PRS mellan Shaana och Corriiz

Han flinade hämndlystet och brakade in genom dörren bara för att tvärstanna. En vägg av mörk magi dröjde dallrande kvar i luften här. Den lindade sig runt hans bröst och ströp hans förmåga att andas. Han sjönk ner på knä och förde en hand till halsen. Luft... Han behövde luft.
Då såg han henne. Häxan stod där. Hans blick hakade i hennes och han flämtade samtidigt som han såg bedjande på henne. "Tänker... I-Inte... Skada..." Fick han ur sig.

Quinns ögon som varit slutna för ett ögonblick, spärrades upp av rösten. Hon nästan stirrade på svartalfen. Hon var nästan fullständigt säker på att han ljög, men något fick henne tvekan. Samtidigt som hon höll på sin svarta magi, så blev hon väldigt trött, hon orkade knappt stå upp. Hon föll ned på knäna, som en vekling, med magin forsatte att vara. Hon kunde inte röra sig, hon slöt ögonen hårt. Hon flämtade till, på hennes högra arm växte något svart, det slingrade sig runt hennes arm, bildade små mönster. Hon flämtade åter igen.
Hon behövde få bort det. Hon gned sin ena hand mot armen, ingenting hände. Hon glömde nästan bort svartalfen.

Fortfarande kippande efter luft såg han på när mörkerslingorna började klättra upp för häxan. Hon ade väl inte tappat kontroll över mörkret? Det kunde omöjligt båda gott om det var så.
"Sluta ..." Han kände hur han sakta började förlora medvetandet. Långsamt släpade han sin kropp mot dörröppningen medan det började flimra framför ögonen som på en tv med dålig täckning.
När han nådde repstegen som ledde neråt hade mörkret sugit ut hälften av all livskraft han hade kvar.

"Anja!" det lät mer som ett pip från Quinns mun. Hon tittade sig omkring. Hon behövde sluta, annars skulle magin ta kol på henne. Skuggor dansade framför henne och hon förlorade andan. Tårar vällde fram, brände på kinderna.
Quinn fall ihop och allt blev svart.

Så fort Elijah hörde dunsen av häxans kropp mot träplankorna släppte trådarna taget om honom och löstes upp i luften. Sakta lät han höra en utdragen suck. Ett tag hade han varit rädd att det varit ute med honom. Han ställde sig upp med väggen som stöd och stapplade fram mot häxan.
Hon låg utslagen på golvet med håret som en gloria kring ansiktet.
Även fast det enda han ville var att komma så långt därifrån om möjligt så knäböjde han vid häxan.

Quinn var bara livlös i några minuter. Hon vaknade upp och fick syn på svartalfen. Hon skrek inte, utan hon kastade sig bakåt gömde sitt ansikte i sins händer.
"Snälla.. Låt mig va..." fick hon fram. Quinn ville inte veta vad som skulle vänta om han skulle ta med henne dit.
Vad gjorde han. Hon kikade fram, skraj.