PRS mellan Mort och Selma...

Jack stelnar till under mig.
"Sch..." säger jag lågt och ställer mig upp, går bort från sängen och tar på mig morgonrocken.
"Juliette", säger han lågt.
"Stopp. Ett, du är mer eftertraktad än mig. Två: Jag kan få personen att slita ut sitt eget hjärta utan att behöva anstränga mig."
"Jag tänkte säga: Lycka till, och ta på dig mer kläder. Du är min", säger han lågt och jag hör hur han flinar. Jag rodnar lätt men himlar med ögonen. Självklart skulle han säga det. Vad tänkte jag med egentligen? Det är Jack jag låg i sängen med, ingen annan. Han känner mig bättre än någon annan.
Med lätta, knappt hörbara steg, går jag nerför de långa och massa trapporna där Jacks och mina kläder pinsamt nog ligger utströdda. Synd att tyg är dött, annars skulle jag ha flyttat på dem.
Personen knackar hårt. För hårt, enligt min smak. Jag menar. Huset är gigantisk, vi står inte och väntar på besök vid dörren precis.
Och jag är ganska beredd på att döda personen utanför då ingen - absolut ingen - brukar komma. Inte utan Jacks eller min tillåtelse, och vi tillåter ingen.
Jag sätter hand på handtaget och öppnar efter att ha låst upp alla låsen. "Hej... Juno?" Jag blinkar chockat och drar morgonrocken tätare intill kroppen innan min blick oroligt far över alla de tända ljusen. Hon måste tro att vi - jag - är galna på grund av alla tända ljus... Huset skulle kunna brinna upp - men eldar har en energi.
Jag motstår frestelsen att släcka alla ljus med blicken.

Juno rycker chockat till då dörren öppnas. Hennes blick var befäst bortåt, ifrån huset och hon hade inte hört någon komma. Skärrad, så skärrad att hon inte ser vem som öppnat dörren eller ens de levande ljusen som måste varit det som Juno sett.
”Snälla, låt mig få komma in”, sade Juno och kastade för första gången blicken upp på Juliette i morgonrock, lika bedårande vacker som alltid.
”Jag tror någon är där ute, jag tror någon har förföljt mig.”
Juno stoppar instinkten att säga något, hon ville inte låta dum eller korkad. Även om hon kände sig bådadera. Bara hon kunde låna en telefon och ringa sin far eller Kyle… Kyle, mobilen som fortfarande måste ligga på asfalten. Han var tvungen att vara skit orolig. Juno känner hur hon började få svårt att andas, hörde sina egna flämtningar bli högre och högre.
"Låna en telefon?" pressade hon fram.

Jag nickar och går åt sidan men när hon säger telefon så nycker jag smått till.
"Elen gick", ljuger jag. Sanningen är att vi inte har någon telefon och om vi hade någon så skulle inte Juno kunna få låna någon. För i det här vädret så är det enda man vill göra med en telefon är att ringa. Plus, nu när hon säger att hon är förföljd. Och telefonsamtal kan spåras. Sedan blir det massor med krångel med vår "adress" eftersom att vi inte har någon...
"Jack!" ropar jag uppåt mot trappan. "Kom ner! Hon är dyngsur!"
"Vad ska det vara bra för? Vad är jag bra till för just nu?! Vem?!" ropar han sedan.
"Juno! Du lagar bättre mat än mig!" ropar jag tillbaka. Jag ser belåtet medan han surmulet kommer nerför alla trappar med endast ett par säckiga, svarta jeans på. Han ger mig en sur och retsam blick innan han försvinner in i köket och jag åter igen vänder mig mot Juno och ler.

Juno kastade ännu en blick bakom sig in i skogen, vart kom skogen ifrån, nyss hade hon varit på gatan inne i staden, men inget kunde beskådas mer än regnet och blåsten som högg tag i träden och lät de vaja. En mans röst fick Juno att vakna lite grand. Hon kände hur hon åter igen kunde lugna sin andning. Så nedför trappan kom en av de vackraste män hon någonsin sett. Hon kunde inte hjälpa att stirra även om det var uppenbart att han var Juliettes. Det fanns ingen tvekan om det och atmosfären, ljusen fick en helt ny mening för Juno.
”Elen gick…” upprepade Juno Juliettes ord medan hon följde mannen som försvann in i något som verkade vara köket.
”Ni har ingen mobil?”
För ett ögonblick övervägde Juno att bege sig därifrån men rädslan över vad som fanns där ute var värre än vad som fanns inne i huset. Skulle Juliette nämna detta för sina vänner? Göra en rolig historia av hur hon sent på kvällen kom springandes, skrämd, panikslagen?
Juni drog en hand genom det våta rödahåret som låg platt, tätt intill hennes skalle. Bakhuvudet sved. Så tog Juno steget in i huset, värmen emot ljusen.

Jag stänger dörren och överväger att ljuga om mobilen då en flaschback kommer. Jag vet inte hur många gånger jag har haft mobilen uppe och "sms:at". Jag har över huvud taget aldrig sms:at någon om inte det har varit Jack som sms:at mig... Vare sig jag är populär eller inte i skolan så vill jag fortfarande inte att våra fiender vi har samlat på oss under åren ska hitta oss. Inte för att jag är orolig för dem, utan för vad jag skulle göra mot dem för att hålla de borta...
"Reservgeneratorn funkar!" ropar Jack inifrån köket. Åh... Det betyder att vår "telefon" också...
"Telefonen då?" ropar jag mot honom.
"Tele...? Åh... Den är död", säger han. Jag grimaserar till. Det var nära att han inte förstod.
Jag vänder blicken mot Juno igen.
"Du kanske vill följa med upp till mitt rum och se om jag har något som passar?" undrar jag. Jack kanske kan skjutsa henne sedan... Eller jag. Beror på vem som hon föredrar.
"Jo, våra mobiler har ingen täckning här", tillägger jag när jag äntligen har kommit på en bra lögn.

Juno kände hur hon darrade utav köld eller var det fortfarande efter vad som skett? Eller i alla fall skett i Junos huvud? Det var något som inte stämde och Juliettes och mannens något stela beteende fick henne att känna sig illa till mods.
”Okej”, sade Juno tvekande men vad skulle hon annars göra? Bege sig ut igen var inget alternativ och vilka rykten skulle Juliette inte sprida i sådana fall. Varför var Juliette så trevlig emot henne? Hon var ingen, en nolla. Innan dagens början hade de inte ens talat förut även om de gått i samma klass sedan Juliette flyttat dit.

Jag ler varmt mot henne och går uppför trappan, jag är säker på att hon kommer följa efter. Efter alla oändliga trappar så svänger jag åt höger, fortsätter mot mitt rum och är glad att Jacks rum ligger åt vänster.
Min hand trevar efter lampknappen när jag är inne i rummet och hittar den. Lampan vägrar öppnas och jag spänner förbannat käkarna. Lampan blinkar till och öppnas sedan.
Jag måste ta det lugnare med mina krafter, tänker jag.
Min säng är fortfarande bäddad och mittemot ligger min enorma garderob. Jag går till sängen, dimper ner i den. Fjädrarna ger lätt vika under min vikt och jag lägger mig och njuter av den mjuka sängen. Jacks lakan hade trasslat ihop sig med våra kroppar när vi var i hans säng, den blev bara varmt och aningen obekvämt när jag försökte vrida på mig.
”Det är bara att kolla igenom garderoben”, säger jag lugnt och blundar. Jag vet inte ifall hon hann med uppför alla trappor, men jag kan hoppas.
Vi måste verkligen installera en hiss... Eller inte. Trapporna må vara jobbiga men de håller mig i någorlunda form när jag inte orkar träna med Jack.

Juno bokstavligt talat gapade. Hela stället var så otroligt häftigt, vackert, speciellt på något sätt. Det var som om det låg en otrolig aura över det som om hon aldrig ville lämna det, eller i alla fall att det var hennes men samtidigt så var det något mer som låg över det. Väl uppe för alla trapporna, hur kunde ett hus ha så många trappor men ännu en tanke, vad använde de alla rummen till? Det verkade som om det kunde få plats flera olika lägenheter i huset om de så hade velat, i alla fall sviter.
”Tack”, sade Juno tveksamt.
Hon tvekade i dörren. Juliettes rum hade allt som inte Juno hade och lite till. Helt plötsligt kände hon sig ännu mer underlägsen Juliette än vad hon redan gjorde. Du är bra, försökte Juno tänka för sig själv, du bryr dig inte om sådant här. Hon är bara en bitch, en av de där som i skolan inte ser dig eller någon annan. De bryr sig inte. Men även de tankarna, fördomarna höll på att skingras. Juliette var inget annat än trevlig emot henne.
Sakta gick hon in i den enorma garderoben. Söta klänningar, otroligt dyra märkesjeans, tröjor, toppar, linnen. Det fanns allt och inget av vad Juno kände för att dra på sig. Skulle hon gå fram till Juliette nästa dag i skolan för att ge tillbaka henne kläder, vad hade hennes vänner sagt då? Vad hade Kyle sagt?
Ännu en gång påmind om Kyle och mobilen som troligtvis låg förstörd. Hon skulle inte ha råd med en ny mobil, i alla fall ingen finare. Det hade tagit henne månader att samla ihop till sin, flera löner som fått sparats.
”Ehh, jag vet inte vad jag skulle våga låna. Du vet inte hur klumpig jag är”, sade Juno medan hennes fingrar fingrade på ett par byxor.
Hon kollade upp emot Juliette, vacker som hon var även klädd i enkel morgonrock.

Jag sätter mig upp med rynkade ögonbryn. "Sade jag verkligen låna?" frågar jag chockat och kan inte minnas det. "I sådana fall ber jag om ursäkt, du kan behålla de kläderna du väljer", ler jag och hoppas att hon hittar något. Jag har dåligt samvete för att jag inte har haft tid att lära känna någon annan än Sarah, Viktoria, Mila, och några andra. Jag blev genast "varmt välkommen" av de när de såg mitt utseende.
"Jag hoppas att du är hungrig", tillägger jag sedan. "Jack kan verkligen laga mat."
Jag är glad på något vis att hon kom. Jag skulle inte orkat med Sarah om hon hade kommit hit. Fast hennes energi känner jag igen så bra att jag skulle ignorera den. Den är så sjukt irriterande och självupptagen. Men jag borde inte vara glad.
Kommer hon minnas vägen hit? Måste vi åter igen flytta? Personers minnen är värdefulla för de som kan tränga sig in i ens sinne och rota fram dem. Jag vill verkligen inte flytta. Vi har haft det här huset i åratal, även om jag gick i en annan skola i en annan stad. Och Jack har skickligt byggt upp det. Flera rum för träning, ett rum med djur - faktiskt - ett varsitt sovrum. Ett gästrum för normalhetens skull. Och fler rum än jag kan minnas. Det är inte klokt hur rika änglar är.

Juno kände ännu en gång hur hakan föll ned emot bröstet men snabbt stängde hon munnen igen.
”Jag kan inte”, sade Juno i ett mummel.
Detta var alldeles för galet och i sin tanke bestämde hon sig för att ge tillbaka vad hon än kom att låna. Sakta drog hon fram ett par vanliga blåa jeans och ett grått linne som såg ut att kunna passa henne. Något generad kollade hon ned på kläderna och sedan emot Juliette. Hon visste att hon var barnslig men hela situationen fick henne att känna sig obekväm.
”Jag måste nog hem. Min far kommer vara orolig.”