Sofia-Potter & AlbusPotter

Jag åt inte så mycket, jag kände mig inte riktigt hungrig.
Jag sneglade mot killen igen, mot min fasa så tittade han på mig, våra blickar möttes.
Jag kunde inte slita ifrån blicken så jag tittade djupt in i hans ögon, där fann jag saningen.
Jag såg allt i mina ögon, hur snäll han igentligen är, vilket fel val han har valt, men han kunde fortfarande byta till den goda sidan, lämna den onda sidan.
Jag slets från mina tankar när någon knackade på min rygg.
" Hallå?" sa personen
Jag vände mig om och såg min bästis.
" Hej Mackenzie!" sa jag
" Hej!" sa hon.
Vi kramade om varandra och då kände jag mig trygg, jag fick en återblick av vårat första möte.

Mackenzie stod i mitten av sju killar som skrattade och pekade på henne, jag fick syn på dom och något inom mig slog en volt men jag vågade inte gå fram, jag bara stod där när dom puttade och slog henne. Jag hörde gråt och rop efte hjälp, då insåg jag att jag var den ända som såg, men jag gjorde ändå ingenting utan jag bara gick och lämnade en människa åt ödet.

Jag kände en ensam tår rinna ner för min kalla kind, som sen blev förföljd av massor av tårar.
" Men du, gråt inte " sa hon och la sin hand på min axel, den handen som var sne efter att killarna hade brutit den.

Jag såg sen på killen igen, han fick inte bli ett sånt monster, aldrig!

Kvällen överdrogs till natt och jag och gänget gick tillsammans upp till Gryffindors sällskapsrum.

Jag såg ut på den mörka natten genom fönstret bredvid min säng, det rök ur skorstenen från Hagrid's hus, allt var som förut igen, det var Hogwarts, jag njöt över att vara tillbaka här igen, det var så mysigt.
Jag log och märkte att någon kom in, jag vred mig fort om och såg mot dörren, där kom det in en mellanlång kille med kostym och kappa, jag tittade lugnt på honom, men då, märkte jag det, han var från Slytherin, hans slips var grön.
" Vad gör du här?" viskade jag för att inte alla andra skulle vakna.
" Jag heter Paul Hardy " viskade pojken.
" Okej, men vad gör du här?" sa jag.
" Jag letar efter min syster " sa han.
" Jaha? Vad heter hon då?" sa jag.
" Felicia Hardy, hon ska vara här " sa han.
" Jag heter Felicia Hardy men jag har ingen bror " sa jag.

Paul satte sig långsamt ner på min säng och gjorde tecken på att jag också skulle sätta mig, jag satte mig tveksamt ner och lyssnade.

" När jag var 3 år så var mina föräldrar tvugna att flytta till Österike för att få jobb, men dom fick inte ha med sig barn dit så dom lämnade mig på barhem tills dom kom tillbaks, men dom kom inte på flera år så en familj adopterade mig istället, dom hette också Hardy i efternamn så jag passade utmärkt för dom, jag och min adoptivfamilj flyttade till London ett tag efter och om mina föräldrar kom för att hämta mig så var jag inte där, ingen visste var jag var och ingen tog reda på det så mina föräldrar skaffade ett nytt barn, du " sa han.

Jag stelnade, det var inte sant, men han var ganska lik mig ändå.
" i såna fall så har du en till syster, Annie, hon är 12 år " sa jag.
" Är det sant? Var är hon?" sa Paul.
" Inte här men leta reda på henne som du hittade mig " sa jag.
Paul reste sig och log mot mig, han hade vita, raka tänder.
" Godnatt syrran " sa han.
Jag ville ändå inte tro honom, det var liksom inte sant!

Den natten kunde jag inte sova, jag låg vaken med dom ekade orden i huvudet från Paul.

Framåt morgonen, när solen gick upp så vaknade jag, jag måste ha somnat tillslut ändå.

Jag gick upp och klädde på mig min uniform och kappan, jag smög ut och gick raka vägen mot Annie, jag stannade framför dörren och tog upp min boll ur fickan och sa.
" Lösenord?"
Ett ord skimrade upp ur bollen.
Speed

" Speed!" sa jag.
Tavlan öppnades och jag gick in.

Jag vaknade av att mitt täcke drogs iväg från min kropp, och Oscars kontur stod framför mig.
"Hur mycke' e' klockan...?", sluddrade jag fram till honom och han flinade lite lätt.
"Tio. Kom igen, upp med dig..."
Han tog min hand och drog upp mig ur sängen.

Jag smög in i flickornas sovsal och genomskådade rummet tills jag såg Annie längst bort, jag smög mig långsamt dit men eftersom slottet var så dåligt underhållet så knakade golvet.
En flicka med långt, tovigt hår satte sig upp och tittade.
" Förlåt " viskade jag och satte händerna i luften , ett tecken på att hon skulle ta det lugnt och att jag inte var farlig alls.
Flickan gäspade stort och la sig ner igen, hon drog täcket över sig och suckade, täcket lyftes upp och ner av hennes andning.
Jag fortsatte och hoppades att jag var lätt som luften så att det inte skulle knaka och väcka mån mer 11-åring.
Jag kom tillsist fram till Annie's säng, hon låg utmattat på sängen med täcket halvvägs över kroppen, hon andades lungt.
" Pst, Annie " viskade jag och puttade lite lätt på henne.
Annie vaknade till och tittade med en trött blick på mig.
" Ja?" viskade hon och gnuggade sig i ögonen så att dom inte skulle stängas, hon gäspade och reste på sig så att hon satt.
" Vi måste härifrån " viskade jag och tog upp hennes kläder som låg bredvid sängen och la dom på hennes ben.
" Va, vad menar du?" viskade hon oroligt och drog av sig nattlinnet tyst, hon drog på sig tröjan och sen drog hon tyst på sig sina byxor och strumpor, hon satte fötterna i skorna.
" En kille letar efter oss och kan vara farlig " viskade jag och bar upp Annie och smög lätt iväg från sovsalen.

(I vilket elevhem är Felicia?)
På vingliga ben tog jag fram en kam som jag använde för att kamma mitt hår bakåt. Oscar bara stod och tittade på.
"Kom igen, käket har säkert redan börjat...", klagade han till efter en liten stund. Jag drog på mig några kläder och Oscar närmade sig dörren ut ur sovsalen. Han skulle precis vrida om handtaget när han kved till.
"Vad händer, grabben?!", ropade jag till och sprang fram mot honom halvvägs genom att ha tagit på mig tröjan.
"Jag vet inte... Det kändes som om någon elektrisk ström bara virvlade över mig...", sa han.
Jag drog fram hans hand, och den var helt röd och flagnad.
"Det verkar som att någon vill att vi inte ska ta oss ut härifrån...", sa jag och gick med raska steg fram mot dörren, med trollstav i högsta hugg. Med tippen av den kände jag på dörrhandtaget, och trollstaven blixtrade till på ett grönt sätt, och föll ur mitt grepp. Med en suck plockade jag upp den och riktade den mot dörren.
"Bombarda!", ropade jag men inget hände.
"Diffindo!". Inget hände där heller.
"Alohomora!!", skrek jag till en sista gång men inget hände där heller.
Mitt sista vilda försök var att springa mot dörren och försöka bryta upp den, men en elektrisk känsla spreds då genast i mig, och jag föll ner i Oscars famn.
"Tjena snygging...", skämtade han med ett flin och drog en hand över min mage.
Jag flinade tillbaks och satte mig upp.

( Felicia går i Gryffindor )

Jag bar upp Annie och rusade till Gryffindors sällskapsrum.
Jag satte mig i soffan och satte Annie bredvid, jag pustade ut.
Den sköna tystnaden försvann när dunkar, blixtar och arga röster hördes från killarnas omklädningsrum. Jag tittade på
Annie som såg frågande på mig. Jag klappade Annie på knät och reste mig, jag gick upp till killarnas omklädningsrum.
Det fanns inga hinder alls på vägen. När lutade mig mot väggen och lyssnade, det var tyst. Jag backade.
" Hallå, är det någom där?" ropade jag.
Jag tog i handtaget och drog ner det, dörren var låst, det skulle den absolut inte vara. När jag inte fick något svar så gick jag fram till dörren igen och ropade.
" Hallå!"

En mystisk kraft fyllde mig plötsligt, och hur jag än försökte kunde jag inte svara rösten utanför. Med en förskräckt blick stirrade jag in i Oscars gröna ögon. Inte ens han verkade kunna svara.
"Det är lugnt, vi behöver ingen hjälp...", hörde jag plötsligt mig själv säga.

Jag hör hans mening och blir lite förvånad.
" Kom ut då, istället för att stå därinne och gapa " sa jag.
Annie kom springandes och rusade rakt in i dörren och ramlade ihop, jag bar fort upp henne.
" Annie, vad är det?" sa jag fort.
" En... Pojke ville ta med mig " flåsade hon.
Jag insåg allvaret nu så jag släppte Annie och rusade ner, han var inte där.
" Kom så får jag prata med dig!" röt jag

Oscar stirrade rakt in i mig, med förvånad och förbannad blick.
"Va' fan fick dig att säga sådär?", frågade han plötsligt, då han nu verkade kunna prata.
Jag öppnade munnen för att svara men någon annan hann före mig.
"Det var inte han... Det var jag."
Ljuset slocknade och en känsla att falla genom tomrum fyllde mig.