Jag åt äppelpaj idag (Prs, Jessica Tonks)

"Nä."
Niel lyfte än en gång Mona och gick iväg. På gården satte han ner henne och gick tillbaka till Isaac. Isaac satte sig genast på Niels axlar.

Mona darrade, inte för att mannen bar iväg med henne. Utan för adlingens ord, hon var bara en docka för dem.
"Tack" sa hon och såg upp på Niel ordentligt. "Men...han hade rätt, folk får behandla mig hur de vill".

Niel stannade och såg på Mona en stund. "Nä" sa han sedan och gick iväg med Isaac på axlarna.

Mona såg förbluffat efter honom, vad menade han med det? Att folk inte fick behandla henne som vad de ville? Eller ville han bara bli av med henne?
Hon gick tillbaka in till slottet, och till sitt rum, hon ville slippa mer folk till kvällen, för då skulle hon roa någon...

Niel tänkte på vad han sagt. Och det faktum att han pratar mer med Mona än han gjort med sina föräldrar på två veckor. Men han visste att på något sätt var hon speciell

Tillslut kom en tjänare in för att göra iordning Mona ännu en gång. Hon fick på sig en av de klänningar som åtminstone täckte lite mer. En mörkblå med spets. De satte upp hennes hår och sedan väntade hon på sitt rum.
Hon skulle inte uppträda denna dag, som hon visste, hon skulle bara vara på middagen och sedan låta den som ville ha henne ta henne. Klockan begav sig och hon steg ut ur sitt rum påväg mot festsalen, folk gick framför henne i korridoren. Snart kom hon in i den halvfulla salen.

Niel badade och gjorde sig i ordning för festen. För bara en stund sedan hade far hans kommit in och skällt ut honom. Om Niel inte låg med någon ikväll skulle hans far döda honom. Allvarligt. Därför var det med tungt sinne som Niel drog på sig den tajta skinnvästen och byxorna. Allt var åtsmitande och för Niel som var lite mer än 190 cm var det ganska obekvämt. Till västen fanns ingen skjorta så mycket av Niels muskulösa armar visades - ett problem då allt han tänkt göra var ta en kvinna på måfå, dra med henne till rummet och sedan muta henne att lura far. För inte tänkte han någon utomstående ta på honom. Annat hade det vart med hororna, för då var far närvarande och Niel hade inte kunnat göra något åt saken.
Med västen skulle vem som helst kunna närma sig honom. Niel hatade att känna sig sårbar. Han kanske kunde be Mona om hjälp?

Det var med nervösa steg som Niel gick mot festen.

Mona satte sig på en plats, det var samma bordsplacering som dagen innan. På sin ena sidan hade hon den gamla gubben som genast började försöka prata med henne, och på den andra sidan var det tomt. Det var där den där mannen suttit...
Maten kom in, samtidigt som Niel. Hon såg upp och fick då syn på honom, hon var honom tacksam, för att han inte ens hade rört henne och gjort henne illa. Som den gamla gubben vars hand nu gled nerför hennes ben. Om hon sa något, eller flyttade på sig skulle kungen straffa henne.

Niel satte sig på närmsta plats och kastade hotfulla blickar mot mannen bredvid Mona. Efter den låååånga middagen var det dans och så fort Niel gick chansen drog han ut Mona på dansgolvet. Att vara en mästare på vals visade sig vara bra när Niel smidigt rörde sig och Mona genom folkmassorna, ut mot balkongen. Hela tiden var han nollställd och tyst, som vanligt. Efter ett par minuter kom de till balkongen och genast släppte Niel taget om Mona.

Mona lät sig föras av Niel på dansgolvet, skulle en annan sida av honom visa sig nu? Skulle han vara skoningslös och ge henne blåmärken? Hon var rädd ännu, så hon höll sig undan några steg ute på balkongen. Hon vågade inte säga något utan stirrade envist ner i marken.
Tillslut bröt något tystnaden. "Det var här du tog vägen". Det var gubben som kommit ut efter dem. Han gick fram till henne och la armen om hennes midja för att dra med sig henne.