War against the Zombies

Smaken av kaffet kändes underbart, det var sällan hon drack kaffe, det var något hon brukade göra när hon var social, något som hon sällan var nuförtiden. Shelly såg på William och nickade.
"Det har antagligen med vana att göra" sa hon. Själv hade hon lärt sig att göra det redan som liten när hennes farmor gått bort. Det hade inte varit lätt men hon hade sörjt henne den första tiden och sedan hade hon gått vidare, det var klart att hon saknade sin farmor vissa stunder, men hon sörjde henne inte.
"Du får ta dig tiden nu" sa hon till William och log svagt. Att ha tid att sörja var viktigt, man kunde inte skjuta sorgen ifrån sig, då skulle den slå tillbaka senare. Shelly tog ytterligare en klunk av kaffet och log emot William.
"Jag önskar dig lycka till, jag tror inte att du kommer lyckas, men jag tänker inte hindra dig, du förtjänar trotts allt en liten chans" sa hon vänligt och ställde ner koppen och tittade ut genom fönstret, utanför hade solen börjat gå ner. Hon gick bort till dörren för att låsa den. Dörren hade inte tagit någon direkt skada av att hon hade sparkat upp den. Hon låste de båda låsen för att försäkra sig om att ingen skulle komma in när hon sov. Shelly satte på larmet och tittade på William, hon hoppades att hon inte begått ett misstag när hon låtit honom stanna, i värsta fall kunde hon döda honom, även om det skulle ta emot.
"Nej man skall nog inte göra det" sa hon och log svagt emot honom.

"Det har nog det", Sade han enkelt och ryckte på axlarna, oftast så handlade jobbigare saker om vana; var man van vid det så var det lättare nästa gång. Visst, människor hade tidigare i hans liv dött men ingen på detta sätt och ingen så nära som de två han hade förlorat denna gången. William log mot Shelly, det var en trevlig kvinna han hade stött på; trevligare än vissa andra han hittat.
"Det låter bra att ta sig tiden nu om jag hade haft tiden. Nu när jag har en fristad är det dags att börja jobba, denna tid vi lever i ger oss inte tid för sorg. Dessvärre.", Sade han och log ett svagt leende mot Shelly, ett nästan sorgset leende. Han tog en klunk av kaffet, smaken var underbar för att vara så besk; det handlade om minnet från andra kaffepauser som gjorde smaken så ljuvlig snarare än smaken i sig.
"Vi får väl se! Men en liten chans är bättre än ingen alls.", Sade han och skrattade ett kort skratt, det var så längesedan han hade skrattat att det kändes som att den delen av honom var lite ringrostig. Nästan som att han egentligen inte ville skratta. William såg hur Shelly gick bort till dörren, granskade den och låste, förmodligen för att stänga ute oinbjudna gäster, något han var tacksam för. I och med att han hade hittat hennes bostad skulle fler också kunna göra det. Kvinnan startade larmet och tittade åt hans håll med ett svagt leende på läpparna.
"Nej, men jag hoppas att vi ska komma bra överens. Det verkar ju sannerligen som ett lyckat förstamöte, om man bortser från att du riktade pilbågen mot mig det första du gjorde.", Sade William, ett genuint leende spelade nu på hans läppar och tonen var skämtsam. Han hade förstått hennes reaktion och klandrade henne inte alls även om det för en stund hade varit lite obehagligt. Att få ett vapen riktat mot sig helt sonika var inget som hände varje dag; lyckligtvis.

Hon kryper åter ihop på skoltaket och kurar ihop sig för att hålla värmen. Imorgon fick hon ta och leta på ett bättre ställe att sova på, och mer mat. Hon hade inte tänkt på det då med allt, då hon mist Frida. Hon suckade åter, men inte en tår föll från hennes ögon. Det var längesedan hon gråtit, det var något som hörde till en annan värld. Här stängde man in allt och lät det bli ett stort tomrum inom sig.

Shelly ryckte på axlarna, man kunde inte tvinga folk att sörja, antingen gjorde de det eller så gjorde de det inte. Att tvinga människor ledde aldrig till något bra, snarare tvärt om.
"Jobba inte ihjäl dig bara, jag tvivlar på att det finns obegränsat med läkare som har varit med och framställt ett zombievirus" sa hon och log svagt. Hon undrade hur de kunnat framställa det? Hade det hela varit ett misstag eller hade det varit planerat? Hon undrade vad man skulle ha ett sådant virus till. Han hade sagt att de försökt framställa ett supervaccin, vad det nu kunde vara bra till? Hon var inte säker på att han talade sanning, hon hade ingen anledning att tro att han ljög, men man kunde aldrig veta. Hon rycktes ur sina tankar när William pratade igen och hon såg på honom.
"Ja det är nog så. I och för sig gäller det ju allt som rör livet just nu. Den lilla chans man har att överleva, den tar man." sa hon bestämt och nickade sedan.
"Det var du som hade brutit dig in, jag försvarade bara vad som är mitt" sa hon leende, hon hade förstått mannen, att söka skydd var något alla gjorde, men hon var inte villig att ge upp sitt, hon hade trotts allt byggt det själv.
"Men jag hoppas vi kommer komma överens" sa hon och tog upp pilbågen i handen och gick ner emot en kort korridor.
"Mitt rum ligger här nere, och badrummet till vänster" sa hon och pekade på en dörr som låg på den vänstra sidan i korridoren.
"Jag önskar dig goder natt" sa Shelly och gick in i badrummet. Hon tog fram sin tandborste, av någon anledning kändes det bra att fortfarande kunna borsta tänderna, som om något fortfarande var normalt här i livet. Hon borstade klart tänderna och gick in i sitt sovrum och låste dörren, hon ville inte att William skulle kunna komma in i fall han inte var och litade på. Rummet var större än vad man kunde tro, det hade mörka tapeter och mörka ekmöbler. Hon hade inrett det så som det sett ut hemma i Alaska i hennes barnrum, så nära hon kunnat komma. Hon bytte om och sjunk ner i den mjuka sängen, glad över att hon hade en säng och även var vid liv denna dag, hon hoppades att morgonen skulle vara lika tursam.

När Shelly pratade om att han inte skulle jobba ihjäl sig återgäldade han bara hennes leende med ett svagt och nickade tacksamt. Att jobba ihjäl sig var aldrig lösningen men vad hade han förutom sitt jobb? Det andra hade han förlorat även om han hoppades att han skulle finna något mer att leva för.
"Man göra ju det, överlevnaden är allt och självklart var det mitt eget fel att jag var nära att bli fastnaglad i väggen med en pil.", Svarade han skämtsamt och nu var hans leende äkta, genuint.
"Och jag hoppas också att vi kommer överens; annars blir det svårt, för mig i alla fall.", Sade han enkelt och ryckte på axlarna. William lyssnade noga på hennes genomgång av rummen och när Shelly sade god natt återgäldade han vänligheten genom att bjuda henne god natt. Innan hon försvann in på sitt rum borstade hon tänderna och lagom till det att han var ute ur sitt rum med tandborsten i högsta hugg hörde han ett mjukt klick från hennes dörr; förmodligen hade hon låst den. Något som inte störde honom alls, vettiga människor låste dörren om sig i tider som denna; han hade gjort samma sak.
När han hade borstat klart tänderna gick han in på sitt rum och stängde efter sig, sedan rotade han fram en ljushållare samt ett stearinljus. Ljuset tände han med en tändsticka, vilken han släckte snabbt och när den fladdrande lågan lös upp delar av rummet, samtidigt som andra delar kastades i skugga, rotade han fram resten av sina saker. Det han tog fram var två sprutor, ett mobilt, mindre mikroskåp som han tagit hemifrån och nödvändiga delar till mikroskåpet vilka han behövde för att kunna göra sina undersökningar. När han hade plockat fram allt och lagt upp det prydligt på bordet log han; nu hade han äntligen något han kunde kalla hem och arbetsplats. Med ett brett leende på läpparna tog han av sig kläderna, vek dem prydligt innan han hängde dem över stolen för att sedan lägga sig i den överblivna sängen. När han kröp ned bland täckena rös han till, det var varmt och riktigt bekvämt; det tog inte lång tid innan han somnade för att hamna i en värld full av drömmar, dåliga som bra. Däremot skulle han inte vakna. kallsvettig, mindre än en gång på grund av mardrömmar; drömmar som baserades på händelser efter det att viruset bröt ut.

Shelly vaknade på morgonen av att solen lös in genom fönstret, ibland undrade hon om solen lös som för att reta dem. Den gick upp för att påminna dem om hur normalt livet varit innan, och aldrig skulle bli igen. Shelly var ingen fantast av solen, den var oftast för varm och lös för starkt, hon saknade mörkret i Alaska. Långsamt reste hon på sig, sträckte ut sig och satte ner fötterna på golvet. Hon undrade vad som skulle hända om hon låg kvar i sängen en dag? Skulle världen gå under? Knappast, men hon skulle få ge sig ut dagen efter och försöka finna mer mat. Shelly tog fram ett anteckningsblock ur byrålådan och slog upp en tom sida.
Dag 247
Skrev hon bara. Hon visste inte varför hon skrev ner hur många dagar det gått, kanske för att se hur länge hon kunde överleva. Hon la tillbaka blocket och tog sedan på sig för att äta frukost, allt gick som rutin på morgonen, hon ansåg att rutiner var viktiga, mest för att hon inte skulle förlora förståndet utan att hela tiden ha något att göra. Hon låste upp dörren och gick ut i köket William verkade fortfarande sova och hon bestämde sig för att inte väcka honom, hon visste trotts allt inte när han sovit ut ordentligt senast. Efter en lättare frukost tog hon bågen, bandspelaren och sina pilar och lämnade hemmet, hon var tvungen att finna mer mat. Shelly gick fram till takkanten och såg ner på gatan, den låg öde, zombierna verkade vara någon annanstans, hon misstänkte att några andra överlevande hade haft oturen att stöta på dem, men för henne var det tur. Om gatan låg tom kunde hon lättare ta sig fram. Shelly hängde koget med pilar på ryggen, stoppade ner bandspelaren i fickan och tog bågen i handen och började klättra ner för stegen.

Zoey vaknade, hon var stel och fryste, ett av de sämre saker med att sova på tak. Eller ja det fanns egentligen inget positivt med att sova på skoltaket förutom att det var fritt från Zombier. Hon kom snabbt upp på fötter då solen redan hade stigit upp. Hungern knöt sig i hennes mage och det viktigaste nu var att finna mat, mat och vatten även om det senare inte var fullt så svårt.
Zoey tar sig ner för skolmuren och tackar än en gång att hon klarade sig helskinnad ännu en dag. Helskinnad från zombierna eller från att ramla ner på den livsfarliga muren.

När William vaknade sken solen och täcket kändes underbart mot hans kropp, det var längesedan han hade sovit så bekvämt som denna natten. Säng, täcke och värme var bidragande faktorer till att han kände sig riktigt utvilad samtidigt som han var tillräckligt glad för att inte känna av hungern som annars brukade göra sig så påmind på morgonen. Med ett leende steg han upp, drog på sig sina kläder och gick ut ur rummet, när han kom ut verkade huset öde, och när han steg in i köket såg det ut som att Shelly hade ätit en mindre frukost innan hon hade gett sig iväg på dagens äventyr. Själv skulle han kunna tänka sig att vara inne om det inte vore för att han var tvungen att ge sig ut på jakt efter saker till hans arbete; samtidigt som han skulle behöva en ordentlig köttyxa eller något liknande. Som tur var hade han sett ett övergivet slakteri på vägen hit, han hade memorerat platsen, vilket han hade tänkt återvända till när han fick chansen.
Vågat tog han för sig av det lilla av maten som fanns kvar samtidigt som han svor att han skulle betala tillbaka maten och när han hade gjort det här tog han basebollträet för att sedan ta sig ut ur huset. Solen sken starkt, dess starka strålat verkade håna den värld han, delvis, hjälpt till att skapa. Intresserat såg han ned mot gatorna vilka såg tämligen övergivna ut och lite längre borta såg han slakteriet, eller kötthallen, han visste inte riktigt vad och med ett leende på läpparna klättrade han nedför stegen. Att dö eller överleva? Denna dagen var full av överraskningar och han skulle se om han kom hit levande igen även om det var troligare än gårdagen. Nu var han trots allt någorlunda utvilad och med en bit mat i magen.

Shelly stod på den tomma gatan, den för tomma gatan. Hon var gillade inte att gatorna var helt tomma, det brukade betyda att det kom större hjordar av zombier helt plötsligt, något hon inte uppskattade. Tyst, vant och snabbt rörde hon sig fram längs de övergivna gatorna. Hon stannade då hon hörde ett ljud, ett välbekant ljud av oregelbundna och rostiga andetag, en zombie. Shelly drog en pil ur koget och smög närmare, den före detta människan satt hukad över något som hon antog var en annan människa. Bågsträngen drogs bakåt och pilen for iväg i högfart in i zombierns hjärna. Varelsen föll ner död på marken och Shelly gick fram till den. Hon drog ur pilen som inte verkat ta någon större skada, det gällde att vara varsam med det man hade. Hon tittade på zombiern och började smörja in sig i dess blod. Det luktade som dött kadaver, vilket det egentligen var. Shelly stelnade till när hon hörde ett skrik längre ner på gatan. Att föra liv var aldrig en bra idé, det ledde endast till döden. Hon tittade upp emot taket och började klättra upp på den fallfärdiga fasaden, hon tänkte inte vara kvar nere på gatan när de walking dead kom gående emot den som skrikit. Shelly hade precis klättrat över kanten till taket när hon såg de första zombierna komma gående, de rörde sig långsamt emot ljudkällan, men de var många, väldigt många. Shelly rös till vid tanken på hur många de var. Hon undrade vem som skrikit, av ren nyfikenhet började hon gå emot hållet där någon skrikit för att se vem det var.

Zoey hoppade ljudlöst ner på marken men rycker till då hon hör ett skrik bara något kvarter bort. Vem i hela friden var så dum att skrika? Och sen så hör hon dem deras steg, de verkade vara många och alla var de på väg mot skriket. Hon ser upp på muren åter men tvekar inte, det handlade om hennes liv och hon skulle åter upp där. Upp på taket och sen vidare, bäst att se vad som hände. Hon kommer upp på taket och får genast den vidare syn som taken innebär och mer frihet, frihet men ingen mat. Hon som hade missat maten då Frida försvann de som var ute för att tjuva från andra grupper eller om hon hittade övergivna transporter eller liknande.
Sedan inser Zoey sitt misstag, eller misstag och misstag? Hon visste inte. Fler hade tänkt samma tanke och tagit sig upp på taken och se vad som föregick, en kvinna med blont hår....