Kärlek eller vänner- vad väljer man (sv)

Kapitel 3

Hermiones perspektiv

Jag kände mig riktigt orolig nu, Harry kom inte tillbaka till kupén och Hogwartsexpressen stod nästan stilla. Skulle jag ta hans koffert och hans underbara uggla Hedwig?
Nej, jag kan inte lämna Hedwig, jag får helt enkelt be Ron att hjälpa mig med Harrys koffert tänkte jag medan jag försökte att säga tyst till mig själv att Harry kliver av tåget själv och väntar på oss
vid stationen. Det var jobbigt att inte vara orolig men det gick med en viss svårighet. Jag tog ett bestämt tag om buren som Hedwig hade slumrat i, hon vaknade när jag lyfte upp hennes bur. Det hördes ett litet svagt hoande och sedan la den snövita ugglan huvudet under vingen och somnade om på nytt.
- Ron, du får ta Harrys koffert.
Jag sa det mycket bestämt och Ron muttrade nått som lät som ”ska du säga”.
- Äh, nu får du skärpa dig! fräste jag argt. Din bästa vän är försvunnen och det enda du muttrar är ”ska du säga”! Nu får du ge dig!
Tåget stod nu helt stilla så nu kunde Ron inte komma med några negativa ”påpekningar” som t.ex. ”Jag orkar inte” eller ”Harry kommer nog snart”.
- Ja ja, jag ska, muttrade min klumpeduns till vän.
Han tog ned Harrys och hans egens koffertar från hyllan, inte med någon som helst svårighet med tanke på hans längd och sedan travade Ron ut ur kupén utan ett ord. Jag följde hans exempel, att förflytta mig till stationen, och tätt efter mig kom Luna och Neville som kånkade på sin packning.
När vi väl var ute ur tåget och fick andas frisk luft igen så kändes det som om alla oroliga tankar rann av mig och bildade en pöl på marken framför mina fötter. Glatt skuttandes började jag min korta vandring mot vagnarna som skulle eskortera oss till Hogwarts men jag fick syn på något som både fick mitt hjärta att ta ett skutt och som också verkade illavarslande. Malfoy! Han härmade nått som såg ut som en krossad näsa och det kan inte vara ett gott omen. Sedan pekade han mot en tågvagn där alla gardiner var fördragna och det fick mig att bli orolig igen. Det var som om jag trampade i tankepölen som nyss hade bildats.
Vad är det med mig egentligen, varför börjar mitt hjärta bulta hårt och snabbt just när han är i närheten?
- Vad är det med dig? undrade Ron medan han tittade forskande på mig. Först skuttar du och sen blir du kritvit i ansiktet.
Ja, mycket riktigt. När jag tog fram en liten spegel ur min koffert märkte jag att min spegelbild inte såg ut som den brukar. Ansiktet var blekt men resten av mitt utseende såg ut som vanligt. Jag stoppade tillbaks spegeln. Det enda jag sa var:
- Vi borde gå till vagnarna som tar oss till Hogwarts.
Han blängde surmulet på mig men fortsatte ändå efter mig mot vagnarna. Vi steg på en av dem i sällskap med Luna och Neville, vagnen började genast att röra på sig.
- Nu är jag hungrig, faktiskt!
Luna konstaterade detta sakligt och Ron kvävde ett skratt genom att hålla handen för munnen. Jag gav honom en kritisk blick som fick honom att genast skärpa sig.

Vi hade kommit en bit på vägen, det stora slottet var betydligt närmare nu än när vi steg av tåget och nu kändes det som min mage skrek av hunger. Nu ville jag verkligen fram!
Ron gäspade stort och sa med blicken fokuserad på Hogwarts:
- Jag är trött nu, kan vi inte vara framme snart.
Han fick det att låta som om en 3-åring sa det, ett gnällande som var ämnad till sin mamma som verkligen inte var det bästa att säga just nu. I alla fall inte det roligaste.

Äntligen så kunde man skymta änden på den slingrande vägen upp mot slottet, ett tecken på att vi snart är framme. Jag satte mig tillbakalutad medan jag tog emot ”Hört och sett” av Luna. Jag slog upp tidningen och fick se ett par spökbrillor, exakta kopior av de som Luna hade framför sina stora ögon. Det stod något om att brillorna skyddade mot smygspruttar men jag visste inte riktigt vad jag skulle tro på, det var ju Luna jag pratade med.
Åh, Harry! Varför skulle han alltid strula till det för sig? Kunde han inte bara acceptera att vi andra inte tror på att Draco Malfoy är en dödsätare? Ron och jag låtsades ju alltid vara döva när Harry tog upp ämnet. Vi kanske skulle visa lite mera intresse...? Nej aldrig! Det skulle inte göra saken bättre, Harry skulle bara diskutera ämnet ännu mer med oss.

Nu var vi närmare slottet än någonsin, tjugo meter ungefär skulle jag tro. Femton...tio...fem. Jag var nära på att göra ett glädjeskutt men vagnen krängde till, det var nog smartast att visa sina känslor när vi går av den. Egentligen ville jag bara skrika, hoppa och omfamna alla i närheten när vagnen slutade röra på sig. Vi var äntligen framme! Skuttandes tog jag mig av vagnen, först av alla. Jag kunde inte fatta det! Det var som en dröm att stiga in i slottet, att se de eleganta marmortrapporna längst fram i entrén och sedan fortsätta in i stora salen. All oro var som bortblåst när jag såg alla lärare på sina platser (förutom McGonagall som hade hand om förstaårseleverna förstås) och att se de levande ljusen och det förtrollade taket. Lätt och smidigt satte jag mig ned vid Gryffindorbordet och väntade på att de andra också skulle göra det. När alla var på plats kom professor McGonagall med förstaårseleverna. De flesta såg skrämda ut men vissa såg sig självsäkra omkring i salen. Sorlet slutade tvärt medan McGonagall läste upp namn efter namn.

Efter en stund var sorteringen över och Dumbledore reste sig upp från stolen.
- Nu när alla har blivit sorterade ska jag önska er alla välkomna och välkomna tillbaka. Ännu ett år har tagit sin början och det finns mycket att lära, även för de som redan kan mycket. Alla har något de kan utveckla! Men nu ska jag inte trötta ut er mer, jag förmodar att ni är hungriga. Smaklig måltid allesammans!
Med det samma dök det upp alla möjliga rätter på serveringsfaten som tidigare var tomma, Dumbledore satte sig ned och började samtala lågt med Filius Flitwick. Jag serverade mig genast ett kycklinglår, lite stekt potatis, broccoli och en brun sås som verkade särskilt god. När jag smakade på det jag hade på tallriken så ångrade jag inte mitt val av mat, allt var utsökt. Kycklingen var saftig, potatisen var alldeles gyllenbrun, inte det minsta besk, broccolin var perfekt tillagad och såsen... ja, den var nästan allra godast. Krämig och smakrik, jag kände en smak av svamp, kantareller och Karl Johan skulle jag tro. Det var så gott så alla ville nog ha mer. Men jag mindes sedan att husalferna fick göra massor med arbete för att tillaga maten som jag nu satt och åt. Stackars dem! De jobbade dag ut och dag in med städning, matlagning, diskning och allt annat som vi elever kunde hjälpa till med. Men inte gjorde vi det såklart! Nej, vi skulle ha det så bra och inte behöva göra någonting jobbigt alls. Jag hörde för mig själv Rons röst:
- Hermione, alla läxor och lektioner! Har du glömt de? Det tar lång tid att göra alla läxor och sen måste vi hinna spela Quiddith! Husalferna har det ju bra. Kommer du inte ihåg när vi hälsade på i köket? De trivs, de mår inte dåligt av att jobba mycket.
Ja, honom kunde man inte prata med i alla fall. Det var lönlöst att försöka med Harry också:
- Men Hermione! Inte den där fisa-grejen igen. De tycker om att jobba och förresten så behöver Gryffindors Quiddithlag träna! JAG vill spela Quiddith.
Jag skrattade lite för mig själv. Det finns ingen chans i världen att de går med i F.I.S.A.

- Harry! Det är Harry!
Rösten kom från Ron och jag tittade upp. Sannerligen, det var Harry Potter som kom raskt gående mot vårt bord. Hans näsa var blodig och bakom honom släntrade Severus Snape. Min blick rörde sig mot Slytherinbordet, mitt huvud rörde sig automatiskt dit och jag fick syn på honom. Ja, Draco Malfoy satt och hånlog medan han om och om igen härmade en krossad näsa. Plötsligt möttes våra blickar, hans gråa ögon mötte mina. Även om han hånlog så var han söt, de kunde ingen förneka. Det var inget som såg dåligt ut på Dra...Malfoy rättade jag mig snabbt. Hans spetsiga haka, bleka hy, gråa ögon och vitblonda hår klädde honom så han såg elegant och stilig ut. Lika snabbt som det hade börjat bröt Malfoy kontakten mellan oss och fortsatte att samtala med sina vänner. Det var svårt att dölja besvikelsen. Undrar om Malfoy kände samma sak?
- Vad är det du tittar på?
Jag hade inte märkt att Harry hade satt sig med oss, så jag ryckte till. De får inte ha märkt det som tidigare skett mellan mig och en viss person.
- Jo, jag bara tänkte lite, sa jag undvikande till mina vänner. Åh, förlåt mig Harry, lade jag snabbt till när jag såg hans ansikte igen. Jag glömde.
Jag drog fram min trollstav och riktade den mot hans ansikte medan jag sa:
- Tergio.
Harrys blod försvann omedelbart och han log lättat mot mig, en blick som tydligt var en Utan-dig-skulle-jag-inte-klara-mig-blick. Mina vänner hade hittat på en blick som de ofta gav mig när jag hjälpte dem med läxorna och nu fick jag den blicken. När jag lagade näsan slapp Harry kanske lite färre blickar från de andra eleverna.
- Tack, Hermione.
- Åh, det var så lite så, svarade jag glatt medan jag stoppade tillbaks min trollstav.

Nu fanns det bara en liten munsbit kvar på min tallrik som jag slukade på ett nästan Ronaktigt sätt. Det var ingen som såg det eftersom alla vid bordet diskuterade hur sommaren hade varit, så det spelade ingen roll egentligen.
Bara ungefär en minut efter att jag åt upp, försvann all mat och ersattes av desserten. Ja, där fanns allt man kunde önska. Sirapstårta, glass, kladdkaka, gräddbakelser, småkakor, chokladsås, äppelpaj, stekta äpplen, smulpaj, sockerkaka, vaniljsås, bär, chokladmousse, marängtårtor, munkar, chokladpudding och morotskaka låg i drivor på guldfaten. Det var bara att hugga in. Jag började ta för mig av gräddbakelserna, jag valde en med extra mycket grädde på. Ett litet hallon låg överst på den och hemlagad jordgubbssylt fanns i mitten. Än en gång så ångrade jag inte vad jag åt, gräddbakelsen var underbar.

Efter en stund, när alla hade ätit upp, reste sig professor Dumbledore upp ur stolen.
- Den bästa av alla kvällar önskar jag er! Jag hoppas att ni har haft lika trevligt som jag. Först och främst, jag har lovat mr Filch att tala om för er alla att produkter från Weasleys vassa varor är förbjudna. Att duellera i korridorerna är inte tillåtet och Den förbjudna skogen är förbjudet område...
Han såg nästan lite bister när han sa det, det verkade som om Harry också märkte det men det kan mycket väl ha varit en synvilla.
- … och så ska vi välkomna professor Snigelhorn, numera lärare i trolldryckskonst! Tjänsten som lärare i försvar mot svartkonster kommer professor Snape att ha för närvarande...
- Nej!
Många vände sina huvud mot Harry som förfärat stirrade upp mot lärarbordet där Snape reste sig upp och tog emot applåder från Slytherinbordet medan han skadeglatt tittade mot Gryffindorbordet som alla hade fått samma förskräckta uttryck i ansiktet som Harry.
- … ni måste vara vaksamma, håll ögonen öppna. Vi har allt skydd som jag kan komma på runt skolan men en mördare lever på vår jord, en fruktansvärd massmördare som har mördat tusentals kvinnor, barn och män. Lord Voldemort finns utanför skolan men om han tar sig in i Hogwarts, är vi chanslösa. Men hopp i säng nu! En arbetsam dag väntar er imorgon. Pip pip!
Det öronbedövade skrapandet av bänkar som drogs ut fyllde salen och hundratals elever tågade ut och fortsatte mot sina sovsalar. Jag, Ron och Harry började gå mot Gryffindors uppehållsrum under tystnad. Den tjocka damen var på ett strålande humör (om inte lite för strålande med tanke på att hon och hennes väninna Violett var så inne i ett väldigt intressant samtal så utan att vänta på lösenordet svängde hon åt sidan och släppte in oss i uppehållsrummet. Vi skildes åt och jag gick upp till tjejernas sovsal. Gäspandes klädde jag av mig och lade mig på sängen. Nästan omedelbart föll jag i sömn, ovälkomna drömmar om gråa ögon som stirrade på mig i ett tomt mörker tyngde natten, men de var ändå inte mardrömmar. Intet anade jag att det kommer bli en ytterst besynnerlig morgondag. Intet anade jag att det här året kommer bli annorlunda, både det bästa och det värsta. Att det här året kommer förändra mitt liv, lyckligare och sämre. Att under det här årets gång kommer jag att sätta livet på spel, genomgå fler prövningar än jag någonsin vart med om men av en helt annan sort och vara allt annat än ”smutsskallen Granger”. Den största frågan: ”kärlek eller vänner- vad väljer man” kommer att gnaga i bakhuvudet under hela den här tiden på Hogwarts. De här två terminerna kommer inte att vara sig lika. Det hade jag ingen aning om vid det här tillfället, nu sov jag tryggt i min himmelsäng på Hogwarts.

bra ^^

jätte bra! !

Hon har läst detta.

när kommer next cap? längtar!

Förlåt att det tar tid, jag har haft idetorka... Jag vet inte när det kommer men jag har lite fler idéer en förut.

bra!

braaa!

Tack!!

bevakar