Prs mellan Aia och Selma...

Jag hör det också och stelnar till för en halv sekund, men fortsätter tala som om ingenting har hänt. Det är lika bra att lura personen som är här.
"Nej, det är inte så jag menar det. Jag trodde inte att magin skulle vara så stark här, dock. Den är så svag nästan överallt omkring på jorden att detta förvånar mig", mumlar jag, går mot altaret precis som Jenna och hoppas på att hon kommer spela med. "Tror du att det är ett vilselett spöke? Behöver vi då en exorcist?" frågar jag medan jag rör vid blodet jag med. Jag ryser nästan till. Jag kan fortfarande känna av värmen.
"Ett helvetes starkt spöke i sådana fall", mumlar jag för mig själv sen.

Jenna drog en hand genom det mörkbruna håret innan hon sakta vände sig om. Precis som hon hade trott fanns det inget att skåda bakom dem.
"Spöke eller kanske en skugga", skämtade Jenna då hon hörde Eves ord.
Jenna gick fram till pentagramet, granskade det en stund för att sedan fortsätta fram till den enorma öppna spisen. Förutom det var rummet tomt.

Varje steg på de öppna trägolvet gav ifrån sig ett litet ljud ifrån hennes skor men förutom det och Eves mumlande verkade allting tyst, nästan som om även vinden i trädens kronor tystnat.
Med en lätt darrande hand kände Jenna längst spisens kanter men inget ovanligt stack ut. Ingenting förutom att askan fortfarande var varm. Vilket inte riktigt förvånade henne eftersom personen fortfarande fanns kvar. Det var hon övertygad om och tack vare Eve var personen instängd där med dem.

I nästa stund hörde Jenna ett svischande ljud men innan hon lokaliserat det kände hon hur något borrade in sig i hennes lår. Chocken var värre än smärtan, blodet började sippra ut ifrån revan i hennes mörka jeans och blöta ned dem.
Ett svärord for ur henne samtidigt som ännu ett föremål kom emot henne men denna gången hann hon få upp en skyddande svär runt sig.

"Eve", sade hon som en varning.
Ännu hade hon inte sett vem det än var som attackerade dem och Jenna kunde inte förstå varför han kastade knivar. Varför använde han sig inte av magi.

Innan hin säger något märker jag det. Jag känner blodet som rinner ur hennes lår. Blodsmagiboken flyger själv upp ur väskan och bläddrar fram till rätt sida, och utan att jag behöver säga något så finns det plötsligt en sfär runt omkring mig. Det är som att vara inlåst i en skyddande, osynlig kula.
"Jaha... Så du skyddar mig också? Du vet att jag skulle ha kunnat klara det med vanlig magi? Om jag fortsätter så här kommer jag vara död inom något år", mumlar jag svagt för mig själv. Den lilla boken som kan växla och växa i storlek åker ner, rakt i handen på mig, som om den just hade suckat.
Jag himlar med ögonen, tar bort blodsmagi skyddet och använder vanlig magi.
Men försiktiga steg går jag bort mot Jenna.
Inga fler knivar kommer nu. När jag sneglar bort mot platsen jag stod på så ser jag en kniv på golvet. Det kan förklara bokens plötsliga beteende. Den har aldrig tidigare försökt skydda mig.
"Mår du bra?" mumlar jag och sneglar lätt på såret. "Jag kan läka det ifall du vill?" frågar jag henne.
Fienden kommer inte attackera mer, det känner jag på mig.
Du förlorade överraskningsmomentet, du kommer inte lyckas. Vi är förberedd som du ser. Om du någonsin vill komma härifrån så visa dig. Erkänn dig besegrad... Eller har du för mycket heder i kroppen kanske? Så mycket att det blir ditt fall? Jag tänker det, men ändå så ekar nästan mina ord på ett kusligt vis. Mina två sista meningar är hånfulla och retsamma. Jag har lärt mig att ifall man vill vinna så ska man få det att låta som om man redan har segern i handen, fast motståndaren är för dum för att inse det.
Personen säger inget, jag hör inget av personen i sådana fall, men jag kan känna hur personen fnyser.
Jag riktar blicken mot Jenna igen och tar tag i hennes arm för att stödja henne. Den riktiga smärtan borde komma när som helst.

Jennas något darrande hand rörde vid såret. Blodet färgade hennes fingrar röda innan hon åter igen drog fingrarna runt det. Smärtan kom samtidigt som svedan men trotts den uppfattade hon Eves ord klart.
”Jag är okej”, muttrade Jenna och knuffade bort Eves hjälpande hand.
Jenna var alldeles för stolt för att låta sig behandlas som en ynklig liten hjälplös jänta. En värme kom ifrån Jennas hand då hon åter igen lät den föras över såret och huden var åter igen sluten då hon drog bort den. Egentligen hade hon inte velat hela sig där och då, egentligen hade hon föredragit att använda sig av örterna och omslag men det fanns inte tid för det nu. Att använda magin då hon redan var svag gjorde henne svagare men ilskan gav hennes styrka.
Hon log ett något galet leende emot Eve och lät sina blodiga fingrar skjuta undan håret som klibbat sig fast på hennes svettiga panna.
”Kom fram, kom fram var du än är”, sade hon med en glimt av lekfullhet i rösten som inte kunde dölja ilskan.
Jenna förstod inte varför personen inte visade sig. Han eller hon hade ingen stans att ta vägen och den kunde inte gömma sig för alltid.
Med ett litet tecken till Eve började hon ta sig fram till stället var knivarna kommit tills hon gick in i något. Något osynligt som kändes som en vägg.

"Åh, kom igen!" muttrar jag förbannat när jag ser Jenna gå in i något. "Försöker du bura in oss? Skämtar du?" skrattar jag. "Vilket idiot man får vara."
Jag går fram till Jenna utan att visa hur förvånad jag är över att hon helade sig själv. Att hela sig själv med vanlig magi kräver massivs av krafter, blodsmagi vägen är mycket enklare, då man endast använder blodets egna kraft, som så få vet existerar.
Jag går fram till den osynliga, fördömda väggen och gör något som förvånar mig själv. Jag ritar något med spetsiga hörn och som liknar en pil. En runa.
"Vad i...?" frågar jag medan jag i mitt sinne viskar något annat som får runan att börja glöda och sedan försvinna, tillsammans med väggen.
"Okej... Det där var jag inte beredd på", mumlar jag för mig själv. "Är jag runbesvärjare? Vart i helskotta kom det ifrån?" undrar jag. Och vår motståndare verkar undra samma sak för han, eller hon, ger ifrån sig ett förvånat ljud.

(Hoppas jag lyckades förvåna dig x) Eve började bli smått för tråkig och kraftfull, så kastade in lite runor x) )

Jenna kan inte hjälpa att ge sig ifrån ett förvånat litet ljud innan hon åter igen samlade sig. Med ena handen gnuggade hon sitt knä som var det som hårdast stött in i väggen.
”Vad i helvete var det där?” frågade Jenna Eve men tillade sedan, ”Vi tar det sedan.”
Jenna kände det som om vem det än var lekte med dem och vanligtvis älskade hon dessa lekar men oftast var det hon som var katten och inte råttan.
En värme började sprida sig inom henne som en välkomnande vän. Hon kastade en frågande blick på Eve. Denna gång tänkte inte hon vara den som gick in i något eller fick en kniv i benet.

[Ursäkta ett underbart lamt inlägg. ]

Jag tar några steg framåt, ser mig runt omkring. Drar ett djupt andetag. Hela det här stället praktiskt taget stinker magi. Och inte magi på ett bra vis heller. Svartmagi.
Runans kraft verkar fortsätta verka, eller så försöker inte personen bura in oss något mer.
Eller, mitt fel. Det försöker den visst göra.
Ett svischande ljud får mig att titta upp mot taket. En till bur, av galler denna gång dock. Med en blick kastas den bort. Jag suckar ljudligt.
"Magi... riktig magi är lätt att kontrollera. Gissar jag rätt ifall jag säger att du är människa?" undrar jag. "En bur av ren energi skulle ha varit svårare att avvärja, men metall gör ingenting. Det är inte som i filmer. Magi har ingen effekt på någon magisk varelse", säger jag och ser mig omkring. Plötsligt börjar flera skratt höras, från alla håll. Och det är samma röst.
"Men, effekter. Effekter kan ni häxor inte göra någonting åt. Ni måste fokusera er kraft, men det kan ni inte göra nu. Hur känns det att vara fast? I en labyrint av skratt? Och... speglar", säger rösten och jag kan för allt i världen inte avgöra ifall det är en man eller kvinna. När personen uttalar ordet speglar så faller det ner speglar över allt runt omkring oss och det är med nöd och näppe jag hinner gripa tag i Jennas arm så att jag inte tappar bort henne.
"Hur känns det?" frågar rösten.
Det känns som ett helvete, tänker jag.

Jenna drog hårt efter andan. Hon kunde inte tro sina ögon, vad i helvete var på gång?
Eves hand greppade hennes arm hårt. Hårt nog att lämna märken.
”Eve, jag tror du kan släppa nu”, muttrade Jenna.
Hon kunde se sig själv och Eve i den magnifika klänningen i en spegel mitt emot dem. Hennes egna ansikte såg inte alls lika självsäkert ut som hon hade velat. De gyllene ögonen såg nästan rädda ut, förvirrade. Det var som om de befann sig i en mardröm.
”Eve, vi kan inte låta oss spela hans eller hennes spel.”
Ännu en gång konstaterade hon det självklara och ville inget hellre än att slå sig själv i huvudet. Istället lät hon elden tändas i hennes handflata.
”Ifall inte du visar dig kommer jag bränna ned detta ruckel”, nästan sjöng Jenna ut.
Hon förvånade sig själv för en gångs skull, som orden inte riktigt var hennes. Sakta lät hon elden bli större och större i handflatan.

Jag släpper taget om hennes arm men håller mig nära henne. Jag ser nyfiket på när elden växer och drar mig endast undan lite.
"Scenen är din, Jenna", ler jag mot henne.

(Förlåt för kort inlägg x) jag känner att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva x) )

Jenna kände Eves stöd och inte bara i hennes ord.
”Ska jag behöva räkna till tre också?” väste Jenna över rummet som fortfarande var fullt av speglarna.
”Ett”,
Jenna kunde inte känna någon förändring i luften mer än att den blev hetare men elden skulle inte skada verken henne eller Eve. Hon visste att vem det än var, vad det än var som befann sig där inne höll byggnaden kär.
I nästa stund var det som en slöja fallit ifrån hennes ögon. Hon kastade en blick på Eve för att se ifall hon såg samma sak. Istället för att stå i den förfallna Herrgården stod de i en sal som var otroligt vacker. Det måste varit så den enorma salen en gång sett ut eller så var det så den såg ut. I den öppna spisen bakom dem kom ett värmande sken, i taket hängde enorma kristallkronor och rummet var fullt av bokhyllor och böcker av alla de slag.
”Välkomna till min enkla boning”, hördes en mörk, skrovlig röst och då Jenna vände sig om för att se vem det var kändes det som om någon slagit henne i magen.
Mannen var Tom, vaktmästaren på skolan men ändå inte. Han verkade mycket yngre, han hade inte den ihopsjunkna hållningen längre och var klädd i en stilig kostym istället för sina slitna kläder som alltid verkade vara något förstora för honom. Jenna fick känslan av att hon hallucinerade och kastade åter igen en blick på Eve.