Nymphadora Tonks - År 3

Så sjuuukt BRA!!!

Grymt bra
HELLOO!

Jag vet att jag inte skrivit på ett tag, men nu kommer i alla fall fortsättningen. Brace yourself!

1986,
Kapitel 11.

Milly tycktes stråla där hon stod framför oss. Hon var klädd i en blomprydd, glatt gul klänning som räckte henne till knäna. Det bruna håret var nyklippt och kort och hon luktade trä och eld.
"Du ser fantastisk ut!", sa Elsie vänligt och drog lite i den utsvängda kjolen.
"Det gör vi allihop.", svarade Milly och hoppade ner från pallen hon stått på. Hon satte sig graciöst ner på sängen och började borsta håret.
"Jag ser ut som en Zebra", frustade Elsie och jag stämde in i hennes skrockande. Jag och Elsie såg för löjliga ut, båda klädda i zebrarandigt.
"Ni är väldigt Hufflepuff-lika", sa Milly och bläddrade igenom en katalog som legat på sängen. Om bara några minuter skulle alla rusa ut från sina sovsalar och börja festa.
"Hufflepuffs märke är väl ändå inte en zebra...", klagade jag på skoj, men Milly slog handen i nattduksbordet.
"Det är en grävling, ingen zebra!"
"Ja, ja, jag tror dig", fnissade jag och svängde runt, men klänningen var så tajt att den inte rörde sig en millimeter.
"Jag är nöjd", försäkrade Elsie och granskade sina svart-vita byxor. "Jag kunde inte bli mer Hufflig."
Vi fnissade åt ordet "Hufflig" och började sedan röra oss mot dörren.
Väl ute i sällskapsrummet stod en samling förvirrade elever.
"Var är musiken?", frågade en av dem, och Milly föste oss mot en grammofon.
"Starta musiken. Seså, sätt i gång!", viskade hon och återvände leende till den lilla gruppen. Jag snurrade upp skivan och satte igång den.
För att vara en gammal grammofon hade den otroligt bra ljud, och om inte Milly fixat så att väggarna blivit ljudtäta hade lärarna varit här vid det här laget.
När resten av elevhemmet hörde musiken kom de också utrusande från respektive sovsalar och såg sig förundrat omkring.
Överallt svävade gula, svarta och vita bubblor i taket. Ljuset kom inte från eldstaden, som för tillfället var släckt, utan från blinkande lampor i varje hörn av rummet.
Väggarna var draperade med Hufflepuffs vapensköld på gula tyger.
"Wohoo, Milly har verkligen satt sin själ i detta", ropade jag över musiken. Elsie började gunga med och gick lite närmre för att kunna höra mig.
"Det här är otroligt!", sa hon och snurrade runt. De mjuka skinnskorna gjorde henne otroligt smidig, och man kan säga vad man vill om Elsies kroppsbyggnad: hon var helt klart den bästa dansaren i hela slottet.
"Det här måste ha kostat en förmögenhet!", ropade hon och gled en bit ifrån mig.
Jag visste hur mycket hela kalaset kostat; Hälften av Millys besparingar, 30 galleoner och 10 siklar. Men det var såna här saker Milly kunde tänkas lägga sina pengar på; att få andra att ha kul.
Värmen steg snabbt i rummet, och snart var de äldsta tvungna att kasta femtio olika nedkylningsförtrollnignar och luftrensarbesvärjelser överallt.
Jag styrde stegen mot drickan som stod på ett bord en bit bort från vad Milly kallat "Dansgolvet". Alla fåtöljer och soffor stod uppradade längs väggen, och jag slog mig ner med min bubbeljuice i handen.
"Den där Milly Dane", sa någon bredvid mig, och jag tittade dit. Det var en andraårselev med sina feta nävar i chipsskålen.
"Hon är den coolaste som finns!"
Jag nickade och log, men flyttade mig ändå diskret en bit ifrån pojken. Så fort han rörde sig verkade chipsen flyga överallt.
Jag såg hur Milly dansade på ett av borden, och många stod och hejade på nedanför.
"Jag har aldrig sett henne sådär", hördes ännu en röst, denna gång från bålskålen.
"Milly. Hon brukar alltid vara så..."
"...liten.", avslutade jag meningen åt honom. Charlie slog sig ner bredvid mig. Med de höga klackarna och alla hejande gäster verkade det som om Milly växt flera decimeter.
"Du har väl inte tvingat henne till det här? Ett tag var ju du..."
"Om jag var bakom allt detta, tror du verkligen att jag skulle valt den här klänningen till mig själv?", sa jag och drog i klänningens kjol.
Charlie frustade till och sprutade bål över golvet. "Det ser faktiskt ut som om någon flått en zebra och klätt dig i skinnet."
Jag knuffade till honom och fick ännu mer bål att flyga iväg.
"Och var är din Hufflepuff-touch?", frågade jag och granskade honom närmre. Han var bara klädd i skjorta och byxor - som visserligen var svarta - men verkade inte ha någon som helst koppling till temat.
"Jag har en gul slips", sa han och drog upp en sladdrig tygremsa ur fickan.
"Nähä du. Det här är Millys fest, Millys regler", sa jag och tog ifrån honom slipsen. Sen fumlade jag med den i några minuter innan jag fick till en snygg knut runt hans hals.
"Javisst, jag känner mig redan som en del av gänget", flinade han och lossade lite på knuten.
"Charlie!", hördes en tjejs röst. Susie? Hade han tagit med sig Susie hit?
"Charlie!"
Men det var inte Susie. Det var Tricia.
"Spring inte iväg sådär!", ropade hon och slängde sig ner bredvid mig i soffan.
"Men jag orkar inte dansa mer", stönade Charlie och började gnida sina fötter.
"Tonks, säg åt honom!"
"Åt honom, dansa med Tricia nu."
Charlie lipade åt oss och drack lite mer. Jag såg ut över dansgolvet.
"Schysst fest, huh?", frågade jag Tricia som skrattade.
"Jaa, den blir svår att slå."
Sen tog hon mitt glas ifrån mig och hällde i sig innehållet.
"Och du har en jättesnygg klänning!", sa hon och slängde iväg plastglaset.
"Från Dominique's?"
"Ingen aning. Millys idé."
"Jag tycker att den är väldigt grävlings-lik."
"Tack detsamma", sa jag och rörde vid hennes klänning. Den var grå, svart, tunn och svävande. Runt halsen hade hon ett svart läderhalsband och håret uppsatt med en jättelik, gul rosett.
"Temat är underbart, och jag funderar faktiskt på att byta elevhem..."
Jag flinade och reste mig upp. "Jag måste dansa. Ska vi?"
Och Tricia skuttade glatt ut på dansgolvet.

"Tonks! Tonks!", skrek Milly. Hon var hes och svettig, men hon log med hela ansiktet (hon log till och med med kroppen) och hoppade upp och ner på stället.
"Det här är den bästa festen någonsin!"
"Ja, visst är den det, men jag tror inte att de vet om att det är en födelsedagsfest. Jag har inte fått ett enda paket!"
Milly himlade med ögonen mot mig.
"Självklart har du fått det. Jag har bara sparat det bästa till sist..."
Hon började knuffa sig fram mot ett bord, och jag följde efter.
"Sonorus", sa hon och pekade på sin egen strupe. "Ursäkta mig", sa hon sedan i normal samtalsröst, men den hördes över hela uppehållsrummet. Alla tystnade (eller blev i alla fall tystare) och Milly harklade sig.
"Eftersom att jag och Tonks här faktiskt fyller år-"
Några applåderade.
"-Tackar. Så ska vi nu öppna presenter. För er som inte vill se på, här kommer tårtan!", och en fyravåningstårta kom utfarande från en av sovsalarna. Nu applåderade alla, och de flesta började hugga in.
Milly och jag, däremot, fick sällskap av Elsie, Charlie och Tricia vid paketöppningen.
"Allt som jag öppnar är mitt", sa Tricia snabbt och slet åt sig ett vitt, vackert dekorerat paket.
Själv tog jag det största jag kunde hitta och rev upp pappret.
"Oi! En låda fylld med filibusters från Zonkos!", sa Charlie avundsjukt och tog lådan ifrån mig. "De här är väldigt dyra, undra vem som..."
Men jag hade redan gått vidare. En automatisk hårborste (reder ut varenda knut); En tjock bok (Crecklor och andra undervattensvarelser); Ovikbara pergament (Aldrig mer hopknycklade papper!); En kamouflagehatt (Du blir garanterad kamouflerad); Chokladgrodekort och vackra fjäderpennor.
Jag tackade alla och bar iväg grejerna till min sovsal. Man kan aldrig vara för försiktig.
Där inne jamade Stash och Dusty olyckligt, och jag klappade de hastigt på huvudena.
"Jag vet, jag vet... jag ska be Tricia eller någon annan kasta en sån där besvärjelse härinne också...", lovade jag och skulle just springa ut innan tårtan tog slut, när jag såg ett litet paket på min säng. Omslagspappret var gult och glänsande. Jag satte mig på sängen och började öppna det, och ut ramlade en pappersbit och något slags föremål.
Det var ett Hoop-Horn, en tjuttuta. Man viskar bara vart den ska flyga så flyger den dit. Sen börjar den tjuta och tuta och skrika, och slutar inte förrän efter 20 minuter.
Och de är riktigt roliga: Man kan få de att följa efter personer, väcka de tidigt på morgonen eller förstöra tråkiga lektioner.
Tuttjutor är naturligtvis förbjudna på skolans område, men här låg en framför mig.
Jag plockade upp papperslappen som fallit ut tillsammans med tutan.

Tänkte att du skulle gilla den här. Jag hoppas att du har en bra födelsedag och använder tutan på ett klokt sätt: så länge du inte använder den på mig.
Synd att jag inte fick komma till ditt lilla party, jag hade gärna gjort det. Kanske en annan gång.
Hälsningar,
Frederick.

Jag släppte hastigt tjuttutan och lappen.
Frederick?
Som i Frederick Parker?
Nä, inte den Frederick. Jag gav tutan en misstänksam blick. Hade han fifflat med den? Skulle tutan följa efter mig om jag satte igång den?
Jag tittade på pappersbiten. Det var inte det vanliga pergamentbiten som vi oftast skriver på, utan blankt, styvt, vitt papper.
Frederick Parker var en av de förnämsta personer jag kände, och den enda som hade en familj som importerade papper från Norge.
Jag stönade och slängde mig bakåt.
Frederick Parker? Vad ville han mig?

"Tricia! Tricia, kom!", ropade jag och grep tag i hennes klänning. Jag drog med mig henne tillbaks till sovsalen och slängde ner henne på Millys säng.
"Vad har hänt Tonks?"
Jag kastade iväg paketet och lappen, och hon fångade de enkelt.
Snabbt skummade hon igenom texten, och när hon var klar skyndade jag mig att berätta om mitt lilla småtjafs med Frederick.
"Parker?", sa Tricia som om hon inte trodde sina öron.
"Du menar Parker i Gryffindor? Han den där smarta, långa blondinen?"
"Med de alldeles för stora ögonen, ja.", sa jag. Tricia log lite drömmande.
"Han är ju söt.", sa hon. Jag stirrade på henne i några sekunder.
"Nämen tänk på det, Tonks. Han är atletisk..."
"Bara för att man kan sitta på en kvast betyder inte det att man är atletisk..."
"Han är typ, supersmart..."
"Och en irriterande besserwisser."
"Och de där ögonen..."
"Ser ut som om de ska ploppa ut vilken sekund som helst. Kom igen, Tricia! Hjälp mig lite här.", gnällde jag och drog händerna genom håret.
"Jag förstår faktiskt inte varför du klagar. Parker är söt. Korkad, ja, men söt och ganska snäll."
Jag föste ut henne ur rummet och stängde dörren med en smäll bakom henne.
Sen plockade jag upp de båda katterna och borrade ner huvudet i deras mjuka päls.
Vad var felet på alla i den här skolan?

Gud, vilket bra kapitel!!!!!!!!! ♥♥

Sjukt bra FF!
♥

Vilket bra kapitel! ♥

1986,
Kapitel 12.

Jag måste ha somnat, för när jag vaknade var det mörkt och ingen musik hördes.
"Milly?", väste jag ut i mörkret.
Inget svar.
Dock hörde jag hur någon andades nära mig.
"Elsie?", försökte jag, men ingen svarade. Andetagen lät djupare än både Elsies och Millys, så jag trevade ut i luften och fick tag på något slags silkigt tyg.
"Vem där?"
"Det är jag.", viskade en flickröst. Elsie.
"Åh, herregud, du skrämde mig Elsie. Det lät inte alls som dig!"
"Sch... jaja, du måste komma och hjälpa oss."
"Hjälpa er?"
"Att städa. Kom nu.", andades hon.
Hon tog tag i min arm och drog upp mig ur sängen. "Men var är-"
"Milly somnade vid tre.", viskade hon och drog ut mig i sällskapsrummet.
"Ska inte hon hjälpa till?", väste jag.
Hon hyschade mig och gav mig en menande blick. "Hon är utmattad av allt dansande, hon skulle ändå inte vara till någon hjälp. Tyst nu, Tonks, sluta gnäll!"

Any var ute i uppehållsrummet med några andra elever som plockade ihop konfetti och sög upp bubblorna som fallit ner från taket. Jag gäspade och tittade besviket ner i chipsskålen som var överdrivet urskrapad och gapade tomt mot mig.
"Hur mycket-"
"De sista gästerna gick vid tre, precis innan Milly somnade. Klockan är runt fyra, kanske."
"Låt mig i alla fall tala till-"
Men Elsie hade redan vänt sig bort med ett litet leende på läpparna.
Jag viftade lite på spöt och försökte kalla till mig en av de knallgula bubblorna. Ingenting hände.
"Du kan inte förtrolla icke-verbalt än.", sa Elsie med ett irriterande irriterat tonfall. Jag gäspade.
"Men jag har glömt förtro-ho-llningen", klagade jag, och Elsie smällde till mig - ganska hårt, må jag tillägga - i bakhuvudet och rullade ihop det portabla dansgolvet.
"Accio", påminde hon mig. Jag nickade på huvudet, men gjorde ingenting med denna information. Any knuffade ner mig i en av fåtöljerna längs väggen. Han fick mig sedan skickligt att knuffas framåt tills jag satt framför den öppna spisen igen.
"Lämna det till husalferna hörrni", gäspade jag och sjönk djupare ner i den mjuka fåtöljen.
"De kanske tjallar för lärarna. Kom igen nu, Tonks", sa Elsie och suckade.
Det sista jag såg innan jag somnade igen var Any som kom fram till min fåtölj och lade en filt över mig.


"Godmorgon", hälsade någon. Jag öppnade ögonen och såg en lång figur stå borta vid en av bokhyllorna.
"Godmorgon", muttrade jag och grävde ner mig under filten.
"Tonks?", sa figuren. Så det var alltså någon jag kände.
"Mhm?"
"Vill du följa med oss till sjön?"
"Mamma har alltid sagt till mig att jag inte ska följa med främlingar, och jag har ingen aning om vem du är", svarade jag och kände hur jag - typ - somnade igen.
Och så blev det plötsligt väldigt kallt i rummet. Jag grep efter filten, men den var redan utom räckhåll.
"Upp med dig, klockan är tio."
"Så varför är du uppe?"
"För att vi ska till sjön, duuh.", svarade rösten som nu var mycket närmre. Jag hörde att det var en flickröst, men den ekade i huvudet och jag har ingen aning om var jag hört den rösten förut.
"Vilka är "vi"? Och vem är du?"
Jag kisade med ögonen för att stänga ute lite av det klara dagsljuset, men personen hade gått utanför mitt synfält.
Jag reste mig upp och sa "accio vatten". Ett vattenglas kom farande emot mig, träffade mig i bakhuvudet och blötte ner mitt huvud.
"Aouschj!", stönade jag och skakade bort vattnet från håret.
"Vänta tills vi kommit till sjön, Tonksan.", skrattade rösten, som jag nu kände igen tillsammans med personens parfym.
"Tricia. Väck. Mig. Aldrig. Igen."
"Skulle aldrig falla mig in. Kom nu, hämta badkläder."
Tricia stod borta vid dörren till min sovsal och öppnade den artigt när jag kom fram till henne. Hon var klädd i en solskensgul baddräkt, fullt utrustad med cyklop, badboll och simring.
"Asså, jag har inte riktig kunnat släppa det här Hufflepuff-temat. Jag ääälskar typ färgerna! Och Millys fest ägde sönder, förresten."
"Man tackar", hördes det inifrån sovsalen. När jag kom ner till de andra två var de redan vakna och påklädda. Jag dök ner i kofferten och hittade badkläderna i något hörn.
"Det är typ höst, Tonks", sa Milly tveksamt. Jag ryckte på axlarna och drog av mig zebraklänningen som jag fortfarande bar. Mina badkläder var en havsgrön (om den färgen ens existerar) baddräkt med ett par matchande badbyxor över.
"Vill ni också komma?"
Elsie var inte speciell pigg på tanken att bada i 15 grader, men Milly bytte glatt om och började prata på om Crecklor.
"Kom igen, Elsie, vi kanske får syn på dem igen!"

Men Elsie valde att stanna kvar i sovsalen. Jag, Tricia, Milly och Any (som Milly bjudit med) gick ner till sjön där vi mötte Charles, hans vänner Derek och en pojke som - roligt nog - faktiskt heter Charles, till skillnad från Charlie, som jag bara kallar Charles för att retas.
Och - ve och fasa - Frederick Parker.
Jag stannar upp, och Tricia tar tag i min arm.
"Sluta. Jag bjöd hit honom, så att ni kan... prata", log hon. Jag besvarar inte leendet. Jag ser dock att Frederick vinkar och ler lite grann mot oss. Jag ler vagt över Tricias axel, och hon släpper taget om mig och ler brett.
Sen fortsatte vi ner till sjön, där en liten strand brer ut sig under en av ekarna kring vattnet.
Alla stod i badkläder och huttrade, utom Tricia som slänger ut badbollen i vattnet och dyker efter.
Någon tar tag i i min hand. Jag sneglar till min vänster. Där står Milly och ler, och jag ler försiktigt tillbaks.
Men sen tar någon min andra arm. Jag stirrar på pojken till höger. Lång, blond och med gigantiska ögon.
Gråblågrönbruna ögon.
Han log ett snett leende, och sedan drog både Milly och Frederick ner mig i vattnet.
Det var kallt, men inte så kallt som jag trott. Frederick däremot, skrek till så fort han kom tillbaks till ytan. Jag börjar fnissa okontrollerat.
"Vad?", frågade Frederick oskyldigt.
Jag börjar skratta hysteriskt och härma hans gälla skrik. Han stämmer in i mitt skrattanfall tillsammans med Milly.
"Du- Du-", flämtar jag mellan mitt åsnegnäggande.

Senare går vi upp till slottet. Charlie och hans vänner ropar till sig Frederick, så jag och Milly fortsätter ensamma till Hufflepuffs sällskapsrum. Milly log hela tiden, men när jag frågade varför skakade hon bara på huvudet.
"Jag är så nöjd med festen, bara."
Hon snurrade runt några varv. Jag log tillbaks.
"Det var en bra fest, huh?"
Hon nickade entusiastiskt.
"Verkligen."


Plugga plugga plugga plugga. Har inte så mycket tid för skrivandet, men jag håller i.
Tack för support.
♥

Jätte bra! ♥

Sjukt bra!
Älskar verkligen ditt sätt att skriva!

Du har fått en ny läsare!