All is allowed... [PRS]

Alcander var glad att slippa audiensrummet. Han hade godkänt alldeles för många dödsdomar i det rummet, och det var som om alla giriga adelsmäns andar stannade kvar för att spöka i rummet.
Kejsardömets största kyrka hade byggts alldeles intill slottet, och då de gick hörde Alcander kyrkklockorna slå två tunga slag.
"Vi måste nog be maten med om vi ska hinna", sade han, och vinkade kvickt till sig en passerande betjänt för att springa till köket. Sanningen att säga hade Alcander inte berättat åt sin far att han skulle ge sig ut i staden, för han ville inte ha med sig ett följe av tjänare och soldater. Alcander försökte helt enkelt tränga in besöket i sin fulla tidtabell utan att hans far skulle märka det innan den var förbi.
De kom ner till stallet. Det var stort, ljust och städat, med de vackraste hästar pengar kude köpa i rad. Alcander föredrog att sadla sin hingst själv, och han steg in i boxen med det eldröda djuret för att klappa den på mulen.
"Du kan rida den svarta", sade han åt Rind och nickade mot hingsten mitt i mot. "Åskan. Han är stark, men du klarar säkert av honom", tillade han med ett leende.

Rinds ögon blev stora då hon kom stallet, hästarna var så stora, så vackra hon hade aldrig sett så ståtliga riddjur och hon skulle få rida en av dem.
Hade hon inte varit lärd vid att vara tyst så hade hon gett ifrån sig något chockat ljud. Hon vänder sig mot den svarta hingsten, Åskan och tackar sedan Alcander med en bugning innan hon går in i boxen för att sadla honom. Det var snart gjort, det var verkligen ett majestätiskt ett underbart djur. Hon väntar sedan på Alecander, han skulle ut först och hon efter. Hon var hans livvakt och skulle bete sig därefter.

Alcander sadlade Eldhov säkert och raskt och ledde hingsten sedan ut ur stallet. Han hoppade vigt i sadeln. trotts att djuret knappt stod stilla en sekund, rastlös att komma iväg. Eldhov hade förtjänat sitt namn väl och var känd som ett av de vildsintaste djuren i slottet.
De travade ut ur huvudporten, men Alcander fortsatte inte längs med Slottsgatan, som skulle ha tagit dem rakt genom staden och via de största marknadsplatserna. I stället styrde han ELdhov genom det rika området, där gatorna var breda och inte fullpackade med människor. På var sida fanns det höga, vita murar som gömde lyxiga hus bakom dem.
De blev genast igenomsläppta då de kom till stadsmuren, och framför dem spred sig oändliga grässlätter och gyllene fält. De var tvungna att följa muren för att nå hästförsäljaren, men det tog inte länge med de snabba hästarna.

Rind ser på Alcander men hinner även kasta snabba blickar om sig, staden var vacker och folket likaså. De rika var rika och de fattiga slet, som det brukade vara, men staden hade ändå ett samlat lugn. De kom ut genom stadsmuren, att rida Åskan var som att rida.....ja rida Tors häst Sleipner däruppe i himlen, gudens egen häst. Han var underbar. De var snart framme, efter muren utanför fann de hästförsäljaren, och nu var det dags för Alecander att göra affärer.

Hsätar betade i temporära hagar, och i mitten av allt detta hade en paviljong ställts upp, och där kunde de finna försäljaren. Alcander hade aldrig träffat honom personligen, men han hade hört mycket gott om hästarna. Då han klev av Eldfot kom en tjänare fram för att hålla i hingsten, och försäljaren steg ut ur paviljongen med ett brett leende.
"God dag herrn", hälsade han, och Alcander svarade med en bugning. Trotts att försäljaren kanske inte kände igen sin kronprins, insåg han snabbt att det var någon av hög börd framför honom, om inte annat frän hästen han red, och livvakten som följde efter.
"Herr Dario, jag har hört mycket gott om era hästar", hälsade Alcander. "Jag skulle vilja se de bästa unga hingstarn ni har." Dario log brett och vinkade åt Alcander att följa efter. "Berätta om du hittar någon du gillar", sade Alcander åt Rind med ett leende. Hon kunde ju trotts allt inte fortsätta rida på lånehästar.

Ett leende sprider sig på Rinds läppar då han nämner hästarna, men döljer den snabbt då hon inser sitt misstag. "Ja, sir." sa hon med en bugning och betraktar alla hästarna men även ett öga på sin herre och omgivningen som den livvakt hon var. Slutligen hittar hon en hingst hon verkligen gillar, han påminner om Åskan till färgen men hans ögon är härligt gröna och den ser respektingivande ut. Han sa att hon skulle välja den hon gillade inte bara ta någon som kanske var dålig. Denna var vacker och bra det visste hon, men det var hans val. Blicken i hennes ögon då hon betraktade hingsten sa mer än ord. "Den sir, den är vacker." sa hon leende.

Alcander följde herr Dario genom hagarna. Mästaren visade upp sina finaste exemplar. Alcander var endast intresserad i de hinstar som ännu var för unga att ridas. Med skicklig skolning skulle de bli perfekta hästar, och för tillfället hade han endast Eldhov.
Då Rind pekade ut sin favorit gick Alcander fram till den. Han strök handen över dess ben och rygg. Rind hade valt väl. Med ett uppskattande leende vände han sig till mästaren.
Jag vill ha den här, och två av de yngre, det honungfärjade stoet och den vita hingsten."
"Fint, sir, mycket bra val. Ska vi dra oss till mitt tält för att diskutera saken vidare?" Alcander nickade, och det tog inte länge att komma överens om allt. Alcander var generös, och Dario gick med på att hästarna skulle hämtas senare den dagen av tjänare. Hans min då han insåg att han varit i kronprinsens närhet kronade allt.
"Vad tänker du nämna din hingst?" Frågade Alcander då han äntligen fick Eldhov under sig igen.

"Rimfaxe, det är Natts häst." sa Rind och såg på Alecander med strålande ögon.
"Om det går bra för dig sir." sa hon men kom sedan på sig, hon talade för mycket dessutom visade hon hur glad hon var över hästen. Varför gjorde hon så? Men saken var de att ingen hade visat henne någon vänlighet innan och hon törstade efter det som ett skadeskjutet djur.
Men hon tyckte Rimfaxe skulle bli ett fint namn, hästen som gudinnan Natt red och vars häst dräglade fram morgondagen, daggen var det. Hon log inombords, gudarna var något hon inte tänkte överge, de hade alltid funnits i hennes hjärta och skulle alltid finnas.
Hon betraktade snabbt Alecander.
"Förlåt sir." sa hon ångerfullt och tog i Åskans tyglar, skulle de iväg nu?

"Det låter väldigt fint", godkände Alcander och styrde Eldhov i skritt ut ur lägret. Hna hade ännu maten de fått med sig i sadelväskorna, och med solskenet vore det skönt att slippa staden ännu i en stund.
"Du behöver inte be om ursäkt", svarade han. "Jag har haft för många av de där livvakterna som aldrig säger något, och jag hoppas du kan vara ärlig med mig." Att be Rind bli hans vän var kanske för mycket bett, men vem visste vad tiden skulle föra med sig?
Han styrde dem inte tillbaka till staden, utan siktade mot en höjd litet längre bort, där de kunde slå läger och slappna av. Alcander var inte riktigt säker när han senast hade haft chansen att göra det.

Rind stirrade på honom med sina intensiva ögon tills hon kom på vad hon gjorde, att hon var oartig och släppte honom med blicken. Inte säga något? Ärlig?
"Får jag tala?" sa hon med en röst som lät misstroende. Hon visste att hon fick tala, men endast då hon lydde order, med ja sir och nej sir, inget annat. Det var vad hon lärt sig och var uppfostrad till. Hon var rädd att säga något, och vara ärlig? Det vore dumt att vara ärlig.
Hon tänkte på allt detta och såg att de red utanför staden, vart skulle de? Men hon var klok nog att inte fråga, än litade hon inte på att han skulle bli arg.