Rose and Scorpius -No matter what (SV)

Åh, ♥. Just saying.
Du skriver AWSOME, och jag älskar storyn!!
Love it ♥

15.”Vi måste prata.” Rose kände sig spänd när hon mötte Scorpius utanför vid behov rummet.
Det hade gått nästan fyra veckor sen den misslyckade quidditchmatchen, och jullovet var i antågande. Hela Hogwarts område var täckt av ett tjockt lager snö och vädret var konstant bitande kallt. Rose och Scorpius hade fått skära ner sina hemliga träffar till tre gånger i veckan, på grund av både ökad läxmängd och krävande prefektuppgifter.
”Vad är det? Har det hänt något?” frågade han oroligt.
”Alltså… Egentligen inte. Men du vet, det är ju jullov snart, och vi kommer vara hos våra familjer och inte ses på ett tag. Och det kommer bli… komplicerat. Jag vet inte hur jag ska göra för att ingen ska märka hur starka mina känslor för dig är. Och det stora problemet är att jag inte vet om jag vill hålla det hemligt längre. Jag är trött på att smyga!”
”Rose, jag vet att det blir svårt men vi kan inte berätta! Det funkar inte så! Du är i Gryffindor, jag är i Slytherin och våra föräldrar hatar varandra!”
”Men varför ska vi behöva följa, eller låtsas följa deras dumma regler?” sa Rose gällt och kände ilskan stiga inom sig. ”Eller tycker du att det är jättekul att bara kunna träffas några få timmar i veckan? Att behöva låtsas att vi inte ens känner varandra?”
”Nej, självklart inte! Jag vill också berätta! Du vet att jag helst vill vara med dig hela tiden, men… Jag vågar helt enkelt inte riskera att förlora oss. Dig.” Han lät uppriktig. Och han hade rätt på ett sätt. Men samtidigt visste de ju inte exakt vad som skulle hända. Visst, ingen skulle väll bli direkt glad över nyheten, men de kanske skulle kunna vänja sig vid tanken. Detta försökte hon i alla fall intala sig när hon låg i sin säng på kvällen. Men hela tiden poppade bilden av hennes pappas hånfulla ansikte när han pratade om familjen Malfoy upp i hennes huvud.

Som vanligt smyckades hela slottet inför julen. Riddarrustningarna sjöng julsånger, tolv stora julgranar släpades in i stora salen och dekorerades från topp till tå, och hela slottet glänste skinande rent. Rose, Lily, Albus, Hugo och James (som verkade ha förlåtit Rose för hennes frånvaro under Halloweenbalen) hade ett våldsamt snöbollskrig dagen innan de skulle åka hem på lov. De skulle fira jul tillsammans hemma hos familjen Potter. Roxane, Fred och deras föräldrar Angelina och George skulle också komma.
Rose hade alltid älskat julen, men i år ville hon bara få den överstökad så snabbt som möjligt. Hon kände sig enormt fånig som brast ut i tårar när hon skulle säga adjö till Scorpius i vid behov rummet.
”Det är bara för några veckor, Rosie, inte för en livstid,” sa han tröstande och kysste henne mjukt. ”Och jag skriver till dig.” Rose nickade och torkade sina ögon med en ärm.
”Hur ska vi göra nu då? Berätta eller inte?” frågade hon efter en stund. De såg på varandra en lång stund. Till slut sa Scorpius:
”Vi kan väl försöka, antar jag.”

Jag är så glad att jag hittade den här, älskar Scorrose! Det är väl mest för spänningen mellan deras familjer som gör berättelsen bra, hoppas verkligen att Ron inte flippar ur när han får höra... Man känner ju till hans temperament

Åh vad kul att höra! Älskar oxå scorse, bästa paret! Kommer ett till kapitel ikväll

Okej, varnar för väldigt mycket emotion i det här kapitlet... Men jag älskar själv känslosamma ff's så ja

16. Julafton var så sjukt överskattat, enligt Scorpius. Det var samma sak varje år. På julafton anlände farmor och farfar, vilket var den största anledning till att han inte gillade julen. Scorpius avskydde nämligen sina farföräldrar i hemlighet. De hade båda varit anhängare till Lord Voldemort, när han hade makten och dessutom var de riktiga översittare båda två.
”Kom ner och hälsa, Scorp!” ropade hans mamma från nedervåningen. Scorpius låtsades inte om henne. Han satt på golvet i sitt rum, lutad mot sängen, och lät en huggtandsfrisbee susa runt i rummet. Han hade känt sig såhär rastlös hela tiden under de få dagar han hade varit hemma. Det ända han kunde tänka på var hur trevligt det hade varit att spendera julen tillsammans med Rose. Han saknade henne så jävla mycket. Och det var något annat också. Den stora herrgården, där han och hans föräldrar alltid hade bott och som gått i släkten i decennier kändes plötsligt främmande för honom. Som om han inte hörde dit längre.

Dörren till Scorpius röst öppnades plötsligt och hans mamma kom in. Hon fick en bekymrad rynka i pannan när hon såg sin son sitta på golvet utan att göra någonting.

”Varför kommer du inte ner?” frågade hon.
”Ingen lust,” svarade Scorpius utan att se på henne..
”Hur mår du egentligen, Scorp?” sa hans mamma och la en hand på hans axel. Scorpius slog bort den.
”Jag mår bra! Lämna mig ifred bara!” skrek han och vände sig bort. Hans mamma stod kvar en stund och såg på honom med den där bekymrade blicken. Scorpius tittade envist bort. Tillslut suckade hon och gick därifrån.

Scorpius stannade på sitt rum hela dagen. Deras betjänt, Mr. Grey, kom upp med mat, som Scorpius vägrade röra. Hans föräldrar verkade ha tragit slutsatsen att han var sjuk, och lät honom vara. Men när klockan blev tio på kvällen behövde han verkligen gå på toaletten, och gick motvilligt ner för trappan till nedervåningen. När smög förbi dörren till salongen tyckte han sig höra hans namn nämnas där inne. Scorpius tryckte örat mot dörren och lyssnade.

”Vad är det med honom tror du?” Det var hans mammas röst.
”Jag vet inte, men det är inte likt Scorpius att dra sig undan sådär. Han kanske bara har feber…” sa hans pappa.
”Nej, jag tror inte det. Han verkar så nedstämd… Det måste ha hänt något. Draco, tror du han har träffat någon?”
”En… tjej menar du?”
”Ja. Det kanske är därför han verkar så deppig över att vara hemma.”
”Tja, det är inte omöjligt…”
”Och det vore ju på tiden i så fall. Ska vi prata med honom?”
”Det är nog bäst att du gör det i så fall.”
”Du har nog rätt. Vet du, jag gör det nu med en gång.”

Panikslagen hörde Scorpius steg som kom närmare dörren från insidan. Så snabbt han kunde rusade Scorpius därifrån, uppför trappan igen och in i sitt rum. Någon minut senare hördes en knackning och hans mamma kom in.

”Jag skulle vilja prata lite med dig Scorp,” sa hon allvarligt.
”Ehm… om vad?” sa Scorpius och försökte att andas i normal takt, vilket var svårt eftersom han fortfarande var andfådd efter språngmarsen.
”Jo, det är så att jag och din pappa är lite bekymmrade över dig. Du har verkat så nere de senaste dagarna. Är det något du vill berätta för mig?” Och det kom helt plötsligt. Alla känslor han haft den senaste tiden svämmade över, rädslan för vad som skulle hända när hans och Roses förhållande kom ut, saknaden han kände efter bara några dagar, känslan av att vara annorlunda och inte passa in längre och framför allt, det som kanske skrämde honnom mest: hans enorma kärlek till Rose. En känsla så stark att han inte hade kunnat föreställa sig att den existerade innan han själv upplevde den. Han började gråta. Tårarna forsade ner för kinderna och han gömde ansiktet i händerna.

”Vad är det Scorpius? Snälla du, vad är det?” Men Scorpius kunde inte svara. Gråten blev häftigare när han kände sin mammas armar runt sig och han skakade av snyftningar. Och det var först nu han verkligen insåg hur mycket han älskade Rose, eftersom han, Scorpius, som inte gråtit sen han var sju nu satt här som den mest emotionella personen i världen.
Hans mamma fortsatte hålla om honom en lång stund, tills gråten började avta. Då sa hon:

”Berätta nu, Scorpius. Du kan säga vad som helst till mig.” Och Scorpius förstod att han inte hade något val. Han berättade, utan att gå in allt för mycket på detaljer, vad som hade hänt under hösten. När han var klar blev det tyst en låg stund. Scorpius vågade inte se på sin mamma. Till slut bröt hon tystnaden.

”Jag kan inte säga att jag är glad över det här, Scorpius. Inte alls.” Scorpius väntade med bultande hjärta.
”Jag tror inte att den har flickan är bra för dig. Inte bara på grund av vem hon är, men också för att det inte är bra för någon att ha så starka känslor som du verkar ha, att döma över vad som nyss hände. Jag måste diskutera det här med din pappa, men jag är säker på att han kommer vara av samma mening som jag.” Scorpius blev kallare och kallare för varje ord hon sa. Det här gick precis så dåligt som han hade varit rädd för. Hans mamma lät inte arg utan snarare besviken.

Arg var däremot hans pappa, när de en kvart senare stod i salongen och han hade fått höra alltsammans.

”Rose Weasey? Var det den bästa du kunde komma på!? Hennes föräldrar är äckliga idioter båda två! Hennes mamma är smutsskalle!” röt han.
”Och vad spelar det för roll!?” skrek Scorpius tillbaka och kände att tårarna började rinna igen. Men den här gången var det tårar av ilska. Han hatade sina föräldrar, båda två. För att dom var så jävla idiotiska, fördomsfulla, hemska.
”Det spelar roll för att hon kommer fördärva dig! Ännu mer än vad hon redan har gjort! Du får inte vara tillsammans med henne mer, förstått?”
”Vi vill bara ditt bästa, Scorp,” sa hans mamma och gjorde en ansats att stryka över hans hår.
”Rör mig inte!” skrek Scorpius och reste sig så häftigt från sin stol att den välte. När han rusade ut ur salongen var det ingen av hans föräldrar som ropade honom tillbaka.

Jättebra!!!!! Love it ♥
Stackars Scorp, hoppas det går bättre för Rose... Men med tanke på Ron så känns det ju sådär, men Hermione kanske kan förstå?
De är iaf jättesöta ~ no matter what ♥

stackars Scorp! fast det var nog bara den reaktionen man kunde vänta sig från Draco. Keep fihgting, låt dem inte hindra dig!
Jag misstänker att Ron kommer reaggera på precis samma sätt som Draco, men jag tror och hoppas att Hermione förstår.

Tycker oxå jätte synd om honom ♥ Men jag var bara tvungen, som sagt gillar jag drama :3

17. ”Du klarar det Rose! Gå och säg det nu bara, du har hållit på såhär i tre dagar nu!”
”Jag vet, jag vet! Men det är inte så lätt Lily, pappa kommer flippa ur!” De satt på sängen i Lilys rum och pratade. Lily var ju den ända personen som visste om Roses och Scorpius förhållande, därför hade Rose valt att dela sin oro med henne.
”Äsh, kom nu! Dina föräldrar är ensamma i vardagsrummet, du kommer inte få något bättre tillfälle än det här!”
”Okej då, jag gör det. Men…”
”Inga men!" sa Lily och drog Rose mot vardagsrummet.
”Lycka till nu. Du fixar det!” Rose tog ett djupt andetag och gick in i vardagsrummet, där hennes föräldrar satt i den breda skinnsoffan. Hon hade beslutat sig för att säga det till båda samtidigt, och få det överstökat, istället för att säga det till en i taget. Dessutom hade hon vissa förhoppningar att hennes mamma skulle skydda henne från hennes pappa, då han var den mer temperamentfulle. De satt lutade över ett fotoalbum och skrattade åt gamla minnen. Rose harklade sig.
”Hrm… Ehm, skulle jag… Jag menar, jag måste prata med er,” sa hon och misslyckades med att hålla rösten stadig. Hennes hjärta bankade hårt.
”Visst, kom och sätt dig du,” sa hennes mamma överraskat. Rose slog sig ner i fotöljen mitt emot dem.
”Okej, det är så att det typ har hänt en sak nu i höst…” började Rose.
”Jag har fått en…” Hon kunde inte säga ordet.
”… Pojkvän?” avslutade hennes och höjde på ögonbrynen.
”Låt höra då, vem är det?” Rose tog ännu ett djupt andetag.
”Scorpius Malfoy.” Det blev knäpptyst några sekunder. Sen började hennes pappa gapskratta.
”Scorpius Malfoy! Det var det knäppast jag har hört! Så lät lurar du inte din papps, Rosie!” kluckade han. Rose kände till sin fasa att det började bränna i ögonen. Han tog henne inte på allvar.
”Inte börja gråta, inte börja gråta,” tänkte Rose desperat, men det gick inte att hindra. Hon gjorde sitt bästa för att inte visa sitt ansikte men det var försent.
”Ron, sluta skratta. Jag tror inte att Rose skojar,” sa hennes mamma allvarligt.
”Va? Men det måste hon göra… För du är väl inte ihop med honom på riktigt var Rose?” sa hennes pappa förvånat.
”Jo,” snyftade Rose. ”Vråla åt mig nu, ge mig utegångsförbud på livstid, hata mig, jag bryr mig inte! Jag älskar honom mer än något annat!”
”Eh… Varför skulle vi hata dig för att du har fått en pojkvän, Rosie?”
”Men… Va? Jag trodde att ni hatade Malfoys,” sa Rose och tittade förvånat upp på sina föräldrar.
”Jag hatade Draco när vi båda gick i skolan. Men jag känner inte Scorpius, han kanske är helt annorlunda.”
”Vadå?” frågade han när han såg att både hans fru och hans dotter stirrade på honom.
”Trodde ni att jag skulle börja skrika och slå sönder saker? Kom igen, jag är inte femton längre!” Rose rusade fram och kramade sin pappa. Det kändes som om en stor sten hade fallit från bröstet.

Lily omfamnade henne också när hon berättade den glada nyheten.
”Jag sa ju det!” ropade hon och dunkade Rose i ryggen.
Sen satte sig Rose genast för att skriva et brev till Scorpius och berätta för honom också.
När Rose vaknade nästa morgon låg det en stor hög med presenter bredvid sängen. Lily hade redan öppnat hälften av sina, och höll just nu på att slita pappret av en stor ask med chokladgrodor.
”God jul!” sa hon glatt och stoppade en groda i munnen. Rose började också öppna julklappar. Men när hon såg vad som var i det första paketet gav hon ifrån sig ett äcklat läte.
”Han kunde inte låta bli va!” ropade hon ilsket.
”Vad är det?” frågade Lily.
”Det här fick jag av pappa,” morrade Rose och slängde föremålet till Lily.
”101 saker att tänka på när du gör DET första gången – Hanboken för dig som är ung och kär,” läste hon och sekunden där efter hade hon ramlat ner från sängen för att hon skrattade så mycket. Rose räckte gjorde en grimas åt henne och fortsatte arbeta sig igenom högen av paket. Böcker, lite kläder, ett kvastskötsel-set, quidditch-biljetter, godis. Till slut var det bara ett, litet paket kvar. Det var från Scorpius. Inuti låg en tunn silverkedja med en berlock i form av en orm. Ett litet brev följde också med.

Jag har det andra halsbandet, som är i form av ett lejon. Hoppas du gillar det.
Jag älskar dig Rose, men det vet du redan. God jul!

Rose kände en värme sprida sig inom henne. Genast satte hon på sig halsbandet o stoppade brevet i fickan på nattlinnet. Sen klädde hon på sig och gick ner för att äta frukost tillsammans med Lily.

Super bra kapitel!

Puh, Ron är inte femton längre! Vilken tur att de tog det så bra! Hoppas bara att Scorps föräldrar ger med sig. Annars får han väl rymma och bo hos Rose

Åh, vad AWSOME!!! Älskar det!!
Haha, känns nt helt sant när Ron säger att han nt är femton längre, men jag är glad att de båda tog det bra ♥

Vad sött med deras halsband!!! ♥ 8}

Poor Scorp, han får gärna trösta sig hos mig ♥ och han kan ju rymma t Rose ju!! *smart som alla andra*

Jättebra skrivet, har ingen kritik ♥
Skriv mer!!!