PRS (Matizze)

Viktoria rörde sig inte en millimeter ur vägen då männen kom mot henne. För det demonen gjorde var ganska väntat, efter det han gjort mot de andra männen.
Hon höjde sin hand och torkade bort blodstänken från kinden och studerade sedan demonen. "Imponerande....." sa hon och hon var verkligen det.
Han hade bara dödat de, och de hade inte haft en chans.
"Vad kan jag kalla dig? Bara demon eller?" frågade Viktoria sedan.

Demonen hör på flickans röst att hon verkligen är imponerad, men antagligen är det inte av blodet. Då Demonen drar in luft genom munnen känner han på sin känsliga tunga den starka smaken av blod blandat med den ingrodda smutsen och stanken. Han undrade hur länge hans konstverk bestående av nitton mäns innanmäte skulle tillåtas pryda grändens smutsiga kullerstenar och söndervittrade sten. Demonen var inte nog bekantad med den här tidens kultur för att veta svaret vilket retade honom aningen.
När flickan frågade om hans namn kunde Demonen inte låta bli att känna hur inkompetent det skulle låta att säga att valet var helt upp till henne. Å andra sidan hade han inget namn och var inte tillåten att ljuga. Å tredje sidan frågade hon bara vad hon kunde kalla honom, inte om hans namn. Demonen synar återigen flickan in i minsta detalj, följer näsbenet upp till pannan och pannan till öronen. Han drar in luft genom munnen för att smaka på hennes doft som låg djupt nedbäddad under svett och smuts. Hon verkade som en Victoriana, en Victoriette eller en Anatoria. Demonen kunde förstås inte veta helt säkert, men han hade ett namn på tungan som skulle passa henne precis. Likaså hade han ett till sig själv. Det var ett långsökt namn, något som flickan säkert aldrig hört dess like av förut då det var ett par hundra år gammalt. Det var dock bra - det skulle inte väcka några oönskade minnen till liv. Minnen var onödiga och överflödiga, de tenderade att röra till saker. Å andra sidan skulle han inte vara här om det inte vore för den här flickans minnen. De hon aldrig kunde glömma.
"Ni kan kalla mig Devon, milady", säger Demonen efter vad som för honom varit en evighet men som för henne inte kunnat vara mer än några sekunder, en minut på sin höjd. "Devon diMurdoch, såvida Ni inte har något annat i sinne? Som min mästare innehar ni rätten att ge mig ett namn. Det måste dock ges nu", fortsätter han och hoppas till hälften att hon är för trött för att orka ge honom ett nytt namn. Det skulle kännas skönt att kunna påpeka för sig själv att han hade något som var hans eget. Än så länge är Demonen inte hungrig nog att svära trohet inför vem som helst.

Viktoria såg en vattenpöl utav blod, ganska nära sina fötter. Hon drog undan håret från pannan och studerade märket som fanns där. Så detta var sigillet som demonen pratat om? Det brändes fortfarande. Hon drog för håret igen och tittade upp då hon hörde demonen tala igen.
"Devon blir bra, jag tänker inte ge er något nytt namn" sa Viktoria sedan, hade Devon redan ett namn så fick det duga. Bara hon visste vad hon skulle kalla honom.
"Jag är Viktoria" sa hon sedan. Hennes efternamn struntade hon totalt i då hon aldrig använde det längre. Och det påminde för mycket om hennes familj.....
Plötsligt kändes det som en bra ide att gå och besöka deras viloplats, Viktoria hade nämligen lyckats stjäla en spade och grävt gravar till sin mor och sin far ute i skogen. Enkla gravar, endast hon visste vart de fanns och ingen annan skulle nog tro att det var gravar.
"Jag ska till mina föräldrars sista viloplats, följ med om du vill, men håll dig annars i närheten". Hon ville inte tappa bort honom direkt.
Viktoria började gå, bort från gränden, i riktning mot skogen som man kunde skymta långt borta. Den verkade så färgglad och ljus jämfört med den dystra staden.

[Ber hemskt mycket om ursäkt för de sega svaren. Jag befinner mig för närvarande i Danmark utan 3G och med uselt Wi-Fi... Det ska nog bara ta två dagar till innan alla har tröttnat dock, so please be patient!]

Så flickebarnet tänkte gå? Devon var inte riktigt säker på att han tänkte acceptera det. Det kändes nästan som en kränkning mot den demon som Devon faktiskt var. Okej, visst, så Devon var inte den allra mäktigaste demonen men han var faktiskt långt ifrån den svagaste också. Det var tur att blicken som de röda ögonen gav Victoria var dold under skärmmössan, för den var så långt ifrån älskvärd som man kunde komma.
Professionalitet, påminde Devon sig själv om. Han var en hund nu, bunden av den hunger som snart skulle börja gro inom honom. Och snart skulle han inte vara mer än en hynda, någon som slickade sin mästares fotsulor i ett försök att få någon slags godbit. Men snart var inte nu, vilket Devon påminde sig själv om. Då han gled upp vid sidan, strax bakom Victoria var det med sitt sedvanliga leende.
"Jag tror inte riktigt att du har förstått vidden av det du just har gett dig in på, hm?" sade Devon med munnen farligt nära Victorias vänstra öra. "Du står över de som använder sina fötter till att gå långa sträckor. På inte mer än några sekunder kan jag ta dig precis dit du vill, och om du föredrar något klassigare kan jag skaffa fram precis vilket färdmedel du än ber mig om. Allt du behöver göra är att säga de magiska orden", mumlar Devon vidare vid Victorias öra - så nära att bara hon kan höra hans lockande lena röst, men ändå så pass långt borta att hans läppar och haka inte ens snuddar vid henne.

(Okej, jag förstår^^ Hoppas du har det bra i Danemark! )

Under de få stegen Viktoria hann ta innan Devon kom upp bakom henne så han hon tänka många tankar. En bland de första tankarna var nästan rädsla, vad hade hon egentligen gett sig in på? Byt sin själ mot hämnd! Hon skulle nog få ångra det här...hämnd var väl inte allt ändå?
Men efter de tankarna så fylldes hon av bestämdhet igen, hon tänkte hämnas! Hon tänkte inte låta de svinen som dödade hennes far leva långa och lyckliga liv. För det hade de tagit ifrån henne.
Då Devon mumlade i hennes stannade hon upp. "Nej det har jag nog inte riktigt än" sa hon lugnt. "Jag funderar fortfarande på vad gjort". Även om hon var rätt så säker på att det var rätt.
Åt hans nästa mening höjde hon på ögonbrynet, ta henne dit hon ville på på några sekunder? Det lät faktiskt riktigt bra....
"Det är ju passande....Devon ta mig till skogen, eller rättare sagt, skogens hjärta". Hon vände sig mot honom.

[Det är helt okej faktiskt, bortsett från internetuppkopplingen ;(]

Det hade varit en retorisk fråga, så Devon hade inte väntat sig eller ens velat att Victoria skulle svara på den. Nu fick han ytterligare en dusch med information som var helt onödig. Devon var säker på att han aldrig skulle ha någon som helst användning av den. Devon undrade om hans mästare, eller misstress vilket passade bättre i det här fallet, medvetet ville plåga honom med naiv öppenhet eller om hon på allvar trodde att han intresserade sig? Eller så...? Nej, den tanken var allt för idiotisk... Men å andra sidan var människor kända för att vara känslosamma... Kanske, insåg Devon, men bara kanske, sökte hans misstress en axel att gråta ut på? Och kanske hade hon fått för sig att Devon skulle vara den axeln? Aldrig. I. Livet. Hans misstress skulle få tvångsbeordra honom om hon ville göra något sådant. Tills dess tänkte Devon bara låtsas att han inte hade hört något. Tack och lov gavs han den chansen då hans misstress strax därefter fortsatte att prata.
Skogens hjärta? Oh, så poetiskt man kunde vara då. Hans nya misstress verkade tydligen vara av det dramatiska slaget, analyserade Devon. Själv skulle han ha föredragit något enklare, något mer rakt på sak. Som center. Eller mitt. Nu kunde Devon dessvärre inte föredra något så han böjde på huvudet i en lättare bugning och lade en arm om sin misstress midja. Armen använde han sedan för att dra sig in mot henne så att de stod bröstkorg mot bröstkorg. Tre små svarta fjäll dök upp i hans ansikte, precis under vänstra ögat då han lyfte upp sin misstress och rusade med henne till skogen, så fort att ingen människa skulle ha kunnat uppfatta att hans ens hade rört ett finger.
Skogen låg långt utanför London och Devon följde en väg som blev allt smalare längre in i den. Det var ingen stor överraskning när vägen övergick till en smal men upptrampad stig. Det var antagligen bara en sorts personer som använde stigen genom den täta skogen istället för den bredare vägen runt den - personer som inte riktigt hade rent mjöl i påsen.
Devons misstress hade bubblat om sin familjegrav så Devons ögon letade lite förstrött efter uppluckrad jord längs stigen som fortfarande blev allt smalare. Hans kluvna tunga spelade någon centimeter utanför munnen då han, utan att sakta ner farten, svängde in på något som skulle ha kunnat vara en djurstig om spåren inte varit mänskliga. Bara någon som vetat om att stigen fanns där skulle ha kunnat hitta den, insåg Devon vilket, tillsammans med att stigen ledde mot mitten av skogen, fick honom att bestämma sig för att han var på rätt väg. Då han någon millisekund senare fick syn på något som mycket väl kunde vara provisoriskt skapade gravar sänkte han ner sin misstress till marken och intog samma position som han hade haft innan han börjat springa för att ge spara henne vetskapen om att han hade burit henne istället för att teleportera henne. Hans dramatiska misstress skulle nog inte gilla känslan av en neddramatisering.
De hade kommit rätt, konstaterande Devon. Det här var helt enkelt en för liten skog för att det skulle finnas två ställen med provisoriskt grävda gravar i skogens center. Det här var den sortens skog där man gömde de döda kropparna på andra, bättre ställen, utan "gravstenar". Det kunde helt enkelt inte finnas två personer som missat den normen.
Med en lätt bugning tog Devon ett snurrande steg åt sidan så att han stod vid sidan av sin misstress istället för mitt emot henne. Han lät dock armen ligga kvar runt hennes midja, som för att visa att han tillhörde henne och vice versa.

Viktorias tankar åkte fortfarande runt en aning, även om dessa inte handlade om hon gjort rätt sak eller inte. Nu var det mer vilka konsekvenser hennes val skulle få, och vad hon kunde göra med en demon.......
En av konsekvenserna var sigillet i hennes panna, hon var inte helt säker på hur det såg ut, men hon var ändå rätt så säker på att det kunde skapa problem ifall någon såg det. Sedan var det den saken att Devon skulle få hennes själ...Då skulle hon inte dö, men inte heller leva. Utan bara vara ett tomt skall i all evighet...
Och vad Viktoria kunde göra med en demon...det var mer roande tankar. Hon kunde göra så mycket...Få sin hämnd, inte behöva gå hungrig, kanske till och med hjälpa andra hungriga barn.
Då Devon la armen om Viktorias midja tänkte hon först nästan protestera, vad höll han på med?! Men sedan då omgivningen flög förbi svalde hon genast alla sina ord. Det var en udda upplevelse, både skrämmande och helt enkelt udda på en och samma gång.
Men tillslut var den gråaktiga staden utbytt mot skogens gröna träd. Hon andades djupt in av den rena luften.
Viktoria kastade en blick mot Devon och den sjönk ner mot hans arm som fortfarande låg runt hennes midja. Hon tog ett steg framåt och studerade sina föräldrars gravar.
De var mycket enkla, tillplattade jordhögar, inte ens en liten blomma som talade om vad som fanns under all jord.
I sina tankar sa hon till de "Ni kan vara lugna, jag ska hämnas er, krossa liven hos de som tog era, det ska jag...". Hon sa inte detta högt då hon inte ville att någon annan skulle höra, minst Devon.
Viktoria vände sig mot honom igen. Det hon tänkte fråga om kändes nästan smått genant, men hon var så hungrig...Hon hade inte ätit på någon dag nu. "Jag vet att du kan göra mycket, och det jag tänker be dig om är mycket enkelt. Kan du skaffa fram någon slags människomat? I stort sett vad som är ätligt duger". Hennes kropp var så mager och skör att vad som helst faktiskt dög.

Även om hans misstress inte sade orden rätt ut var det inte svårt för Devon att gissa sig till vad hon tänkte i det ögonblick då hela hennes väsen tycktes uppslukat av de två jordhögarna, av scenerna som hon och de förmultnade benknotorna hade gemensamt. Ah, det var starkt. Det var hämndlystet. Det var... brinnande! Och de känslorna, den varelse i vilken dessa känslor bodde, var bara hans. Nu förstod han äntligen vad andra demoner menade. Devon skulle följa sin misstress varthän hon än gick, och han skulle se till att hon fick sin beskärda del av världen och de känslor som den hade i beredskap åt den som vigt sitt liv åt mörkret.
Då hans misstress återigen vände sin uppmärksamhet mot Devon väntade han, med en minimal gnutta nyfikenhet, på hennes nästa order. För han visste att hon skulle ge honom en order, det syntes på henne att hon ville ha något av honom. Han lyssnade med ett halvt öra på drävlet som verkade sippra vilja sippra ur hennes mun innan hon äntligen kom till sak... och så bad hon om någonting så... så... bisarrt.
"Människomat, milady?" upprepade han med en blandning av hån och spelad dumhet. "Syftar ni då på sådant som er kropp vetenskapligt sett skulle kunna smälta eller sådant som den vanligtvis smälter?" Devon kunde inte låta bli att kasta en elak blick på gräset under sina fötter.

[Ber hemskt mycket om ursäkt för min inaktivitet, jag tänker inte komma med några ursäkter eller löften om bättring som den usla tekniken ändå inte tänker hålla men vill bara säga att jag aldrig har glömt det här rollet och inte tänker göra det heller. Det må ta tid, men så länge ingen inte säger rätt ut att det är över tänker jag svara!]

(Jag förstår, det känns bra att du säger det för jag hade börjat fundera. Men kul att du svarar i alla fall ;3)

Viktoria hade ofta kommit på sig själv att fundera på ifall hon på något sätt borde märka gravarna, med blommor eller kanske bara en träbit med inristningar. Men hon hade aldrig gjort det, hon ville inte att någon skulle hitta gravarna, ingen hade ändå inte brytt sig då hennes mor och far dött, ingen skulle få störa deras vila!
Då Devon yttrade sin fråga så höll hon inne med sina blickar. "Sådant den vanligtvis smälter". Hon såg vart hans blick gick, hon ville helst äta något som inte var alltför mögligt eller gammalt. "Jag kan inte stjäla något idag" sa hon sedan mest till sig själv. Det var säkert uppståndelse ännu där i staden, hon ville inte bli infångad igen även om hon hade en demon nu.
"Det behöver inte vara något komplicerat, lite bröd räcker gott och väl" sa hon och ryckte på axlarna. En enkel måltid som hon ofta åt, men osm också ofta räckte.

"Uppfattat, milady." Med uppdragna mungipor och en liten bugning vände Devon ryggen åt sin misstress och rusade ut ur skogen. Det kändes en aning olustigt att lämna en misstress som han knappt hunnit blivit introducerad till och som hade visat sig attrahera även det minsta trubbel ensam men en order var en order och bröd fanns knappast i skogen, så mycket visste till och med Devon. I vanliga fall skulle han ha litat på att hon kallade honom om något hände, men eftersom hela grejen var ny för henne var det inget som Devon kunde lita fullt ut på. Han skulle helt enkelt bli tvungen att skynda sig. Med det i åtanke blockerade han smidigt vägen för den första förbipasserande stadsbo han mötte på Londons gator.
"Ursäkta mig, skulle ni kunna ge mig vägen till närmaste bageri?" Devon hoppades att hans charmigt oskyldiga leende syntes under skärmmössans skugga. När flickan rodnande pekade mot en nätt liten butik snett över gatan antog han att det hade gjort det. Med ett artigt "tack så mycket" sneddade Devon över gatan och klev in i affären.
Saffran, korn, vete och råg slog emot honom i starka pustar och tycktes bädda in sig i fibrerna i Devons kläder så fort han tog klivet över tröskeln. Utan tvekan klev han direkt fram till disken.
"Jag söker efter ett bröd i klass åt en lady", sade han enkelt åt butiksbiträdet och lade upp en bunt sedlar som hans vägvisare hade varit vänlig nog att förvara åt honom i sin klänningsficka. "Vad har ni att föreslå?"
Blott tio minuter efter sin avfärd återvände Devon till sin misstress med sitt inköpta bröd varsamt inslaget i brunt omslagspapper.
"Milady", sade han, mest för att understryka att han var tillbaka. Det var tragiskt, oacceptabelt att det hade tagit så lång tid för honom att få tag på bröd. Något så enkelt borde inte ha tagit så lång tid, men butiksbiträdet hade klargjort att det bröd som passade bäst inte riktigt hade hunnit svalna än. Senare hade det visat sig att Devons misstankar om att "det perfekta brödet" hade varit det dyraste brödet varit sanna. Om han hade haft mer tid (och om det hade varit hans misstress pengar) hade han definitivt prutat ner åtminstone den del som senare skulle hamna i butiksbiträdets egen ficka.
När Devon höll fram de två varma och varsamt inslagna paketen med vaniljkrämsfyllda vetebullar mot sin misstress slängde han dock bort alla känslor om misslyckanden. Det var hans misstress jobb att vara nöjd eller missnöjd med Devons jobb, ty Devon var blott en tjänare ...eller något sådant...