Huffle och Wolf

Utan styrkan att stå emot vakten blev jag sakta men säkert förd till ytterligare en borggård bakom själva slottet. I olika celler runtom kunde jag se andra som kungen hade valt ut. Vakten drog med mig till en tom cell och knuffade in mig utan att ta bort repen från mina händer. Han smällde igen dörren och vände sig om.

Kungen hade kommit ut på balkongen strax efter den gråhårige mannen och hållit ett långt tal om makt, vem som förtjänade den, och vad som inte passade sig att göra mot den som hade makt.
Min gissning hade varit rätt. Vi var hitförda för att bli slavar, eller som kungen uttryckt det, hjälpa honom med vissa saker, som skulle utveckla världen.
Jag fnös, där jag gick i leden med fångar, slavar. Visst skulle det utvecklas. Men inte åt rätt håll.
Folkmassan hade delats upp av kungens vakter, beroende på vilket sorts arbete man ansågs passa för. Jag hade inte fått en skymt av någon jag kände till.
Och nu gick jag här, in den urplockade folkmassan. De som gick där liknade mig, de flesta åtminstone, de flesta små och inte särskilt starka, nästan klena. Vi kom in på en annan borggård, som jag såg var omgiven av celler runtom.
Min blick genomsökte cellerna så fort den kunde, för att se om någon i min familj fanns där. Jag såg ingen jag kände igen. Eller ... kunde det vara ...?
Det var Akiras ögon jag såg.

För ett kort, snabbt passerande ögonblick tyckte jag mig se Sinis hår blixtra förbi och jag blev tvungen att blinka några gånger innan jag kunde se klart igen, men då vart hon borta. Hade jag bara inbillat mig det? Vad skulle kungen med henne till? Hon måste vara för svag för att kunna vara till någon nytta...

Vi stannade upp på en stenlagd gång och vakterna började flänga runt för att räkna oss. De ville vara säkra på att ingen försvann. Samtidigt som de räknade band de folks händer med rep. Varför? Vi skulle väl någonstans och arbeta? Eller ...? Ansåg de inte att de kunde använda oss mindre, svagare, till något?
En av vakterna såg ut över folkmassan med ett hårt leende på sina spruckna läppar.
"Jag antar", började han, "att det här är rätt tillfälle att berätta för er vart ni är på väg. Vad det ska bli av er. Saken är den att hans majestät har fått så många arbetare nu, att det inte finns någon plats för er ynkliga små stackare."
Flämtingar hördes och folk utbytte skrämda blickar.
"Men att låta er ..." Han harklade sig. "... slippa undan, det blir tyvärr inte möjligt." Han uttalade ordet tyvärr med stor sarkasm. "Ni må vara svaga, men det går inte att motsäga att flera svaga tillsammans kan bli en stark. Därför är vi tvungna att göra det här."
Allas händer ver nu bundna, mina också. Repet skar in i huden vid handlederna. Vakten hade bundit mycket hårt.
Vi kom fram till en annan borggård, och jag hörde de längst fram skrika. Jag sträckte på mig och tittade mellan folks axlar för att se.
Jag greps omedelbart av panik.
Ett bål, färdigt att tändas eld på, och vakter, som stod med facklor redo.

Jag tittade upp igen när ett gällt skrik fick mina känsliga öron att värka. När jag såg varför hon hade skrikit förstod jag varför. Bålet var stort nog för minst femtio människor och runt om stod det vakter med brinnande facklor. Jag fick panik. Jag var självklart glad att det inte var jag som gick mot det skräckinjagande bålet, men jag skulle inte stå ut med att höra alla ångestfyllda rop på hjälp. Det började skaka i mina armar. Jag spände mina muskler och slet av repen. Kvickt och tyst så att ingen hörde...

Vakterna tvingade, med sina svärdspetsar i ryggen på folk, upp fler och fler på bålet. Alla var tysta och bleka. Här fanns ingen plats för ett sista skrik av uppror, här fanns bara rädsla - rädslan för eldens brännande smärta som snart skulle plåga dem, rädslan för att dö och lämna den här världen, rädslan för vad som skulle hända dem som blev kvar.
Jag kände något kallt och spetsigt mot min rygg och antog att det var en av vakternas svärd. Jag gick mot bålet och tog plats där, tillsammans med alla de andra dödsdömda.
Nej. Jag ville inte dö. Jag ville inte vara kvar här.
Jag tänkte igenom flyktmöjligheterna. Jag hade kanske kunnat springa, om inte vakterna hade varit så många och om mina händer inte varit bundna.
Det fanns inget sätt att fly, konstaterade jag.
Jag såg hur vakterna synkroniserat höjde facklorna. Trumslagare slog en obehaglig takt på sina trummor, och jag slöt ögonen för att slippa se mer.

Med ett dovt ryt kastade jag mig mot celldörren. Jag hade aldrig känt mig så arg förut. Hela min kropp var uppfylld av adrenalin. Några vakter som observerat bålet kom springandes och många tappade koncentrationen för ett ögonblick och sänkte facklorna. Gång på gång kastade jag mig mot dörren. Jag hörde hur den började ge vika precis när de första vakterna kom fram. De riktade sina spjut mot mig, men jag var snabbare. Med en sista kraftansträngning knuffade jag upp dörren och flög ut på alla fyra in i folkmassan. Vakterna jagade efter mig, men jag hade många års erfarenhet av att smälta in och tog mig snabbt allt närmare bålet med de dödsdömda människorna.

En metallisk smäll överraskade mig och fick mig att öppna ögonen igen. En av fångarna i cellerna runt om kring oss kastade sig mot sin dörr för att öppna den, gång på gång. När den gick upp noterade jag hoppfullt hur flera av fackelbärarna tappade koncentrationen. Kanske var detta bara början på ett fritagande av oss? Kanske skulle någon hjälpa oss?
Nej, sa jag bestämt till mig själv. Jag fick inte förlora mig själv i drömmar och ösketänkande nu, inte när det kunde rädda mitt liv om jag var på hugget, beredd att fly när som helst.
Jag kunde inte se fången längre. Vart kunde hon ha tagit vägen? Vakterna såg lika förbryllade ut som jag kände mig.

Jag undvek skickligt allas blickar tills jag kom fram till bålet. Pålen i mitten var lika tjock som en ekstam och runtom den stod fångarna bundna. Jag klämde mig igenom det första lagret av grenar och flyttade försiktigt bort kvistarna i mitten tills jag befann mig alldeles under pålen. Sakta hävde jag mig upp och lade en hand på någons smala arm.

Jag blundade och kände hur tårar trängde fram ur mina ögon. Jag saknade min familj så mycket att det gjorde ont, och nu skulle jag dö också. Jag tänkte på min lillebror, hans lilla ansikte och de små miniatyrhänderna. Kanske var han också redan död.
Jag tänkte på mor och far, som jag aldrig mer skulle få se. Någonsin. Kanske skulle de få arbeta hos kungen tills deras död.
Varken jag eller vakterna hade sett mer av fången som tagit sig ut ur sin cell och sedan försvunnit. Kanske hade hon gömt sig på bålet med oss andra, kanske hade hon brytit sig loss för att kunna göra slut på sitt lidande, snabbt. I vilket fall skulle hon säkert inte rädda oss, hon hade ingen chans ensam.
Allt det här gjorde så fruktansvärt ont att tänka på, så fruktansvärt, förskräckligt ont, att jag nästan önskade att vakterna skulle tända på bålet nu, och låta mig och de andra slukas av elden. Kanske skulle döden vara en bättre plats än denna ...