Where magic lives. (privat)

Den hemliga gången fortsatte men Amia hade nått sin destination. Hon lät sin hand vila på väggen för en stund och sedan öppnade den sig. Ett litet leende for över hennes läppar även om hon inte kände någon lycka. Hon kände nästintill inget.
Så hörde hon någons gälla röst. Amia befann sig i en av de äldstes rum och hon hörde enkelt förövarnas ord.

Anan stirrade ner i marken. Han visste att han förtjänade straff, han borde inte låtit kvinnan gå..Det var att svika det riket han tvingades tjäna.
"Du ska vara fastkedjad i ett tomt rum, utan mat eller vatten i två dagar! Till att börja med!" sa Langius ilsket. Anan nickade sakta, det var inte så illa i alla fall. Inte så många dagar. Under deras träning hade de många gånger straffats, för små saker eller nästan ingenting.
"Kedja fast honom här, ingen får komma hit och hjälpa honom" beodrade ledare två andra soldater. Utan att titta på Anan tog de tag i honom till en pelare. De drog fram rep och band fast honom vid det, med ryggen mot pelaren.
Sedan lämnade Langius och soldaterna templet, för att fortsätta sitt hånande.

Amia förvånades av dessa främlingar. Aldrig förr hade hon stött på sådana ovanliga män. Och då hon hört att han skulle bli bestraffad hade hon trott han skulle blivit piskad eller något men tydligen hade hon haft fel. Då de andra lämnade templet tog sig Amia fram till främlingen.
”Så…”, sade hon för att uppkalla hans uppmärksamhet.
Ett leende lekte på hennes läppar eftersom en plan sakta hade börjat formas i hennes huvud.

Anan stirrade ner i marken och begrundade erövringen tills kvinnans röst hördes och han tittade upp. Han tyckte inte om hennes leende, tänkte hon hämnas på vad han gjorde mot hennes vänner? De andra som låg döda kring de?
"Och vad vill du?" frågade han med trött röst.

”Så här står du och hänger”, konstaterade Amia det självklara.
Hon hade mycket roligt åt det. Att han var där bunden hjälplös för vad hon än skulle tänkas göra. Amia lade huvudet på sned då och betraktade honom och fick sedan syn på offerkniven, liggandes bland de döda kropparna. Hon undvek Tamaras kropp, även om hon täckt hennes ansikte med huvan smärtade det långt i hennes hjärta att hon inte var kvar. Inte längre kunde hjälpa henne. I ett försök att tränga bort tankarna, tårarna som åter igen hotade drog hon åt sig kniven som innan skärt upp hennes egna skinn. Med släpande steg började hon gå emot honom. Han såg nervös ut och hon gillade att ha den här makten över honom.


[Hm, hon blev inte som jag tänkte henne ifrån början. ]

(Jag har glömt bort hur jag tänkt mig honom ens xD Nåja, är ju inte alltför onöjd med resultatet nu)

Anan studerade kvinnan, han visste inte riktigt vad han skulle säga till henne. Att han var ledsen? Visserligen var han det, men han trodde nog kvinnan bara skulle ta det som ett hån. Och annat visste han inte vad han skulle säga...Han hade väl förstört hennes liv nu, dödat hennes familj. Han förstod om hon ville skada honom.
"Så du hämnas? Döda mig? Skada mig...jag förstår dig" mumlade han och såg på henne under lugg med sina gröna ögon. Langius skulle väl ändå piska honom efter de här två dagarna...

Amia var framme vid honom nu. Sakta lutade hon sig fram emot honom så det endast var någon centimeter mellan deras ansikten. Hennes mörkblåa ögon mötte hans gröna. För en stund stod hon endast där och kollade på honom. Det var nästan som om luften mellan dem vibrerade, som om spänningen som spridit sig genom rummet snart skulle brista. Amia drog in hans doft genom näsan för att sedan andas ut den igen invid hans hals. Det som hände därefter hände snabbt. Eggen skar igenom hans kind, inte särskilt djupt men trotts det rann blod nedför den och ett ärr skulle märka honom för alltid.
”Blod för blod”, sade Amia och stannade sedan upp.
Hon ville se hur han skulle reagera innan hon släppte lös honom för han var trotts allt en tränad yrkesmördare och en ytterst farlig sådan.


[Hoppas inte detta är PP. Du får säga till mig då så ändrar jag. ]

Anan kände också spänningen och vek inte undan med blicken. Han var helt försvarslös, fastbunden och hans vapen låg i en hög vid väggen över andra sidan rummet.
Han gav inte ifrån sig några ljud som tydde på smärta då blodet rann nerför hans kind. Anan hade bara en hopbiten min och vände bort blicken för några sekunder.
"Ja, blod för blod...men det är inte återgäldat än, det där var inte så mycket blod du fick fram" sa han sedan.

Hans ord fick henne att ge honom en misstänksamblick.
”Blod för blod handlar inte om mängd”, sade hon snabbt och en aning irriterat samtidigt som hon lät kniven skära upp hans rep.
”Nu hjälper du mig härifrån. Dina bröder, vart gick dem?”

Anan höll inte med henne, i tretton år hade han fått höra att det inte var meningen som hade betydelsen utan mängden, i alla fall i krig. Men han själv visste att det inte alltid var rätt.
Då kvinnan skar upp hans rep tittade han misstroget på henne. "Du ska inte döda mig?". Han reste sig upp och drog bort blodet från kinden med handen.
"De och Langius är troligtvis här utanför och hånar resten utav staden". Han var fortfarande förvånad över att han levde.

(Glömde svara i övre inlägget xD Men PP? Är det powerplay? Men det gör inget^^