Förtryckta staden - PRS, Sannie & Godrica

"Min lillasyster kan följa med hit ibland också. Men jag vågar inte vara här så länge då, ifall stadsvakterna kommer", svarade han henne och borstade av sin klädnad från smuts efter att han kravlat sig igenom staketet.

"Jag förstår. Min storebror tog alltid med mig när jag var liten och sedan dess har jag gått hit ibland ensam. Här rensar jag tankarna utan min lillebror som undrar var mamma är...", säger jag.
Jag viker upp ärmarna på klänningen och börjar klättra upp i trädet.
Väl uppe granskar jag Austins ansiktsuttryck.

Austin slog ner blicken i marken. Stackars pojke... Kanske hade han varit likadan mot sin egna storebror? Frågat efter far varenda dag tills han var gammal nog att förstå att han inte skulle komma tillbaka.
Han såg sedan upp i trädet efter Beata och började klättra efter henne. Han var nog inte sådär jättesmidig, men kom snart upp och satte sig på en tjock gren så långt in till stammen som möjligt.
"Jag undrar om vi någonsin kommer få se dem igen...", mumlade han och suckade. Han gillade inte att prata om det här, ändå gjorde han det.

Austin klättrade upp till mig, inte allt lika smidigt som mig, men det var ju inte dåligt iallafall.
"Jag undrar om vi någonsin kommer få se dem igen...", mumlade han och suckade djupt.
Jag hade slutat hoppats. Mor skulle inte återvända tillbaka till mig, hon var säkert död. Ordet död tärde inne i mitt hjärta. Jag sköt bort tanken på att mor var död och svarade istället.
"Troligtvis inte, men drömma kan man väl", svarade jag.
Varför pratade vi om detta? Det är ett känsligt ämne, men samtidigt var det skönt att få ut känslorna till någon som förstår dig.

Austin svarade inte. Han hade fattat intresse för något. En liten flicka - säkert på tio år - kom springande utifrån skogen, med aggressiva hundar i släptåg. Flickan sprang så fort hennes taniga ben orkade med, hon flåsade och hade spår av tårar i ögonen. Hundarna skällde och morrade, och de skulle snart komma ifatt henne.
"Titta!" sa han lågt till Beata och pekade på flickan som snart skulle vara under dem. "Hallå!" ropade han sedan och vinkade till främlingen, "Klättra upp här! Vi hjälper dig!"
Flickan såg upp i trädtopparna efter rösten och fann Austin och Beata snabbt med blicken. Då hon var framme vid stammen kastade hon sig upp efter den första grenen, och Austin lutade sig ner för att ta hennes hand.

Austin fick tag i flickan och försökte dra upp henne.
Jag höll i Austin för att förhindra att både han och flickan skulle falla handlöst.
Väl uppe frågade jag "Hur är det med dig?", till henne. Hon var andfådd och tog djupa andetag hela tiden. In genom näsan och ut genom munnen. In genom näsan och ut genom munnen. Så fortsatte det i några minuter under en tystnad, flickans andetag var det enda man hörde.

Austin såg spår av kvistar i hennes stora, bruna, lockiga hår och hon hade rivsår på kinderna. Hennes andetag var höga, men på något sätt lugnande.
Hundarna vaktade nedanför trädstammen med nosarna i vädret. De gnydde lätt för att de inte kunde få tag i sitt byte.
"Vad hände?" frågade Austin den lilla flickan och hon såg upp på honom med klotrunda ögon.

Austin frågade vad som hände.
Hon hade tydligen inte återhämtat sig ännu, trots hennes långa andhämtningar.
Hennes djupt blåa ögon var röda av tårar som brände innanför ögonlocket.
"Jag mår fint. Innan...", började hon och pustade ut.
"Innan jag säger mer, får jag fråga vilka ni är?", säger hon då.

Austin trodde först att flickan inte skulle våga prata, men när hon väl gjorde det lät hon hyfsad lugn. Om man bortsåg hennes lätta flåsande.
"Jag heter Austin Grey", presenterade han sig och såg vidare över på Beata.

Precis när jag skulle presentera mig slant jag och trillade ner från trädet. Det var lite mindre än tre meter ner.
"Aaaah!" Någon skrek. Ett smärtfyllt skrik. Det tog ett tag att inse att det var jag som skrek.