LotR (Privat)

"Vad bra då." sa hon och nickade, "Jo, och du hette Banner?" sa hon och fortsatte att gå vidare längst korridoren till hans dörr. Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga, de skulle ju umgås länge nu så......
"God natt, vi syns imorgon." sa hon och tog en sidotrappa upp till sin våning.

"Uh-huh"
Han stirrade roat efter henne så fort hon lämnade honom vid dörren. "Vi syns.", sade han åt hennes ryggtavla. Sedan lade han handen på dörrknoppen, väntade tills hon försvunnit helt och öppnade dörren till sitt rum.

"Vi gör, god natt och på återseende." sa hon och försvann upp på den andra våningen och vidare till sitt rum. Hon öppnade och såg en stor himmelssäng och en eldstad i andra änden av rummet där en varm brasa sprakade muntert. Hon stängde dörren bakom sig och såg på fällen framför brasan, där kunde hon sova. Då hon aldrig sovit i säng gissade hon att hon inte skulle kunna det även om hon försökte.

(En ny dag, va?)

Banner hade ett inre krig med sig själv nästa morgon då han stod utanför, vad han trodde, Keyas dörr. Det var med många grimaser han knackade på, hoppades att hon var redan klar.
"Hallå?", frågade han trevande. "Keya? Är du där inne?"

(Yes ^^ )

Keya ryckte till och satte sig tvärt upp vid ljudet. Hon såg sig förvirrat om innan hon visste var hon var. I slottet, framför den nerbrunna brasan på fällen.
"Vänta, jag kommer." sa hon mumlades och kom på fötter. Hon kommer fram till dörren och öppnar utan att tänka på att en orörd säng kanske var konstigt.
"Banner, god morgon." ler hon mot honom.

Han provade på ett leende när hon öppnade dörren, men stängde snabbt munnen igen.
"Öh", började han och kikade in i rummet över hennes axel. Han rynkade på pannan. Sängen var orörd. Hade hon sovit något inatt? Han viftade bort tanken.
"God morgon. Ska vi ta oss ner då?"

Hon kom på sängen och undvek ögonkontakt, vad skulle han tro om henne?
Dock verkade han inte vara den pratglada typen, eller han kanske bara var ovan?
"God morgon." sa hon och nickade. Hon stängde dörren och de började gå ner mot salen där de föregående dag ätit middag.

Hans sinnen var fortfarande lite avtrubbade från sömnen när de kom ut till salen. Med alla alver, dvärgar och människor var det svårt att trampa runt på golvet utan att stöta in i någon, och dvärgarna ville han ogärna irritera. De flesta hade nog redan ätit. Själv visste han inte hur han kände sig, det var nästan som om hans magsäck inte existerade för ögonblicket.

"Vi borde äta, gissar att det blir lite si och så med det. Beroende om vi kan jaga." sa hon och satte sig vid bordet och började med en stor portion gröt. Till det yttre såg hon ut som att allt var frid och fröjd och hon åt med. Det var inte nervositet, inte över uppdraget, mer över att umgås med någon. Hon hade alltid levt ensam i skogar och på stigar.

Han bröt av en bit bröd. "Jag har många erfarenheter av att jaga.", muttrade han och tuggade i sig brödet bit efter bit. Han tänkte på sin pilbåge. Jo, han kunde jaga och han var inte dålig heller. Han förde bägaren till läpparna. Hur som helst, det skulle säkert inte bli några problem att hitta värdshus ifall de inte var för långt ute i vildmarken. Även om oddsen inte brukade vara på hans sida så kunde han väl drömma.