The Coven. (Roll för Alla)

Kenzi kände energin, magin komma mot henne och ännu ett leende spreds över hennes läppar då den dog ut innan den ens nuddat henne. Trodde Evelyn verkligen att hon gick omkring oskyddad? Tydligen fungerade den skyddande förtrollningen hon hade lagt över sig själv.
Kenzi tog sig fram genom elevmyllret till det lilla gäng hon brukade hänga med. Ryan syntes inte längre till och det var något Kenzi ärligt var glad över.
”Kenz, var har du hållit hus?” frågade Nick som alltid med ett flin, ”Och vad gjorde du med det där freaket?”
Kenzi avskydde då de kallade någon för freak, de skulle bara veta. I samma stund var Kenzi framme vid dem. Nick, Liz, Mark och Jemile.
”Försiktig med vad du kallar henne, annars kanske hon uttalar en förbannelse över dig.”
Den lilla gruppen spricker av skratt även om Kenzi var fullt alvarlig. Hon älskade alla sorters ordlekar som de andra aldrig förstod.
”Liz, ge mig en cigg”, sade Kenzi och som vanligt gjorde Liz som hon sade, det var nästan skrattretande.

"Vad hon ville?" säger jag och rycker på axlarna. "Jag vet inte. Hon dampade", säger jag allvarligt och smått irriterat då jag hör vindarna föra med sig Kenzis vänners kommentarer.
"Fan ta dem", väser jag känner ilskan koka i blodet innan jag vet ordet av har jag blodsmagi boken i handen och det har blåst upp till storm runt omkring mig. Ingen kallar mig freak. Ingen. Och sedan så skulle bara den där otacksamma skitungen våga säga något sådant som en förbannelse. Blodsmagi boken växer i händerna på mig och sidorna bläddras fram av stormen. Av vindarna. Alla de oförståeliga orden bildar riktiga ord, bokstäver flyttar sig, meningar byggs upp och sidan fylls med formler.
"'Blod i mina ådror, blod i deras ådror. Låt värmen fylla deras kroppar, låt blodet koka. Låt de vridas och krampa i plågor. Låt Simondo förbannelsen som endast kan brytas av mig verka. Låt de falla ner till marken i plågor medan deras blod kokar.'"
"Ingen ignorerar Kråkan, ingen ignorerar mig", mumlar jag förbannat och låter vinden föra med sig orden till Kenzi. Hon har just gjort mig till sin fiende. Jag smäller förbannat igen blodsmagi boken och dammet yr smått.
"Bitch", säger jag sedan förbannat innan jag lugnar ner mig och ser på Vendela. Vinden har sakta börjat övergå till sitt vanliga, lugna blåsande. "Gissa vad Kråkan har fått tag i åt mig?" flinar jag lyckligt.

Vendela sa inget. Hon förstod inte. Och det var längesen hon hade känt känslan där det var hon som inte förstod. Plötsligt hade Evelyn en bok i sina händer, men även om Eve tycktes förstå och tyda den gjorde inte Vendela det. Först var hon bara chockad, sedan förvirrad och nu högst irriterad.
"Vad fan är det där?" frågade hon och blängde menande på boken som nu var i fickformat. Det kändes som bekant magi, men hon förstod verkligen inte.
"Och... vad sa den där Kenzi egentligen? Ni verkar inte komma så bra överens", fortsatte Vendela. Den sista meningen mumlade hon otydligt, men hon log lite också. Hon orkade inte vara allvarligt seriös, det var hon sällan.

[Dåligt och kort inlägg, men skyller på att jag är skoltrött. Och att jag jobbar också. .-.]

Kenzi förde ciggen till munnen samtidigt som hon knixaade upp tändaren ur fickan, tändaren som alltid finns med henne och som den gjort så länge hon kunde minnas.
"'Blod i mina ådror, blod i deras ådror. Låt värmen fylla deras kroppar, låt blodet koka. Låt de vridas och krampa i plågor. Låt Simondo förbannelsen som endast kan brytas av mig verka. Låt de falla ner till marken i plågor medan deras blod kokar."
Orden ekade runt omkring henne. Utan att vända sig om så visste hon vem som hade uttalat dem men trotts det vände hon sig om och såg Evelyn med sin syster. Det var ingen tvekan om att de var syskon, så lika förutom Evelyns tatueringar. Varför hade hon valt ansiktet?
Kenzi drog en djup suck men hon var en anings glad. Var det inte detta hon hade hoppats på? Att reta upp Evelyn för att sedan kunna visa sig överlägsen, stå över henne och det var precis det hon tänkte göra.
Så förvreds först Nicks min.
”Vad var det jag sa, Nick”, sade Kenzi med ett leende. ”Du skulle inte retat upp henne.”
Ingen av dem skulle i vilket fall tro henne även om många undvek Evelyn, hon hade alltid gett ifrån sig något udda vibbar. Ingen skulle troligtvis känna till henne om det inte vore för hennes yngre syster.
”Vi ses”, sade Kenzi, tände ciggaretten och lämnade sina vänner till vad det än var för öde Evelyn verkade vilja ge dem.
Leendet befann sig fortfarande på hennes läppar. Hon behövde bara ta en liten omväg förbi sitt hem och hämta upp lite saker.
Kenzi tvärstannade vid parkeringen. Något fångade hennes blick. Den klarröda motorcykeln var vacker. Varför drog hon så till dessa monster?
”Starta”, mumlade hon och besteg den.
Nästa stund hade hon lämnat skolans parkering bakom sig.

"Just det. Det var därför jag kom till skolan, för att visa den här boken", ler jag stort mot henne. Jag har inget dåligt samvete för vad jag gjorde mot hennes "vänner". Jag kallar det karma. Karma skapad av mig, men det är ingen skillnad.
"Den här boken är för avancerad blodsmagi", strålar jag. "Kråkan hittade den", tillägger jag sedan och Kråkan kraxar belåtet och flyger sedan iväg, flyger mellan trädkronorna tillsammans med vinden.
Sedan slår det mig att jag faktiskt använde den! De meningslösa orden blev betydelsefulla, de hjälpte mig och jag lyckades faktiskt tyda boken! Jag kan inte hindra ett stort flin uppenbaras på mina läppar medan lyckan bubblar inom mig. Jag lyckades använda den.
Ett skrik bryter genom tystnaden och jag grimaserar. "Just det", mumlar jag och boken i mina händer växer igen. Jag öppnar den, och vinden bläddrar fram till rätt sida igen.
"'Magin i era ådror, upphör. Simondo förbannelsens verkan dunstar bort, liksom era minnen. Inget av förbannelsen, mig eller flickan ni ska minnas efter detta'", mumlar jag och imponeras av hur bra formeln är. Att de skulle glömma bort mig och Kenzi chockar mig. Jag tänkte inte ens på det. Jag förstår inte varför de borde glömma bort Kenzi, men boken har säkert sina skäl. Jag lyssnar noga medan vinden för med sig deras sista skrik innan de kollapsar på golvet.
Detta kommer väcka uppmärksamhet, tänker jag sedan bistert men leendet på mina läppar och glädjen har ännu inte dött ut.