PRS Selma...|AlexZz

Celine är rätt säker på att Ormen är den som håller i henne. Åtminstone med tanke på hur han varit i vagnen. Hon gjorde sitt bästa för att kämpa emot till en början men fick ett hårt slag i magen. Fast till skillnad på något som tränat kollapsade hon nästan och kippade efter andan. Det gjorde fortfarande ont i magen efter slaget och hon är rätt säker på att det inte kommer bli första gången. Tur för vem som helst som skulle dra med henne är det lätt att dra med någon som knappt kan andas. Då tänker man inte direkt på att att kämpa emot någon som troligen är mycket längre och starkare än en själv. Celine tog dock sitt förnuft till fånga någon gång och försöker dra sig loss, eller någonting. Hon ser inte ens någonting, vilket betyder att det kan finnas en till hejduk precis bredvid henne, eller bakom henne. Fast när hon drar så drar personen som troligen är ormen i henne så hårt att hon nästan snubblar in i honom, eller henne om det inte är Ormen eller om Ormen är en kvinna. Det är svårt att hålla balansen och kunna gå rakt när man inte vet var man ska, eller när man ser någonting. Celine är körd, är hon inte? Men om de ville döda henne kunde de ha gjort de sedan länge? Om hon ska dö är det väl onödigt med så mycket säkerhet. För till och med Celine hör att det är en del människor som går runt henne och Dominick, men där är hon rätt säker på att någon bär honom. Han är väl medvetslös eller något sådant... var han inte?

Jag känner hur han sakta saktar ner på stegen och förstår att vi snart är framme. När han böjer sig ner för att kasta av mig vänder jag på mig så att han tappar balansen och jag hamnar på fötter.
Tack för "skjutsen"... tänker jag och lyckas till slut få lös händerna. Jag sliter av mig ögonbindeln och ser mig omkring. Eller ja, rusar till mannen på marken och tar mitt svärd. Vilken idiot låter idioten som har mitt vapen bära mig? Som jag trodde så stannar alla upp.
"Wow", flämtar jag. Jag är bokstavligt talat omringad. Mannen vid mina fötter vänder på sig och huvudet förvandlas till en rävs.
"Vad ska det där vara bra för?" frågar jag skrämt och hugger reflexmässigt av hans huvud.
Oj... Förlåt.
Någon börjar till min förvåning skratta innan någon hinner anfalla mig. När alla skingras så ser jag Celine.
"Väldigt bra, unge man", skrattar mannen som fick alla att skingra på sig. "Fast, du dödade en av mina män", fortsätter han sedan allvarligt.

"Ethan." Vem är Ethan? Vem är den nya mansrösten? Hon kan inte se någonting, fortfarande. Hon vill verkligen kunna se vad som händer. Sedan blir hon halvt om halvt knuffad, halvt om halvt dragen åt något håll. Någon annan tar tag om henne och håller fast.
"Jag vet att jag förlorade en i vagnen." Säger den nya rösten alldeles vid Celines öra. Vad är hon, en mänsklig sköld? "Så nu har jag förlorat två. Vilket faktiskt var mindre än jag räknat med." Fortsätter mannen som om han talade om något helt annat än människoliv. "Saken är den, ett svärd har ingen större effekt på mig." Celine känner hur greppet hårdnar markant när han säger det. "Men du kan ju prova, kronprins Dominick. Du kanske är skicklig nog att undvika kronprinsessan, förstås." Celine vet inte vad hon ska göra nu. Hon hör steg som tycks vara en hel del människor som backar och drar sina vapen. "För du kommer ändå inte härifrån om jag lever, jag har nämligen extraordinära egenskaper inom det magiska området." Han skrattar lågt, Celine tror nästan att han vill att Dominick tar ihjäl henne, det kanske händer och hon kommer inte se ett dyft av det.

"... Du är sjukare än mig", säger jag. "Och det betyder en hel del då jag hatar min titel och har dödat fler personer än min bror har kysst, och tro mig, det är sjuuukt många." Det där kanske är en liten lögn, okej, en stor lögn, men jag har dödat, utan att bry mig. Jag har blivit tränad i hela mitt liv och tio speciella år var hårdare än den där Ethan någonsin kan ha upplevt.
"Hah, är du en kallblodig mördare för det? Döda mig, och döda den här söta prinsessan därmed också. Jag vill gärna se dig försöka."
Jag lägger huvudet på sned och ignorerar personen som verkar vara ledaren - han som fick folk att skingra sig. När en person kommer emot mot mig så spetsar jag den utan att ens se på den. Jag har en... mörk sida som väldigt få känner till, men när jag väl låter den komma fram kan jag vara farligare än en hel armé... Speciellt med tanke på att jag faktiskt har dödat ungefär en hel armé vid ett tillfälle. Inte ens Jeremy känner till den stunden. Jag var liten, nio år, och hade precis börjar träna - mer eller mindre - och då dök en armé upp. Innan jag visste ordet av hade jag dödat de, jag var indränkt i blod, och jag mindes det inte ens. Inte en enda person utom jag levde. Det skrämde skiten ur mig. Det är en gåva - förbannelse om man frågar mig - min familj har. Den här killen? Det får det bara att krypa under huden.
"Du vågar inte." Tre ord och jag bleknar. "Du vågar inte låta blodtörsten ta över. Du vet att du kommer döda alla här då, inklusive sessan." En tunga likt en orms kommer ut och smeker Celines hals. Jag ska precis attackera när jag förstår vad han håller på med.
"Nej... Så lättmanipulerad är jag inte", säger jag och skakar på huvudet och vägrar blodrösten vinna.
Värme. Det är det första jag känner innan jag märker att svärdet smälter i min hand. Jag skriker till och tappar det på marken. Min hud är flådd och gör mer ont än någon smärta jag tidigare har känt.
Alla runt omkring mig backar och jag ser ledaren ta ett steg framåt.
"Dominick Matthias Petrov, och Celine Rosa Alessandra Neroh", säger han och ser på oss. Något trycker mig mot marken och jag har svårt att andas. Personen bryter nästan mina revben. Jag känner hur jag får svårare att andas och hur jag halvt tappar medvetandet.

[Well... De flesta lever... Jag borde läsa igenom hela istället för att ta bort döda delen... Sedan så tänker jag inte klart vid tre... Vem gör det? xD ]

Den rösten Celine nu känner igen som Ethan skrattar.
"Ditt hjärta kommer explodera, sessan." Konstaterar han i en road ton samtidigt som han varsamt drar undan hennes hår som tydligen fallit framåt och låter det istället falla ned över ryggen. "Du har tur som inte ser det här, blodet borde egentligen rinna ut över marken från de som prinsen så vackert spetsat. Det ligger till och med ett huvud på marken, inte för att jag bryr mig direkt, tyckte aldrig om någon av dem speciellt mycket." Han viskar det i hennes öra och följer hennes hår nedför ryggen med handen. "Åh, ser man på, det blev tydligen för mycket för jorden nu. Det har blivit som stora pölar nu, jag kanske borde låta dig se det, sessan... du kanske skulle lugna ned dig lite då." Fortsätter Ethan i samma ton, han viskar fortfarande och Celine är rätt säker på att hon har samma puls som en flock rädda harar tillsammans just nu. "Åh, gud, om det inte vore för att jag faktiskt måste föra er in så skulle jag nog göra det." Celine har inte direkt märkt det, men det är troligen Ethan som håller fast henne nu. Hon märker det dock när han släpper henne för några sekunder när han böjer sig ned och reser sig sedan upp igen samtidigt som han tar ett hårt tag om Celine. "Han smakade sötare än du, sessan." Säger Ethan. "Fast jag tycker faktiskt bättre om din beska smak, den har en väldigt intressant eftersmak, faktiskt." Fortsätter han. "Woops, ser ut som din vän har börjat röra på sig, om han försöker med något så kan du alltid få dela rum med mig." Svarar Ethan och drar med henne bort. Hon gråter, det syns bara inte, hon är rädd och hon verkar gråta på grund av det. Celine vet inte var de går, det går mest uppåt. Det är vad hon lägger märke till. Förutom Ethans oavbrutna påminnelser och snack om det som hänt. En dörr öppnas och hon förs till en del av rummet eller vad det än är och Ethan tar bort hennes rep, men hennes en hand läggs i någon udda järnhandske av något slag innan det låses om hennes handled och det visar sig att hon knappt kan röra fingrarna. Och hon kommer inte heller kunna kalla på någonting. Sedan drar han av henne ögonbindeln, men det är för ljust för att hon ska kunna vänja direkt och därför blir det bara mörkt och det dansar färger framför ögonen på henne. Men Ethan lämnar rummet utan vidare kommentarer och någon annan har lämnat Dominick här. Fint, hon är fast i ett rum med någon som hon för tillfället är livrädd för. Vilket är varför hon kryper ihop så gott hon kan och försöker bli medvetslös eller något. Hon vet ju hur det känns nu, åtminstone.

"Celine..." viskar jag svagt och ser på henne. Hon är rädd, det syns. Jag borde inte ha dödat de där personerna... men... det ligger i mitt blod att försvara mig, försvara andra. Jag gjorde endast det som var nödvändigt för att överleva. Men hon såg inte.
Det kanske inte ens är mig hon är rädd för? Jag hoppas åtminstone, men hon ser mig...
Utan att jag vill det kommer jag att tänka på Shadowfax. Hon litade på mig, hon måste ha känt av min förbannelse, men hon litade ändå på mig. Det är få hästar som gör det. De få hästar som har litat på mig har jag älskar och skyddat, skött om utan att bry om jag var tvungen att göra saker som inte var värdigt en kronprins.
Shadowfax började lita på mig utan några som helst problem, hon tvekade till och med när jag skickade iväg henne. Det är jag glad för att jag gjorde. Om blodtörsten skulle ta över så skulle jag aldrig förlåta mig själv.
Jag klämmer min flådda hand och jämrar till när smärtan skjuter igenom hela armen. Smärtan är vad jag behöver just nu. Jag skulle inte ens kunna hålla i ett svärd om jag fick tag i ett här inne i rummet. Det är bra. Inget vapen betyder att döda blir svårare och en skadad hand betyder att jag kan hålla blodtörsten borta.
Jag borde ha ställt Shadowfax i en box och sedan gått tillbaka och inväntat min familj.
Jag är inte rädd att förlora mitt liv, det har jag aldrig varit, men om Celine dör så kommer jag aldrig kunna förlåta mig själv. Hon är inte min vän eller något sådant, men hon är person som jag borde skydda, och vi är här på grund av mig. Om hon dör så kommer jag aldrig kunna se på någon igen. Mina beskyddarinstinkter är för starka.
Jag måste vara korkad. Det jag saknar mest är en häst. Inte min mor, inte min far och inte mina syskon. En häst. Shadowfax... Men hästar är mycket bättre än människor. Om de litar på en och älskar en så skulle de inte vara illojala på grund av en stor hemlighet. En mörk hemlighet förvisso, men de skulle inte lämna en. Inte som ens familj skulle göra om de visste.
Petrovs... vi har varit stora krigare, för stora. Vi som kunde kontrollera vår blodtörst överlevde, vi som inte kunde... vi slutade i en grav tillsammans med tusentals andra... Jag vet inte vilken sida jag tillhör ännu.
Jag klämmer handen igen och håller inne skriket av smärta. Men tårarna som börjar rinna kan jag inget göra åt.

Celine borde inte ha låtit Tubby rusa iväg, hon skulle inte ha gått in i skogen utan att ha med sig varken Max eller en häst. det är lite svårare att strypa någon som sitter på en häst. Borde hon vara så rädd som hon är? Hon vet egentligen inte vad som hände. Hon överreagerar, det är vad hon gör. Celine vänder blicken mot den udda bojan. Det som faktiskt är en sorts handske. Den ligger i hennes knä och hon antar att det är bara för att hon inte ska kunna kalla på någonting, hon kan inte böja fingrarna, den är tung och varje gång hon lyfter handen svider det i hennes redan alltför skadade handled. Celine vänder blicken mot Dominick igen och hennes blick går av någon sorts automatik ned mot hans hand eftersom Ethan sagt något om att Dominick fått en bränd hand, i samma veva hade han sagt att det var nog bäst med tanke på att han säkert skulle blivit hennes död annars, fast han hade behövt antyda att han hade blivit allas deras död. Celine riktar blicken mot klänningens kjol. Den är sliten, det finns blodstänk men det mesta är på överdelen av klänningen. Troligen i hennes ansikte också. Fast den är riven lite överallt. Så hon tar ett tag om en av flikarna och drar. Sedan åren av att lära sig irriterande sömnad vet hon åtminstone genvägen i att få en remsa tyg, man skär in så rakt man kan och så sliter man helt enkelt sönder tyget. Det blir rakt varje gång. Celine får en rätt lång remsa från en av de många volangerna och ser på Dominick som ser ut att gråta. Hon kan inte se alltför mycket just nu men hon reser sig och går fram till honom.
"Får jag se? Det kommer nog inte hjälpa för mycket men det kommer dämpa lite." Säger hon och visar remsan för att vara halvt om halvt övertydlig att hon vill vira om handen.

Jag ser på henne och nickar, räcker fram handen. Jag vill inte tala, ifall jag skulle säga något fel. En sak som är värre än att sitta i ett rum med mer eller mindre en främling är en främling som hatar en.
Så, jag håller käften för att inte säga något fel - som jag så ofta gör.
Jag granskar hennes ansikte. Det är blodigt lite varstans. Jag kom lindrigt undan. Blåmärken och en brännskada på handen. Plus brännmärkena efter de hårda repen som hade lindats runt mina handleder. Även om de inte spände ordentligt gjorde det fortfarande ont få händerna fria.
Om jag har tur så var det inte mig hon var rädd för, eller är.
Jag vill inte behöva förklara mig för då måste jag berätta om den dödade armén och min släkts... krafter.
Det hela skulle vara lättare om vi kände varandra, om jag inte klandrade mig själv och saknade en häst jag träffade för någon timme sedan. Men en röst viskar om och om samma mening i mitt huvud. Har ditt liv någonsin varit lätt, Dominick?
Inte vad jag minns, det är det värsta. Ingen i familjen har tränats lika mycket som mig, eller ens känt av förtrollningen vi har ovanför oss. Ingen har gjort det under flera decennier. Det är som om någon visste att mina syskon skulle misslyckas att hedra vår släkt, och började därmed träna mig. Jag minns inte ens vem det var som gav order om att jag skulle tränas så hårt.
"Tror du han släpper dig om jag erbjuder mig själv utan att kämpa emot?" Där öppnade jag min fördömda käft igen.

Celine virar varsamt remsan runt hans hand, hon vill inte göra illa honom. Så gott det går åtminstone när metallen runt den andra handen får fungera mer som ett stöd snarare än faktisk hjälp. Hon vet dock att metall är ingenting man vill ha på något som svider så hon gör sitt bästa för att metallen inte ska komma åt det brända. Det fungerar rätt bra tills hon ska knyta det, Caira är bra på att knyta knutar, alla sorter och dessutom med en hand om hon måste. Celine kan klara det men är verkligen inte lika duktig. Vilket är varför hon inte lyckas varken första eller andra gången. Fast tredje gången går det bättre. Det blir inte en perfekt knut, faktiskt rätt lös men det... fungerar. Hon saknar Caira, fast Celine är rätt säker på att Caira inte saknar henne.
"Tror du han släpper dig om jag erbjuder mig själv utan att kämpa emot?" Celine, som haft blicken lagd på handen istället för på honom tittar genast upp på honom.
"Jag tror inte det." Svarar Celine smått leende och låter metallhanden falla till hennes knä istället. Bojan runt handen verkade åtminstone vara planerad. Den hade inga hål, ingenting som skulle kunna låta henne få böja på fingrarna. Alltså perfekt för någon med hennes arv. "Fast jag vet ju inte vad de skulle vilja med någon av oss." Fortsätter Celine, hennes familj är inte hatad. Det beror också på när och var man frågar förstås, när Max och Celine dragit ut på sina busstreck som barn var de flesta lite upprörda. Fast numera var både Max och Celine mest kända för att de kan dyka upp lite här och var för att hjälpa till om de kan. Celine brukar till exempel hjälpa sömmerskan. Hon gör Celines många klänningar, så lite hjälp skadar aldrig. Celine saknar det också, även om hon ofta hatar det också.

Jag grimaserar endast lätt vid smärtan och lutar sedan tillbaka huvudet mot väggen. Hon är duktig, förutom att knuten blev lite lös. Fast jag vågar inte knyta om den, den är perfekt, och att förstöra något perfekt är bara dumt.
"Har du något emot att prata?" frågar jag väl medveten om riskerna. "Du måste inte, kommer du ihåg? Inga artigheter", tillägger jag så att hon inte känner sig tvingad. Om jag fick en sådan fråga så skulle jag prata om jag inte hatade personen, det är bara så jag är uppväxt. Och om hon skulle tänka så skulle jag hellre vara tyst. Men hon är... trevlig, och intressant. Hon skulle nog kunna bli en bra bundsförvant i framtiden. Om det nu finns någon framtid för mig. För oss. Nej. Jag ska få ut henne.
Du får det att låta som om du gillar henne, säger en röst i huvudet, som jag ignorerar. Jag vet mycket väl hur mina tankar låter, men jag kan inte låta henne dö. Och, mitt liv är inte värt så mycket.

[Ursäkta kort inlägg, Dominick är tråkig nu xD ]