PRS(Dragon Fantasy)

Nalel kliade sig lite i det rödblonda håret. Alla hober hade mycket mat, inklusive hon, de var alla väldigt matglada. Det var en nackdel med att bli en soldat i sådana fall, att stå ut med den knappa maten.
"Varsågod" log hon sedan innan hon vände sig om och började gå ut.

De tackade och åt med god aptit, maten gjorde dem gott och de fick än mer styrka och ork. Det var inte meningen att de skulle komma såhär till hoberna, men nu fick de iallafall se hur soldatlivet var.

Nalel ställde sig och såg på hoberna i hennes by som hjälpte eller bara såg på soldaterna. Hon var säker på att det nog inte var många som ville bli soldater, de flesta hade familjer och tänka på. Och de som inte hade det avskräcktes nog av det här.
Hon såg hur Angus gick mellan olika personer och band om och hjälpte dem.

När de hade ätit klart hjälpte Beaner Meira upp på fötter. Hon ville inte ligga mer nu och det var bara armen. Trots det kände hon en lätt yrsel men ignorerade den då det tydligen var för att hon förlorat så mycket blod. De kommer ut i den friska luften och ser sig om.

Nalel hörde steg och såg upp på Beaner och Meira. Så långa de var då de stod upp..."Hej" log hon igen. Hon lutade sig emot huset. "Det verkar som alla får hjälp".

"Hej" sa Meira leende och såg ner på henne. "Vad bra, det var ingen mening med att komma och invaderar eran by såhär." sa hon flinande och såg om.

"Ha, jag tror ingen har något emot det" flinade Nalel lätt. "Det händer så lite här att allt välkomnas". Hon såg upp på himmelen, den började bli lite mörkare nu. "Vart ska ni sova förresten? Jag tror inte våra hus är tillräckligt stora...". Hon antog att de skulle stanna kvar en natt med alla sårade.

"Vad bra." log Meira och såg på alla sårade, "Vi slår nog upp våra tält på ängen så ni behöver inte oroa er att vi skall störa er." sa hon och såg på Nalel igen, "Har du någon familj eller liknande?" frågade hon sedan, det kunde vara svårt att lämna familjen gissade hon.

Nalel nickade lite. "Jag har min gamla mor och far, samt min äldre bror". Men hon kunde ta adjö av dem. Hon hade redan pratat med dem om att gå med soldaterna, hon visste att de skulle klara sig. Och hon hade ingen mer familj.
"Och ni stör inte..., vi är glada att kunna hjälpa" sa hon sedan.

"Jag tror det kan vara jobbigt att lämna sina nära och kära." sa Meira och såg efter Beaner som skulle hjälpa till at sätta upp tälten.
"Det är bra att ni känner så, alla är inte så pass vänliga." säger hon och ler snett.