Love at first sight - PRS, Jessica Tonks och Sannie

Pontus ställde sig i matkön och lassade på dagens lunch på sin tallrik. Han fyllde sitt glas med vatten och ställde det på sin bricka jämte tallriken, och innan han gick för att sätta sig fiskade han upp en kniv och gaffel ur lådorna som besticken var lagda i.
Han vände sig om mot borden och spanade ut över salen för att leta reda på vad som verkade vara rätt ställe att slå sig ner på. Han såg Ethan på ett ensamt bord och övervägde om han skulle gå dit eller inte. Ethan var den enda som han hade kommit i kontakt med... och Gabriella.
Just som han tänkte på flickan hörde han hennes röst bakom sig.
"Pontus! Kom, vi sätter oss på samma bord", sa hon och han vände ansiktet mot henne.
"Vi kan sätta oss där", sa han och knyckte huvudet mot Ethan, "Han är snäll."
Gabriella såg tveksamt bort mot Ethan men nickade.
"Okej", sa hon och lade huvudet lite på sned. Sedan ställde hon sig i matkön.
Sålänge gick Pontus bort mot Ethans bord och satte sig mittemot honom.
"Jag hoppas det är okej om jag sitter här", sa han och kollade på honom, "Och Gabriella och hennes vänner kommer också...", mumlade han och såg ner i sin mat.

Ethan tittade ner i sin tallrik för att bedöma lunchen. Han hade inte tänkt på den då han tog den. Det såg ut som vanlig skolmat, kyckling i currysås och ris, det var i alla fall inte så illa. Om Ethan skulle vara ärlig var det nog än riktigt bra lunch.
Han började äta och var helt koncentrerad på maten då Pontus satte sig mitt emot honom. Förvånat tittade han upp. "Det är okej". Han lät faktiskt ganska glad över att slippa sitta ensam, och sitta med någon han var ganska säker på var okej...

Pontus stoppade gaffeln full av ris och sås i munnen och svalde. Det smakade åtminstone helt okej, bättre än vad det hade gjort på hans förra skola.
Snart kom Gabriella med två av hennes, antagligen, närmaste kompisar. Hon själv satte sig jämte Pontus, medan de andra två satte sig bredvid Ethan.
"Hej, jag heter Gabriella", sa hon och tittade på Ethan med ett leende, "Vad heter du?"

Ethan tittade snabbt ner i sin tallrik då tre tjejer kom...Han visste inte varför, men han hade aldrig umgåtts med tjejer, och ännu mindre hade han varit tillsammans med en. Han visste inte varför, men han hade aldrig tyckt om de så mycket.
"Ethan" svarade han tyst då hon frågade om hans namn och fortsatte sedan äta. Han var glad att skoldagen snart var slut, två lektioner itll bara.

"Vad sa han?" viskade Gabriella, lite för högt för att Ethan inte skulle höra, och såg på Pontus.
Pontus harklade sig.
"Öhm... Han heter Ethan...", mumlade han till svar och undvek ögonkontakt från både Ethan och Gabriella.
Sedan åt han under en obekväm tystnad. Han ville så gärna säga något, men hans huvud var tomt. Och han hoppades innerligt att morgondagen skulle bli bättre!

Pontus behövde knappt undvika ögonkontakt med honom då Ethan självmant tittade ner i sin tallrik. Snart var hans mat slut och han tog sin disk och reste sig upp. "Hej då" sa han fortfarande i samma tysta ton. Han gick fram till faten med oren disk och ställde sin tallrik där, och la resten av disken runt om.
Sean skyndade han så snabbt som han kunde ut ur matsalen, men han hade verkligen inte turen på sin sida idag.
En av medlemmarna från gänget satte ut sitt ben precis då Ethan gick förbi. Vilket gjorde att han föll framåt. "Se upp tönt" hånade killen honom.
Ethan tog sig långsamt upp och hans ögon var fyllda med tårar, inte för att det gjort ont då han föll, utan för att de var så elaka.
Snabbt tog han sig sedan ut ur matsalen och försökte få bort sina tårar. Ifall någon såg honom skulle det bara bli värre...

Pontus såg efter Ethan när han gick, men de tre tjejerna verkade inte bry sig så mycket. Pontus följde Ethans ryggtavla tillräckligt länge för att se att han blev fälld, och han kände ett starkt medlidande för honom. Varför lät de honom inte vara? Han hade väl ändå inte gjort någonting!
"Pontus?"
Han såg bort från Ethan som försvann ut ur matsalen och riktade sedan uppmärksamheten till Gabriella som sagt hans namn.
"Uuhm...", hon verkade inte veta hur hon skulle fortsätta och hennes blick gled åt höger medan hon övervägde om det hon hade tänkt att säga skulle låta bra, "Jag tror nog att... du skulle passa bra bland oss istället."
"Istället för vad?" frågade Pontus, förvånad av vad Gabriella sa.
"Istället för Ethan", svarade hon sammanbitet och såg på honom.

Hur mycket Ethan en försökte ville inte tårarna försvinna. Så för att ingen skulle se honom så skyndade han sig till närmsta herrtoalett och låste in sig.
Han såg på sig själv i spegeln. Hans blåa ögon var alldeles dimmiga av tårarna. "Varför måste de vara så elak?" frågade han sig själv och tog en pappershandduk och torkade sina ögon. Tillslut kände han sig redo att gå ut igen, eller redo, han hade väl inget val?
Han låste upp dörren och gick långsamt ut. Det enda spåret av tårarna var hans lätt rödkantade ögon.

Pontus stannade tvärt då dörren till herrtoaletten svängde upp precis framför honom. Han hade lämnat matsalen, Gabriella och hennes idiotiska kompisar utan ett ord, bara en ilsken blick.
Pontus såg på Ethans rödgråtna ögon och rynkade lätt på pannan.
"Hur är det?" frågade han. De var ensamma. Resten av eleverna var i matsalen eller fortfarande på sina lektioner, "Alltså, jag såg vad som hände i matsalen", erkände han, utan att ta blicken från Ethan.

Ethan stirrade på Pontus, han igen? Då han frågade hur det var drogs hans blick till marken. "Inte bra" sa han tyst. "Jag hatar nya skolor". Han hade inga vänner, snarare tvärt om. Han hade klarat av det om han varit ensam hela tiden, men nu gav sig folk på honom istället....
Ethan funderade på att säga att han var sjuk redan nu så han bara kunde gå hem, men det kändes en aning bättre att någon verkade bry sig lite.