Halloween, prs fashion7|AlexZz

Nax sitter lugnt i en fåtölj och läser. När han tittar upp ser han tjejen han krockat med tidigare.
Han ser ut genom fönstret och märker: de andra är borta.
- Du! De andra har försvunnit! Vi måste ut! Säger han till henne och reser sig upp.

"Hmm?" Blir ett halvdant svar från Victora när hon reser sig upp och tittar ut genom fönstret. Det är ingen större fara enligt henne, alla kanske bara inte har försvunnit. Fast när hon ser sig om över gatan så är det verkligen ingen där. Inte bra, verkligen inte bra. Så hon tar sig kvickt ut och det är först nu hon lägger märke till den dumma klockan som plingar när man öppnar dörren.

Nax som redan är ute på gatan ser osäkert på tjejen: "Ska man inte känna ett sug i magen och försvinna typ..nu? Varför händer inget?"
Ju mer tiden gick desto oroligare blev Nax, för tänk om portalen stängts, hur skulle det då gå? "Jag går och kollar om någon annan är kvar här..." mumlade Nax och vände ryggen åt tjejen.

(Ska bara de två va kvar eller andra oxå??)

(Du kan välja. ^^ För mig spelar det ingen större roll. XD)

Victora ser sig oroligt om. Hon kan inte vara kvar här, solen är här! Hon kan ju gömma sig därhemma, men inte här! Fast jo, hon kan försöka men utan skydd så kommer hon brinna upp. Det är en helvetisk känsla man får när man håller på att brännas upp. Hon var korkad nog att gå ut i direkt solsken i början av sin tid som vampyr och hon har aldrig gjort om det. Att känna hur huden brännas bort från kroppen strax följd av köttet är ingen välkommen känsla i hennes mening. Hon går automatiskt åt ett annat håll, om hon hittar någon är det väl bara en bonus... liksom.

(Okej, nån till får det väl vara.)

Efter att ha gått en timme börjar solen svida lite i nacken. För även om han inte brann upp så var Nax obekväm i solen, som alla andra väsen. Plötsligt såg han en man som direkt syntes att han var ett spöke. Nax sprang mot honom.
- Hallå! Ropade han. Spöket vände sig om och fick syn på Nax. Spöket log ett lättat leende och sprang mot honom.

(AlexZz??)

(SORRY... Owo)

Victora tvingas gömma sig för solen, hon hade redan stora sår över kroppen som vägrar hela sig själva under ännu ett tag och hon hittade ingen annan som fastnat här. Så nu sitter hon i någons källare och är allmänt uttråkad. Hon betraktar en av de stora såren som är beläget på armen och är glad över att det åtminstone levrat sig. Andra skador brukar fixa sig snabbt, men solen var en annan sak. Det gick fortfarande fort... men ändå sjukt långsamt.

Nax gick sista biten mot spöket.
- Finns det fler än vi två? Frågade spöket.
- Ja, en tjej. Vampyr tror jag.
- Pfft! Vampyrer, de är riktiga kräk!
- Sannerligen, men vi måste hålla ihop.
- Sant. Var är hon då?
- Vet inte, hon gick andra hållet för att leta andra.
- Jaha, då får vi gå åt hennes håll då.

Victora tittar upp genom fönstret hon sitter vid. Men hon är gömd bakom en gardin såklart men hon ser fortfarande lite grann. Inte mycket, men tillräckligt för att se den minimala saken som kravlar sig ned i källaren och verkar helt förstörd. En skugga.
"Också fast här?" Säger Victora vekt och skuggan rycker till men ser ut att vända sig mot henne. "Ingen att sitta fast vid?" Frågar Victora och skuggan nickar till, det ser åtminstone ut som det. "Du kan hänga fast vid mig tills vi kommer tillbaka." Konstaterar hon och skuggan tar i princip en halv millisekund på sig innan Victora ser sin egen skugga bli mörkare och mer... levande. En skugga, de klarar inte heller av solen speciellt bra. Så nu var de åtminstone två med den fina egenskapen.

Nax suckade lite och började gpn mot vampyrens håll.
- Kommer du då? Frågade han när han märkeäte att spöket inte kom. Han såg bakåt på spöket som höll på att trassla ur sig ur några sladdar som fastnad på vad som skulle föreställa spök-fötter.
- Äsch kom och hjälp mig vad du nu heter! Muttrade han.
- Nax heter jag!
- Hm. Putte, trevligt att träffas.

Victora hör steg i källaren och de ekar obehagligt, men de är helt klart mänskliga steg, men inte nödvändigtvis människors steg. Victora skulle ha suckat om det inte var för att hon med lätthet kunde knäppa med fingrarna, uttala en formel och hon skulle vara osynlig för allt och alla som trädde in i källaren. Vilket hon gjorde. Formeln, som lät mer som en udda blandning och olika ord än någonting annat, skapade en sorts bubbla runt henne, den var genomskinlig men hade ungefär samma funktion som solglasögon har. Victora ser alla men ingen ser henne, alltså. Inte skuggan heller för den delen som tycks trivas med att vara Victoras skugga... udda små saker det där, skuggor.