JuliaE och Jessica Thonks

"Vi blood elfs brukar vanligtvis göra så, men tyvärr så fick vi oinbjudet besök igår och var tvungen att fylla fängelse hålorna med de stackars dvärgarna" Flinade hon och kastade en blick bakom sig på honom.
"Men du kommer nog inte stanna här länge till, avrättningen börjar imorgon då kan du nog placeras i en lite finare cell" Flinade hon och ställde sig framför honom och nöp honom lite retsamt i kinden.

Silan försökte vrida bort huvudet. Han ville inte ens att hon skulle röra honom! "Hmp! Om jag finns kvar här då att sättas i en cell!". Han försökte komma loss med händerna och backade undan några steg mot dörren. Han var envis och tänkte inte ge sig! "Så fort jag kommer loss ur det här, fan ta dig då tjejen!" väste han till då han inte kom loss.

"Kalla mig Louise, 'tjejen' låter så all dagligt flinade hon och lossade en av sin halv stora knivar och satte den några centimeter från hans hals medans hennes ansikte var ca. 5 centimeter ifrån hans.
"Du anar inte hur svårt det är att låta bli att inte få dig att blöda" Log hon snett och försökte se lite oskyldig ut.

Silan följde kniven med blicken och rörde sig knappt då den var vid hans hals. "Jag blöder ju redan" sa han och menade då sitt bakhuvud. Han såg upp på henne igen. "So...go ahead". Han visste knappt varför han sa så, kanske han bara ville ha det över...

"Åh, det var inte mitt verk, jag vet de perfekta ställena för att få dig att blöda som mest" Hon såg rakt in i hans ögon, de var underbara tänkte hon tveksamt för sig själv men vek sin blick efter ett tag. Hon fick inte vara svag i ett sånt här tillfälle.

Silan backade bakåt ett steg. "Gör det då, eller låt mig vara". Han vred bort huvudet så blodet som inte stelnat ännu skvätte och lutade sig mot väggen medan han sjönk ner mot golvet.
Han satt inte särskilt bekvämt då hans händer var bunda, men det var bättre än att ha en kniv mot halsen.

Louise suckade. Hon ville inte få honom skadad men i bakhuvudet så ville hon det ändå.
"Jag har fått order från min far att inte skada dig allt för mycket..." Suckade hon och kastade iväg kniven tvärs över rummet så den fastnade precis ovanför sängens kuddar.

"Otur för dig då" mumlade Silan och blundade lätt. Han hade så ont i huvudet...Det gjorde honom trött, illamående och yr. Han försökte återigen få loss repen där han satt, med händerna och ryggen mot väggen så Louise inte kunde se honom.

"Varför är du inte som andra demoner? Du verkar inte vilja döda folk här för att ta dig ut, bara fly? Du borde väl vilja döda dom?" Sa Louise med en vaksam ton i rösten med ryggen vände mot honom.

Silan gav upp igen för tillfället och vände blicken mot Louise igen. "Och om jag ville döda dem, tror du jag skulle lyckas?" frågade han och suckade uppgivet. "Jag är svag och vek, en skam för min familj". Han var för godhjärtad.