Innan tiden går ut.

Hon ser så rädd ut att hon kniper ihop med benen och hon bara nickar. tårarna gör så hon har svårt att se och hon nästan trillar omkull men tar tag i väggen. "Jag mår inte så bra"

Angie lägger en värmande arm om hennes axlar och stöttar henne ut i köket. Gabriel följer efter och sätter sig på en av stolarna.
Efter att ha hjälpt Ruby till en stol så börjar Angie göra i ordning te och mackor. Det känns som de behöver något för att Ruby ska kunna koncentrera sig.

Hon sitter elt målös och stirrar ner och hon såg snart upp. "gå" Hon var så svag att hon knappt kunde gå själv och hon såg helt slut ut.

Angie stannade upp mitt i en rörelse och såg forskande på Gabriel. Skulle de bara ge upp försöken med att få Ruby att lyssna och gå? Gabriel mötte Angies blick och gjorde en snabb gest åt henne att fortsätta med teet, varpå han sedan vände sig mot Ruby och såg henne djupt in i ögonen.
"Jag ber dig än en gång att snälla lyssna åtminstone på vad vi har att säga. SEN kan du avgöra om du vill att vi ska gå eller inte."
Han pausade för att dra ett djupt andetag och om möjligt blicka in i Rubys ögon ännu mer intensivt.
"Snälla!"

Hon såg på honom och hon verkade helt borta. "Jag vill sova." Hon lät som hon var hypnotiserad och hon reste sig och hasade ut mot dörren. "sov gott" sa hon mer till sig själv än de som satt i hennes kök.

Angie följde Ruby med skeptisk blick när hon försvann från köket, och sen frågande på Gabriel igen.
"Antagligen blev alla lugnande krafter från oss för mycket för henne" sa Gabriel utan att Angie ens hade frågat.
Hon ställde ner te-kannan på diskbänken med en djup suck.
"Jag känner mig så vilsen!" viskade hon och grep krampaktigt om bänkens kant. "Jag misslyckas med att tala med henne, och jag misslyckas med att få henne lugn. Hela uppdraget misslyckas på grund av mig!"
Det brände bakom ögonlocken på Angies slutna ögon. Hon kände ett par händer på axlarna och en värme spreds i kroppen.
"Vad händer nu, Mästare?" snyftade hon.
"Du kommer finna svaret, Angie min kära."
Hon kände hans läppar placera en fjäderlätt kyss på hennes hjässa, sen var värmen borta och likaså Gabriel.

Portdörren smällde igen bakom Angie som försvann bort i nattens kyla. Uppe i Rubys lägenhet låg det en liten lapp på köksbordet med ett litet meddelande.
Snälla Ruby!
Jag vill fortfarande få förklara mig och besvara dina frågor. Möt mig på samma ställe som igår.
Snälla!

Hon vaknade till på morgonen och hon klev upp tog en varm dusch och gjorde sig iordning. vad hade hänt i går? Lappen låg på bordet och hon rynkade pannan. Igår? Men sen kom hon ihåg. Kanske hon varit full? Nej full hade hon inte varit och hon såg ut. En varm höstdag och hon tog sin jacka och gick ut.

Det var en liten sparvs kvitter som väckte Angie och hon sträckte på sig. Hon hade nog lyckats sova ett par timmar i alla fall för solen hade redan stigit en bit på himlen.
När hon satte sig upp knakade bänken under henne. Hon förde sin högra hand till byxfickan och fiskade upp en fralla. Hon började förstrött tugga på den och plockade även små smulor då och då som hon kastade till sparven.
Nu återstod bara väntan.

Hon återvände till parken och hon såg Angie och hon såg lite ledsen ut.
En man satte sig vid Angie. "Varför sa du att hon var iaktakgen Angie? " Han såg på henne och det röda håret gnistrade. "Hon är livrädd för dig och det är lite lättare för oss att ta henne. Vi kan faktiskt få henne att tro oss. Så det blir ingen match" Han flinade och reste sig och gick därifrån mot Ruby och log vänligt.

Angie tittade efter mannen med avsmak. Han var en av de andra... de onda... de fallna. Med en krängning i magen fick hon syn på vem mannen gick emot.
Angie for upp från parkbänken men visste inte vad hon skulle göra. Skulle hon springa efter mannen kanske Ruby skulle bli ännu räddare för henne och tro hon var en galning. Men hindrade hon inte mannen från att kontakta Ruby kunde det få fasansfulla konsekvenser.