~Tippy och Emmadora~[prs]

Nami visste inte riktigt när hon skulle få vara ensam med William igen, förutom på arenan. Hon kände sig lite besviken inombords. Hon ville säga vad hon tyckte. Nami satte sig i soffan, tvingade fram ett leende emot Pawffie.
"Det kommer bli.. annorlunda"
Pawffie slog ihop händerna av förtjusning.
"Ni kommer älska det!"
Hon var inte ens lite glad för att komma dit. Utan mest glad för att hon fick träffa William igen.

"Säkert", sade Will inte helt utan ironi i rösten. Faktum va att han var grinig. Han var hungrig och trött och ville inte vara på tåget. Om det inte hade varit för Nami så hade han ansträngt sig sitt yttersta för att dö. Men ändå var det något som höll honom kvar vid liv. En glöd, för William tänkte försöka och han skulle göra allt för att överleva och träffa sin familj igen.

Nami började tänka på vad som hade hänt med alla andra vinnare. De flesta hamnar i missbruk eller annat. Men William var annorlunda, hon visste det. Hon skulle göra allt för att hålla honom vid liv. Hon var hungrig, och rätt trött efter alla mardrömmar.
Så länge han överlever är Nami lycklig.

William såg på Pawffie en aning trevande. Det kändes som om han frågade om för mycket om han bad om mat.
"Finns det något att äta här? Jag är.. Och jag är säker på att hon också är hungrig." Han gestikulerade mot Nami. Tills det var säkert var de tvungna att låtsas att de inte kände varandra. Ingen fick komma på deras plan.

Pawffie nickade ivrigt, klappade händerna och avoxer kom ut med mat. Nami kollade osäkert på de olycksbådade avoxerna. Att använda människor på de sättet.. hon rös av tanken. Hon var ledsen för det som hade hänt med dem. Nami kollade på maten.
"Vet du hur många barn de här kan mata i distrikt 9?" frågade hon, men ångrade sig direkt. Pawffie började direkt känna sig obekväm och var bara tyst.

William tyckte det lät hemskt så han svarade inte.
"Vet ni något om de andra deltagarna än?"
William ville veta om hur de andra deltagarna var. Hur förberedda de var och sånt. Så att han kunde förbereda sig och börja planera. Han såg på Nami. Han hoppades att hon kunde försvara sig själv. Hon skulle behöva slåss för sitt liv.

"Ja.. slåttern sänds snart." sa hon och ledde in de båda deltagarna i ett rum med en enorm tv. Nami beslöt sig nu för att behålla sina åsikter för sig själv. Det var nog egentligen bäst för alla. Återigen kollade hon på William. I hopp om att han skulle överleva. Han förtjänade det. Men hon skulle kämpa in i det sista. Pawffie satte på tv:n och slåttern började.

William kände att någon tittade på honom, så han mötte Namis blick. Han gjorde en grimas, vilket var det största leende han kunde frambringa just nu. Han såg hur deltagare efter deltagare valdes ut. En mycket liten pojke från Distrikt 5, en muskulös, frivillig flicka från 2 och en till synes orädd fjortonåring från 12. Det här var bara några av de som fastnade i Wills tankar. Han skulle hålla sig till planen han och Nami hade gjort. Till en början iallafall.

Hennes andetag var trötta, och hon trevade efter Will's hand i hopp om att känna någon slags trygghet. Nami litade på honom, även om det kanske var dumt. Hon tänkte på pojken ifrån distrikt 3. En 12 åring. Omöjlig att glömma bort. Så liten. Så lätt att döda. Hon ville beskydda pojken. Men just nu kände hon sig bara vilsen i sina egna tankar. Hon visste att hon skulle dö snart, men började sakta acceptera det.

William visste inte hur han skulle reagera när hon försökte ta hans hand. Inom honom brann en längtan att fläta in sina fingrar i hennes, men han visste också att han skulle vara tvungen att döda henne om de var ensamma kvar. Näf de var tretton hade han gladeligen offrat sig för henne, men han kände henne inte ens nu. De var andra människor. Det hade hänt saker. William drog diskret undan sin hand i hopp om att ingen hade sett Namis försök. Det kunde bli pinsamt för henne. Will tänkte på pojken från distrikt tre. Will skulle aldrig kunna döda någon så liten, så oskyldig.