kom till herrgården i byn och fråga efter mig, adjö". Han började hoppa hemåt, och snart syntes byn och den stora herrgården.
Så fort han kommit in i byggnaden sprang Lis fram och började snabbt prata. "Vad har ni varit herrn? Vi har alla varit så oroliga". Han suckade lätt och lutade sig mot dörren. "Jag bröt benet i skogen, men fick hjälp av en som bodde där":