En våt hallonbåt!

Det verkade som att pojken, vid namn Sam, började bli vaksam och nästan nervös kring Oscar. Tydligen så hade han den förmågan att göra människor nervösa, delvis på grund av hans nyfikenhet och delvis på grund av hans rent utav affärsmässiga sätt vid såpass ung ålder. Sedan hade bristen av ett öga spelat in vissa gånger också.
"Åh, självklart blir man bättre med tiden; det måste man ju bli, eller hur?", Sade han och han log, pojkaktigt. Sam verkade bli mer och mer spänd, vilket fick det att kännas som att han själv befann sig i maktposition.
"Vad jag vill? Jo, jag tänkte att du gör mig en tjänst i och med att jag gjorde dig en under ditt lilla trollerinummer. Ge mig lite av det du tjänat in idag så slipper det här bli otrevligt...",Sade han och det pojkaktiga grinet ersattes av ett elakt flin,"...det sägs att konstapeln annars betalar en liten summa för tips men det vill vi ju inte. Ta det inte personligt men jag antar att du vill kunna fortsätta med dina små trolleritrick? Trevliga stunder på marknaden? I så fall är det bäst att du ger mig lite av det du tjänat in.", Sade Oscar och tittade på Sam, hans blå öga sökte ögonkontakt; där skulle han se om det fanns osäkerhet eller inte. Om gatuunderhållaren flydde skulle inte Sam tveka en sekund med att gå till konstapeln som tipsare, om han inte satte sina hot i verket skulle alla bara tro att han enbart höll sig med tomma hot och så kunde han ju inte ha det.

(Nu skriver jag ändå xD Vi har ju ändå en konversation ;P Kanske mer om alla fyra möts samtidigt man bör hålla ordningen eller? Har någon emot det? ;P)

Samantha såg på pojken, helvette hon var fast hur skulle hon ta sig ut nu. Med tanke på pojkens storlek var de säkert jämnstarka men pojken hade pistol och upplysningar som kunde förstöra hela hennes värld. Men saken var den att utnyttjades hon en gång så skulle det bli flera och på inga villkor ville hon hamna i den situationen särskilt inte mot en pojke som var yngre än henne själv.
Men skulle hon fly skulle hon bli anmäld, och hon kunde inte slå honom på en öppen gata när hon dessutom hade stöldgods i fickorna.
Men att stanna kvar var också ett allternativ, att förhandla sig fram till något.
Hon möter trotsigt hans blick, "Det skulle du vilja va? Är det så du överlever? Hotar andra, hotar dem som du egentligen borde se som dina bundsförvanter." hennes röst var nu hård och det ständiga leendet var försvunnet, hon visste att hon lekte med ödet men hon ville inte bli infångad eller utnyttjas av den där pojkspolingen.

För Oscar tycktes det som att pojken var inträngd i ett hörn, han verkade fundersam och något som liknade trots syntes i hans blick där de stod, öga mot öga. Till och med den rödhåriga pojkens leende hade tynat bort likt snö i sommarsolen.
"Bundsförvanter? Nej, jag behöver inte gatubarn som bundsförvanter men alla har vi jobb att sköta. Mina kontakter är mina kontakter och lite extra pengar har ingen dött av.", Sade han med ett leende och letade reda på det fina fickuret i rockens innerficka. Med sitt spjuveraktiga leende slängde han en blick på det innan han fick uret, med kedjan att glida in i rockens innerficka ännu en gång. Fickur var, i denna tiden, en symbol för makt och pengar - inget som gatubarn, i vanliga fall, sprang runt med. Förhoppningsvis så skulle klockan göra det Oscar hade ämnat den göra.
"Tiden rinner sakta men säkert ut. Gör ditt val snabbt och det skulle sannerligen vara tråkigt att se en duktig underhållare som du bli jagad; gatorna är lite roligare med din närvaro.", Sade han och stirrade med fast blick på den andra pojken. Skulle pojken satsa sina kort på att fly och bli jagad? Förmodligen inte men om han valde den vägen så hade Oscar, för en gångs skull, hittat en idiotiskt trotsig människa; något som roade honom en aning även om han faktiskt hade talat sanning när han sade att det vore tråkigt om en duktig underhållare tvingades bort från gatorna.
De båda pojkarna stirrade på varandra, den rödhåriga trotsigt och den blonda svarade med ett uppnosigt, nästan arrogant ansiktsuttryck.

Samanthas blick föll på uret i pojkens hand och spelet var så gott som förlorat även om hon skulle anmäla honom kulle ingen tro på henne, han skulle vinna hur de än gjorde. Och pengarna i sig brydde hon sig inte om, hon kunde få flera, men saken var den att han ändå visste om vad hon gjorde och kunde närsomhelst kräva henne på pengar för att inte avslöja henne. Det var där skon klämde, hon ville inte hamna så med någon. Men vem sa att den uppblåsta pojken skulle vinna? I en mörk gränd dem två emellan var oddsen mer på hennes sida och mindre på hans, här mitt på torget var det hans.
Men hon ville inte ha polisen efter sig mer än vanligt så hon muttrade en svordom till honom.
"Någon borde lära dig en läxa och vem har sagt att du inte anmäler mig ändå eller utnyttjar det fler gånger?" sa hon i ett försök att vinna tid hon inte hade, här skulle hon behöva ha bundsförvanter så att säga som kunde hjälpa henne, men båda var de ensamma och han hade sorgligt nog övertaget.