PRS Reiku Black|AlexZz

"Sluta banka, du kan ju väcka de döda!" Säger Dummare bekymrat vilket får Ysabel att försöka ta sig ut ännu mer. Hon får väl vara glas över att hon inte är blodig än, men det kommer nog det också. "Hon ska ju bli glad, inte arg." Fortsätter Dummare bekymrat och plötsligt börjar vad det än är hon är i skaka som besatt. "Sluta slå nu!" Dummare verkar till och med arg nu. Wow, han är kapabel till känslor! Ysabel skulle ha svarat om hennes röst inte varit såpass sabbad som den var. Istället blir det något konstigt, ilsket, väsande som ändå inte hörs på grund av Dummares skakande.

Han stirrade på figuren med stora ögon. Nu förstår han varför den lät så, den välte faktiskt TRÄD där den sprang! Anledningen till att han nämnde den av just, den och inte en han.. Var det att han inte såg vad det var. Det var en svart figur som sprang i omänskligt hög f-. Figuren flög på honom. Han skrek reflexmässigt och försökte få av sig skuggan. Han ville inte bli gastkramad! Dum var en enorm skuggbrax som sina trillingbröder. Dummast var inte där för tillfället, deras mästarinna trodde inte riktigt att han skulle klara av det utan att klanta sig.
- Ligg still råtta.. Muttrade han och ställde sig upp med Mikel i håret.
- Skulle inte du vara ljushårig? Sa han förvirrat och såg på hans korpsvarta hår och lade huvudet på sned.
- Vi frågar Rox, mm, han vet nog. Vart tog vagnen vägen nu då? Frågade han och började gå utan en tanke på att han nästan slet av Mikel håret.

"Sluta nu!" Säger Dummare och om lådan igen. Fast Ysabel lägger på något sätt märke till att han inte skakar om lådan på samma sätt. Men hon lägger märke till vad han gör när det är alldeles för sent, för han lyfter upp den och kastar den i marken. Ysabel hade hoppet om att lådan skulle gå sönder men det gör den inte, trä hade gått sönder med den kraften han slängt ned lådan i marken och sten borde väl vara alldeles för tungt för någon att skapa en låda av!? Men Ysabel slutar åtminstone. Men det är mest för att hon slagit i huvudet rejält när han kastat undan den. Hon känner sig snurrig och huvudet gör ont av smällen. Faktiskt gör hela hon ont... säkerligen för att hon slagit och sparkats hur länge som helst. "Vad bra..." Säger Dummare och hon gissar på att han dumpar henne på vagnen igen. "Var är han med pojken, då?" Fortsätter Dummare undrande och vagnen börjar röra sig igen.

Dum såg sig omkring och sken upp när han såg vagnen.
- Rox! Ropade han glatt och började springa mot vagnen.
- Ahaaaa, släpp! Röt Mikel av smärtan i håret och hade händerna i sitt hår och släpades praktiskt taget över marken när han började springa. Det gjorde så ont att han trodde att håret skulle bli blodigt.
- Kolla, jag fångade han! Sa han stolt.
- Fast jag vet inte om det är han.. Skulle han inte ha ljust hår? Frågade han sen en aning ledset och såg på Mikel när han började slå på Dum's ben. Även fast Mikel var bra på många saker så hade han aldrig lärt sig att slåss och använda styrka för att skada någon. Han dödade på sin höjd kryp.
- Fast jag kan inte släppa honom nu.. Sa han och kliade sig i huvudet.

"Vi kan lägga honom i en box iallafall!" Svarar Dummare som alltså har et namn? Fast Ysabel gör sitt bästa för att kvickna till igen.
"Kommer hon bli arg om det är fel?" Frågar Dum oroligt.
"Kanske inte lika arg, för visst vet flickan vem han är?" Svarar Rox fundersamt. Någonting lyfts upp från vagnen och med en duns läggs den på marken. "Lägg ned honom i den här, ändå." Fortsätter Rox och Ysabel gissar i sitt allt annat än kvicka tillstånd att det är ännu en konstig låda.

Mikel gnydde lågt och stirrade på lådan de försökte tvinga ner honom i.
- Nej! Skrek han och tryckte emot men hade inget speciellt bra fäste.
- För inte ett sånt oväsen nu. Sa Dum lugnt och tryckte ner honom helt i lådan och sköt på det tunga stenblocket. Han fortsatte skrika i mörkret och tänkte på allt hemskt som kunde lägga sig bredvid honom och började slå på locket. Då märkte han att lådan inte var av sten, utan metall. Han hörde det på ljudet och utan att se det, eftersom han befann sig i mörker, hade han fått rödrostigt pulver på händerna av att slå på locket. Kistan gungade nästan till när vagnen sattes i rullning.

Ysabel, som för tillfället förlorat all ork och har dessutom kunnat identifiera varför när något varmt och klibbigt runnit ned från ett sår hon inte ens visste fanns förrän hon identifierat blodet. Hon känner sig illamående och ovanligt snurrig. Hon gör något halvdant försökt till att slå sig ut igen. Men än en gång händer ingenting och hon kan knappt urskilja den minimala dunsen hon lyckas åstadkomma. Sedan ger hon upp och ligger helt enkelt på botten av lådan och väntar på att kvävas, ärligt talat, det är vad hon gör. Hon kommer inte härifrån, hon har insett att Mikel är i närheten för den delen också och vad som hände men med huvudvärken som satt in så vill hon hellre att hon bara ska dö. Kanske bli medvetslös också... men det kunde också sluta illa. Vad tänker hon på? Det är redan illa.

Mikel kände sig bara trött efter allt och slutade banka när han insåg att han inte skulle få upp locket själv. Med en handfull besvär lyckades hans lägga sig på sidan med knäna uppe vid bröstet. Han lät allt åka ut istället för att trycka inne alla känslor och somnade i den ställningen. Han vaknade inte förns ett tiotal timmar senare och solen strålade in i boxen. Han vände upp huvudet och blundade. Hans ögon kändes varma, klibbiga och stack obehagligt. Magen kurrade högt och han hade nog inte varit såhär kissenödig, någonsin. Han kröp upp med ömmande muskler och såg att han var täckt med det rostiga röda pulvret.

Ysabel hör honom, Mikel alltså, hon skulle helst försöka trösta honom men det är väl omöjligt egentligen. Hon är inte speciellt i form för att försöka. Samtidigt, vad skulle hon säga om hon kunde? Ysabel må ha förlorat människor men det värsta hon visste var folk som trodde de förstod, folk som sa att de visste vad hon gick igenom och de som sa"vi beklagar" men inte ens kände henne eller den döde var nog det hon hatade mest. Fast med död, sorg, begravningar och Mikel i tankarna blev det inte skönt att det plötsligt svartnade och hon föll i en orolig sömn eftersom henne dumma sjätte sinne ringde och ringde som satan i bakhuvudet och förvärrade allting. När hon väl vaknade hade blodet torkat och levrat sig men hon var fortfarande snurrig, mörbultad och svag. De verkar inte stå still än iallafall.

Mikel klev ut ur vagnen och fick en mindre hjärtattack när han föll ner på ett hårt stengolv. Han gnydde och undrade vem som var så dum att de parkerade en kärra inomhus? Fast när han lyckats kolla sig omkring ordentligt utan att ögonen tårades av ljuset så åg han att han inte var inomhus. Faktum var att han inte visste riktigt vart han var. Det var som en trädgård. Hade han dött i den där kistan?! En ny panikattack vällde upp när han såg på de vita träden och sprang tillbaka in i vagnen. Det var ingen kropp i hans kista. Vad var det i den andra kistan då? Den var fortfarande stängt. Han började skjuta på locket och blev förbluffad över hur lätt det var när man öppnade utifrån.