The French Revolution (PRS)

"Angenämt" log Adele då Frederic presenterade sig själv och männen. Hon la redan nu namnet på minnet, det var i alla fall inga långa eller svåra namn.
Då hon hörde Renés nästa fråga funderade hon kort till. Och nu när hon faktiskt tänkte på det och hade fått höra något som var helt annorlunda, kändes faktiskt det hennes föräldrar lärt henne närmast udda.
"Mina föräldrar förklarade tidigt för mig att de med mer förmögenhet arbetat hårdare i livet, och möjligtvis haft en smula tur..." det var nästan med en ursäktande ton Adele sa det. Det kändes verkligen udda nu.

René kunde inte hålla tillbaka en honfull fnysning vid den förklaringen, coh Frederic skrattade misstroget. Sakerna som de rika intalade sig själv! Lögnerna som samhället uppehöll för en orättvis ordning!
"Du inser väl att det varit en lögn? Att ofta är det de längst ner i samhället som jobbar hårdast, tolv timmar om dagen för att ha råd att föda sin familj den kvällen. Och kungen, som får allt på grund av en gudomslig rätt att härska, bestämma över andra människors liv och elände?" Frederic krökte hånfullt på övre läppen vid nämnandet av kungen, men Luc, vars ögon inte lämnat René sedan han började tala, reagerade inte.
"Representanter av folket borde bestämma för folket, representanter valda av folket, inte en kung. Frankrike är världens finaste land, men som en republik vore hon strålande." Smma glöd som sken i Renés ögon vid protesten hade åter tänts, och han satt rak i ryggen då han talade, utan problem att finna de rätta orden.

"Ursäkta mig sir, det är svårt att inse sådant då man uppfostras till att tro det" sa Adele om hans första ord. Men hon tystnade sedan. Hans ögon glödde verkligen, det var det som fått henne att stanna till vid torget.
Hon kunde knappt svara på det han sagt då han verkade ha pratat klart, hon var för tagen av hans ord. Och de lät så sanna...kunde verkligen hennes föräldrar ljugit för henne? För när René stod framför henne och pratade om folket och Frankrike trodde hon nästan helt på honom.
"Ni..." började Adele sedan och stannade upp lite för att hitta orden. "....är nog den bästa talaren jag någonsin hört". Hans ord var så fängslande...

De andra i rummet hade tystnat för att lyssna till René då han talade, men de vände sig åter till sina konversationer med instämmande nickar då han tystnade. De närmast fortsatte dock att se på dem, för att höra Adeles svar. De flesta av dem skrattade vänligt då hon äntligen talade.
"Det håller vi alla med om", svarade Frederic med ett brett flin, men René hmlade med ögonen, ocg log åt komplimangen.
"Tack, jag hoppas jag har fått dig att tänka på det jag talade om. Det är trotts allt endast en tidsfråga innan det sker en ändring, och jag önskar verkligen att du inte hamnar på fel sida då revolutionen sker." Luc fnös åt detta och tog en stor klunk ur sin flaska. Han var en cyniker, och tvivlade på att det de strävade efter någonsin skulle ske. René å andra sidan, trodde obändigt på en bättre framtid.

Adele var övertygad, även om hon på ett sätt inte ville tro på det René sa. Hon ville ju inte tro att hennes föräldrar ljugit för henne, eller så kanske de inte hade vetat bättre själva...Hon kunde bara fråga för att få reda på det.
"Du har övertygat mig" log Adele sedan. Hon kastade sedan ett blick ut genom fönstret. Jeanette var nog utom sig av oro vid det här laget...Hon hade varit borta ett tag. Hon hoppades bara hon kunde stanna en liten stund till innan hennes vän drog in polis eller liknande.
"Det är bara en aning svårt att vilja tro på det för mig..:" sa hon sedan med en lätt suck. "Jag vill inte tro att min familj, de som lärt mig allt jag vet har berättat fel sak för mig, ljugit". Hon kollade återigen ut genom fönstret. "Och på tal om min familj....jag var tvungen att ta mig ifrån de för att komma hit, och jag måste gå snart för att inte oroa de alltför mycket". Många saker kunde hända en ung kvinna som var ensam i Paris...

René kunde inte hindra ett leende då Adele medgav att hon trodde på dem. Han var alltid lycklig då han fick någon på deras sida. Trotts att vinsten var liten, en adelsflicka kunde knappast vara till mycket nytta om revolutionen framskred så som René önskade: snabbt, och där med blodigt.
"Jag kan förstå det", svarade han, och visste verkligen vad han talade om. Det var ju trotts alltid inte olikt med hans familj, vars syn på politik var tvärt imot Renés. Då Adele sade att hon skulle vara tvungen ge sig av, kastade René en blick ut ur fönstret. Himlen hade verkligen redan mörknat. René skulle kunna stanna för att diskutera vidare med Jacques, kanske Frederic, men han hade fått nya idéer av att ha talat med Adele, och tidig lektion förljande morgon.
"Jag följer dig hem, de här gatorna är inte bland de säkraste i Paris", sade han och reste sig i stället.

Adele såg forskande på René, förstod han verkligen? Hon fick nog tro honom på hans ord. Hon reste sig också och drog den gråa schalen om axlarna. Det var kyligt ute, och det var inte propert att visa alltför mycket hud, även om det bara var armar.
"Tack monsieur" log hon sedan åt honom och gick fram till dörren. "Och ni har rätt, jag har lärt mig att aldrig sänka garden ensam ute...". Hon öppnade upp dörren och möttes av en kylig vind.
"Adjö" sa hon och log mot Jacques och Frederic.

De andra hälsade Adele adjö, men Luc hade rest sig för att gå till disken för en ny dricka. René rynkade på ögonbrynen åt detta, men skakade av sig irritationen då de steg ut på gatan.
Han höll sig till Adeles takt, men han behövde inte följa henne för att hitta rätt. Han hade ju trotts allt redan varit hos henne en gång. På tal om det...
"Jag måste verkligen be om ursäkt för att vi bröt oss in hos dig", sade han och gned sig något förläget i nacken. "Vi tog ingenting, och det kommer inte att hände på nytt", försäkrade han och kastade en blick mot henne för att få en skymt av hennes ansikte.

Adele tänkte liknande tankar som René. Hur hade han kunnat lämnat en lapp i hennes rum? Det fanns inga tecken på att någon brutit sig in eller liknande. Inte ens tjänarna verkade ha märkt något annorlunda. Då hon hörde hans ursäkt vred hon huvudet mot honom. "Så ni bröt er in i mitt hem? Kom till mitt sovrum och lämnade lappen?". Tanken att han varit hennes rum medans hon sovit, ganska hjälplöst och ovetandes var en aning skrämmande. Men han hade ju bara lämnat lappen...
"Det gör inget monsieur" log hon sedan. De närmare sig hennes hem.

René nickade, men erbjöd ingen mer förklaring. Han ville inte berätta något om sidoverskamheten en del av klubbens medlemmar hade under nätterna. Det kunde skräcka iväg Adele, och det var inget René var stolt över.
Då de nådde Adeles hem stannade René upp och kastade en blick mot de upplysta fönstren.
"Hoppas du inte hamnar i problem för det här. För mycket problem åtminstone", tillade han med ett snett leende. "Men jag ber dock att du inte berättar något om vår grupp eller våra möten, det vi talade om åt dina föräldrar." Renés ton var allvarlig, och det var verkligen mycket tro han lade i Adele. Om hennes föräldrar berättade om dem åt polisen, kunde de hamna i fängelse. Åtminstone Renés bostad var fylls med bevis.