Världen efter kriget

Clove såg på kvinnan och la huvudet på sned som för att minnas något. Ett ovanligt namn? Ja, kanske men flickan i boken hette så och Clove ville inte gå namnlös. Gesten, med huvudet fick henne att se än mer söt och troskyldig ut som om hon var guds bästa barn eller något liknande. Men de märka ögonen glimmade till farligt då kvinnan så något om vilsen även om hennes övriga kropp var lugn.
Clove skakade sakta på huvudet,
"Nej, jag är inte vilsen och inte bortkommen, jag vet var jag är och hittar här." sa hon och nickade runt gränderna.
"Men jag gör väl som alla andra? Försöker överleva, det går även om man är ensam, se på dig själv även om du har hunden." sa hon enkelt och skrattade sedan till ett snabbt och ovant skratt som snart dog ut.
"Stjäla? Från en hel grupp?" sa hon och såg på dem alla, inklusive männen med vapnen.
"Jag är väl inte dum heller? Nej, jag skulle passera här förbi då ni stannade här. Då jag inte ville stöta ihop med något som kunde kosta mig livet höll jag mig i skuggorna." sa hon med lika stort alvar som kvinnan som visst inte verkade tro henne om något. Fast det hade sina fördelar att se ut som ett litet barn, de trodde att hon inte var farlig.

(Jag hoppar ur det här rollet, spelar nog ingen större roll ändå.. x3 Men jag kommer vara extremt inaktiv i 2 veckor och då kommer det säkert hända massa saker. Men ha så trevligt. )

Bartholomew log roat mot de båda kvinnorna vilka samtalade och han höll sig mest i bakgrunden till en början, lyssnade. Däremot förstod han hur kvinnan med Kokos hade överlevt; ett såpass dresserat djur skulle vara till stor hjälp i denna stad. Däremot verkade kvinnan, vid namn Clove, vara en gåta. Hur skulle hon ha klarat sig såpass länge? Om hon hade stött på hans grupp vid ett annat tillfälle skulle hon förmodligen redan nu ha två skäktor genom huvudet. Det fanns ingen garanti för att överleva i dessa gator om man inte lyckades hålla sig undan helt.
"Nej, hade du varit dum skulle du redan nu varit död men det finns ingen garanti för att överleva någon gång. Staden är fylld av faror och mina män är en av dem, de rör sig lite varstans i jakt på andra människor.", Sade Bartholomew och skrockade roat. Det här mötet hade verkligen roat honom och han hoppades att dessa kvinnor skulle roa honom i framtiden.
"Så, var kommer lilla Clove ifrån då?", Sade han bara medan hans stora hand fingrade förstulet på hammaren. Det skulle vara underbart att få svinga vapnet och mosa ännu en insekt; det verkade ju sannerligen som att desto fler kackerlackor han slog ihjäl desto fler dök det upp. Konstig funktion det där, det slutade ju bara med att de också blev mosade till slut; speciellt om de förde för mycket väsen kring sig.

Cloves blick vänder sig mot mannen, och hon fnyser faktiskt.
"Som du tror jag inte märkt det? Tror du jag inte märkt hur dina män stryker omkring? Men är man ensam och liten håller man sig undan grupper." sa hon bara, för grupper höll man sig undan. Men ensamma vandrare....det var inte säkert att hon skonade dem. De kunde ha mat, de kunde ha förnödenheter hon behövde. Kanske inte hederligt, men vem brydde sig om det?
I denna tid, i denna stad var det överlevnad som gällde inte lag och regler. Och var man som hon var man tvungen att klara det på sitt eget vis.
Vid hans nästa fråga blev hennes ögon först stora och sedan rynkade hon pannan, hon la huvudet på sned för att minnas.
"Jag vet inte." mumlade hon sedan fram, hon mindes helt enkelt inte. Men nu ville hon bara komma levande här ifrån på ett eller ett annat vis. För att inte gå närmare in på saken eftersom det var konstigt, som ett stort svart intet, något hon inte mindes. Hon mindes inte innan den dagen hon hade vaknat uppspolad på land, blöt och slagit i skallen.
"Vad heter du själv föresten lilla du." sa Clove i samma tonläge han använt mot henne, hon gillade inte att bli kallad lilla Clove, även om hon var liten. Okej, hon kanske lekte med döden vilket hon alldeles säkert gjorde, men nu hade hon sagt det.

Aziza tittade på personerna runt henne. Clove verkade vara en flicka som kunde ta ton, något som kunde vara en fördel, samt en nackdel. Hon lyssnade på vad de sa men valde att inte säga något. Hon föredrog att granska människor, se vad de gör och säger. Hon studerade mannen när han fingrade på sin stridshammare, ett vapen hon var säker på att han kunde behärska med stor prestation, hon såg inte om Clove hade några vapen, men hon var antagligen beväpnad. Aziza tittade på Kokos när hon började morra.
"Här borta, jag hör röster, följ mig" sa en mörk röst.
"Folk från norr" sa Aziza till själv, hon såg sig omkring för att försöka lokalisera varifrån rösterna kommit. När hon ser sig omkring så hör hon en pistol fyras av, en av männen med huvuden i bältet blev skjuten och hon såg hur han föll död ner till marken. Aziza tittade på en stege som hängde längs väggen, det var en brandstege. Hon sprang emot den.
"Kokos göm dig" sa hon till hunden samtidigt som hon hoppade upp, tog tag i stegen och klättrade upp emot taket. Hon såg Kokos försvinna in bland skuggorna, hon var van vid detta. Aziza och Kokos hade övat på det här, om Aziza var tvungen att fly så skulle Kokos gömma sig och när allt var säkert återvända hem om Aziza inte kom tillbaka. Aziza la sig platt på taket för att skydda sig själv, hon visste inte vad som skulle hända nu.

Bartholomew skrockade när Clove svarade med samma tonfall han hade använt, riktigt roande och hans namn betydde inget vilket gjorde att det inte fanns någon anledning att dölja det.
"Mitt namn är Bartholomew...", Sade han men hans röst avbröts av en knall och han for snabbt runt. En av hans män föll ned till marken, tillsynes död och han tänkte inte undersöka om mannen var död eller ej. Så mycket betydde de inte för honom. Däremot tecknade han åt den andre att dra sig bort därifrån och han rusade in i en gränd medan han själv tittade mot de båda andra. Kokos var borta och Aziza började klättra upp för en stege, själv rusade han in i ännu en gränd för att hitta ett tillsynes övergivet hus med en lös dörr. Bartholomew öppnade den och möttes av en annan man, en luffare med kniv, utan att tänka svingade han hammaren vilken krossade mannens ansikte lika lätt som man knäcker ett ägg mot en skål. Nu var det på liv eller död, hade luffaren gett ifrån sig för mycket ljud skulle folk leta efter honom därinne. Frågan var om de skulle riskera färden genom mörkret? I huset hade han ett övertag och skulle någon runda ett hörn där han befann sig skulle hammaren vara i luften innan pistolen han avfyras. Nöjd med sitt gömställe gick han längre in i huset, undvek fönster och satte sig mot en vägg för att pusta ut. Det här var inte väntat och han kände hur hjärtat rusade, oavsett hur mycket makt han hade här i den fallna delen av staden skulle det inte påverka ett möte med en styrka från norr. Det skulle förmodligen innebära döden.

Clove hörde rösterna och såg mannen falla, egentligen ett ypperligt tillfälle då hon inte visste om hon skulle komma levande där ifrån. Hon litade inte på dem även om de då tillsynes verkade trevliga. Man kunde inte lita på någon i denna värld det hade hon fått erfara och var dag kunde bli ens sista.
De andra försvinner och snabbt tar hon sig in längst en av sidogränderna, hon springer tyst och ljudlöst och kommer snabbt där ifrån. Alla hade de skingrats för vinden vilket skulle göra det svårare för männen att hitta dem.
Hon hittar sig in i en lägenhet, en nästan fallfärdig. Men hennes lätta och smidiga kropp tog sig över bjälkarna utan större problem, hon var en våning upp och fallet kunde vara dödspringande. Men eventuella förföljare skulle troligen inte klara de murkna bjälkarna utan att de brast.

Långt nedanför henne hördes röster, röster som tillhörde soldater från norr. De var soldater, riktiga soldater, de som utbildas för krig och dödade utan att blinka, de som hade de riktiga vapnen. Aziza visste inte vart de andra tagit vägen, men det var inget som bekymrade henne, det som bekymrade henne var Kokos, hon ville inte att hunden skulle bli skadad. Kokos var en smart hund, hon undvek faror och kom aldrig hem fören hon var säker på att hon var ensam och inte förföljd, men trotts detta var hon bara en hund, hon hade ingen chans emot kulor. Aziza hörde hur soldaterna började sparka upp dörrar till husen nere på gatorna, hon misstänkte att de tänkte genomsöka husen i jakt på dem. Långsamt började hon åla längs hustaken, närmare kanten. Hon stannade en bit ifrån och såg upp till det andra taket som låg tomt. Aziza reste sig upp, bedömde avståndet och började springa för att hoppa över. Känslan av att sväva mellan två hus högt uppe i luften kunde hon aldrig vänja sig vid, inte fören hon stod säker på andra sidan kunde hon andas ut, hon hade inte ramlat ner den här gången heller. Hon fortsatte åla längs taket för att hålla sig undan, hennes plan var att gå ner i något av husen längre bort på gatan. Det skulle ta henne tid att komma dit, men om det betydde att hon skulle överleva var hon villig att göra det långsamt, livet var trotts allt viktigare än tiden. Vad betydde egentligen tid? De var inte så att de var tvungna att passa tider längre, tid var det enda de hade.

Clove hör hur männen sparkar upp dörrar, dörrar under henne. Tyst svor hon till och tar sig vidare längst takbjälken och lägger sig raklång för att inte synas. Hon dämpar sin andning så att den knappt hörs, detta var hennes grej. Clove hade läge levt såhär, snabb tyst och smidig och kunna hålla sig undan. Nu hade hon inte hållit sig undan, men hon kunde hålla sig gömd. Då männen kommer in håller Clove andan och ser ner på dem. Det var soldater, äkta soldater, soldater med vapen och som bara var ute efter en sak, att döda.

Efter att ha suttit i byggnaden ett tag ryckte han till när något rörde sig i korridoren och det var nära att han svingade sin hammare innan han såg vad som uppenbarade sig i dörren; det var en hund. Flickans hund tittade på honom, morrade och satte sig i en annan del av rummet; det fick honom nästan att skratta. Hunden var en riktig hynda och förmodligen skulle ingen annan än flickan ha ordentlig pli på den.
Det som oroade honom var inte hunden utan röster som hördes nedifrån; två röster om han hörde rätt.
"Hunden sprang in här, kan den ha lett oss till någon?", Sade den ena, rösten röjde att han var något nervös; kanske för att han banade sin väg genom mörkret? Den andre sade bara åt den nervöse mannen att vara tyst i och med att de rörde sig på osäkert område. Bartholomew log brett och ställde sig vid dörren, i väntan. Mycket snart hörde han steg och när den första människan uppenbarade sig i dörröppningen fick denne en hammare i huvudet när hon fick syn på hunden; skallen spräcktes och hans vän stapplade chockat bakåt. Pistolen var riktad mot hans bröstkorg och innan han hann reagera hördes en knall; en hård stöt träffade honom i bröstet och han föll ihop på marken. Stridshammaren föll till marken med en duns; Kokos såg lugnt på.
Mannen som var förvånad över att han hade träffat gick fram till Bartholomew för att sedan rikta pistolen mot Kokos; hon morrade.
"Ånej, det låter du bli.", Sade Bartholomew och greppade tag kring mannens hand, vrängde pistolen ur handen på honom. Processen efter var kort, knogjärnen gjorde sin rätt och ett snabbt utfall samt upphopp gjorde att polisens ansikte snart var demolerat av Bartholomews kraftiga nävar i kombination med knogjärnen.
"Nåd...", Sade mannen och tvingade fram ordet medan han spottade blod; käken såg obehagligt sned ut. Den store mannen med det kraftiga, svarta skägget log bara innan han slog ett hårt slag nedåt med sin högra hand och det fick tyst på mannens kvidanden. Irriterat skakade vinnaren av sin blodiga hand och petade sig i bröstet.
"Det där gjorde ont men att sno med mig en skyddsväst från polisen var nog det bästa jag gjort och du, du är en riktig hynda va?", Sade han och vände sig mot hunden men i hans röst fanns inget förebrående, den var fylld av en konstig munterhet. Utan att tänka närmare på att han kunde ha dött för några sekunder sedan plockade han på sig de pistoler männen hade haft med sig; två för att vara exakt. Men det visste ju alla, det var naturligt att skjuta på det största målet möjligt vilket är kroppen och det är därför skyddsvästar fungerade så bra som de gjorde; undantaget var krypskyttar men mot dem fanns inget egentligt skydd som inte rörde större fordon eller murar, inget av detta tillgängligt för Bartholomew.