Sachiko Ever After (Rollspel för erfarna)

Doug såg hur de andra greppade tag om pappersdockan som såg väldigt välgjord ut. Han tvekade och kände sig otroligt kluven om han skulle göra som de andra, Angel bad av honom.
”Är ni inte nyfikna på vad det betyder? Vad kommer hända? Vad eller vem är Sachiko?” frågorna rullade fram.
Doug var inte så dum att tro att allt Angel höll på med var bluff och båg men samtidigt ville han inte riktigt tro på det. Han trodde att det mer handlade om tron. Ifall man trodde så fanns det och ifall man inte trodde fanns det inte. Var nu det var var väl den verkliga frågan.
”Jag vill inte flytta, jag vill inte lämna er, det vet ni. Ni är mina bästa vänner och Angel det rör mig att du vill göra detta för mig. Att Ni vill göra detta för mig men…”
Doug avbröt sig själv då åter igen en uggla ihåliga hoande ljöd runt dem som om han var otålig, som om Doug skulle greppa tag i dockan och göra vad som bads av honom.
”Äsch, skit samma. Låt oss göra detta.”
Doug tog ett grepp om den lilla biten som lämnats till honom. Ett litet leende drogs över hans smala läppar som om någon sagt något roligt.

Medan Doug pratade smålog Derek och kände sig lite rörd han också. Men han kunde inte låta bli att undra samma frågor som Doug gjorde.
Ja, vad eller vem är Sachiko? Derek drog en sin andra and genom håret - den som inte höll i dockan. Doug greppade pappersdockan och Derek kastade en blick på Angel. "Så hm... Ska vi säga det där fyra gånger nu? Vad var det? "Vi kallar dig Hachiko?" Derek skrattade nervöst.
Hela hans hånfullhet och kaxighet var borta för en lång stund sedan.

"Sachiko vi ber dig, fyra gånger, varken mer eller mindre." Angel bryr sig inte i vad de säger, hon är mer eller mindre övertygad om att hon har ett spöklikt allvar om sig. Ärligt talat, hon vill inte veta vad som skulle kunna hända om de gjorde fel och ärligt talat så tänker hon inte stilla sin nyfikenhet. Inte med dem åtminstone, hon kanske kan fråga sin mamma senare. "Kom igen, på tre." Fortsätter hon med en lite gladare ton. "Ett... två... tre..." Räknar hon innan hon säger frasen, en gång, två gånger, tre gånger, fyra gånger och sedan drar hon.

"... Sachiko vi ber dig." Derek drog av dockans huvud och väntade på att något creepy skulle hända.
Plöstligt skakade det till i marken. "Vad i...?" muttrade Derek lågt.

"Sachiko vi ber dig...." säger Sienna för fjärde gången och drar i dockans kant. Hon tar ett djupt andetag precis när marken under henne kränger till.
Åh, du måste skämta med mig, tänker hon sarkastiskt.

[Hoppas jag uppfattat detta rätt nu. ]

Doug kastade en sista blick på Angel innan han i kör med de andra sa orden för att sedan dra sönder pappersdockan sedan blir allt svart innan ens en tanke hunnit fara genom hans huvud.
Doug hade ont i huvudet, rysligt ont i huvudet. Hela hans kropp verkade seg, som om han vore bakis och ett otäck illamående låg över honom. En konstig lukt svävade genom rummet och varför var det något hårt som spetsade hans rygg? Hade han åter igen somnat med en av skolböckerna i sängen?
Sakta drog han upp sina ögonlock, egentligen ville han inte. Det enda han ville var att ligga kvar i sängen så fort han fått bort vad det än var som spetsade hans rygg men troligtvis skulle han bli upptvingad. Han behövde packa vilket han ännu inte börjat med i ett försök att förtränga tankarna på just flytten.
Ljuset skar i hans ögon, solljuset som for in genom fönsterna och för ett ögonblick kunde han inte orientera sig. Sedan insåg han att han inte alls befann sig i sitt rum. Illamåendet for över honom igen och tillsammans med den kom en yrsel. Han hade ingen aning om var han befann sig men rummet var helt klart till för barn, som om han var på något dagis eller liknande.
Sakta började han röra på sig. Trotts att han låg i en stor hög med kuddar mitt på golvet så fanns det något hårt i hans rygg men det var nästan som om kuddarna inte ville släppta loss honom som om han istället för att komma ur dem bara sjönk längre ned, som kvicksand. Paniken började spridas genom hans kropp, med desto mer han försökte ta sig loss desto hårdare verkade kuddarna hålla fast honom.
”Jag hade inte gjort sådär om jag vore dig”, hördes en torr röst över honom.
Dougs hjärta skenade i hans bröst och han hade börjat tro att han befann sig i en obehaglig mardröm.
”Du kommer väcka henne och ifall hon vaknar kommer du aldrig mer göra det.”
Vid de orden stelnade Doug till. Han kollade upp emot rösten och en hög flämtning for ur honom då han såg dess mörka, döda ögon. Ansiktet var blekt och det svarta håret hängde i stora toviga stripor runt det. Huden stramade runt hans kropp, hans ansikte och man kunde se benen innanför. På överkroppen var han bar medan han hade ett par jeans på under kroppen som var alldeles förstora och hölls uppe med något som liknade ett skärp. Det var dock inte varför Doug flämtat till så. Killen framför honom var inte hel. Det såg ut som om något hade tagit en rejäl tugga av en bit av hans buk. Några inälvor hängde ifrån magen på honom och blod rann nedför hans kropp för att bilda en liten pöl inunder honom på golvet. I hans ansikte hade han rivmärke över ena kinden, åtta djupa rispor men det var inte det värsta. Det värsta var att killen framför honom var Doug.
Så kände Doug hur det som stack honom i ryggen började röra på sig.
”För sent”, sade killen över honom och ett litet obehagligt leende spred sig över hans ansikte.

Angel vet inte vad hon ska tro när det skakar till och sedan försvinner de andra, eller allt försvinner egentligen.

Angel slår upp ögonen och se till sin förvåning att det är riktigt mörkt och hon känner sig otroligt tung. Dessutom kan hon inte säga att hon känner något hårt som skulle antyda om att hon låg på marken eller liknande förutom att det sitter något hårt runt hennes vrister. Hon hänger upp och ned, hon inser det nu. Måste vara något sådant. Fast det är snarare som att Angel inte ser några andra alternativ på vad det skulle kunna vara. Angel gör ett halvdant försök till att sträcka sig uppåt för att försöka bli av med repet men tvingas tillbaka av hennes faktiskt hemska fysiska styrka. Hon suckar under tiden som hon känner hur blodet rinner ned i huvudet igen och gör ännu ett försök att antingen lyckas knyta upp vad det än är eller göra sönder vad som håller henne uppe. Men icke, hon försöker minst fem gånger innan hon ger upp och inväntar att antingen vem som än satt henne här ska dyka upp eller att hon ska bli medvetslös av allt blod som fyller hennes huvud. Det tidigare alternativet var att föredra... Eller kanske inte. Den plötsliga insikten om att någon knutit upp henne som en sorts hängväxt eller liknande får henne att försöka komma ned igen men inte heller den här gången har hon någon framgång. Dessutom, var tog Doug, Sienna och Derek vägen? Angel vill inte tänka ut "worst-case-scenarios" men om hon hänger upp och ned i ett mörkt någonting så vad har då hänt med de andra? Utan förvarning hör hon hur repet eller vad det än är går av med ett snappande ljud och Angel faller hårt till golvet som det tydligen var längre till än hon trodde. Angel sätter sig upp med enorm möda och gör ett försök till att knyta upp det som fortfarande fjättrar hennes vrister med varandra och hon lyckas även om det inte kändes som rep utan snarare som en läderrem. Hon lägger ned lädret i fickan, vem vet om hon skulle behöva det igen. Det är fortfarande mörkt och Angel vet inte om hon vågar sig på att gå runt i blindo. Men när hon tar några prövande steg åt ett håll för att se om hon kan hitta en vägg eller dörr snubblar hon över något istället. Angel stönar av den plötsliga smärtan i armbågar och knän som tagit stöten mot golvet. Hon hoppas att det inte är såriga nu. Men hon hade åtminstone tyg för att absorbera lite av fallet, hon tar sig upp på knä och tar tag i det hon snubblar över och känner igen det som hennes väska hon sticker genast ned handen för att se så allt är kvar. Till hennes förvåning är det där, alltihop. Otroligt. Vilken kidnappare, vad annars skulle det vara, skulle lämna alla offrets saker i samma rum som offret? Hon har rysligt ont i rygg och nacke efter fallet från taket, hon måste hitta de andra... Efter att hon hittat en väg ut. Angel drar upp sin väska och hänger den på ryggen när det plötsligt blir ljust i rummet och hon hör en dörr öppnas, Angel rusar in bakom närmsta skydd vilket underligt nog är en kateder. Hon hör de släpande stegen som går runt rummet innan de plötsligt tystnar, Angel hoppas på att var det än stannat så kommer den inte till henne. Angel hör dörren stängas igen och vågar sig fram precis i tid för att bli fasttagen om halsen och uppkörd mot väggen med en ohygglig smäll och om hon inte höll på att bli strypt skulle hon tappat andan. Det tar en liten stund innan Angel får sansen att se efter vems arm hon panikartat försökt få bort innan hon inte har något syre kvar.vilket kommer vara rätt snart. Problemet är att den som stryper henne inte har ett ansikte, faktiskt har den inte ens ett huvud utan snarare en rutten stump där huvudet ska vara. Angel blir chockad men kan inte göra väsen av det när hon inte ens kan försöka dra bort armen på den huvudlöse... Kvinnan, den huvudlösa kvinnan det ser ut att vara en kvinna och Angel gissar på att hon dog på grund av att hon saknar sitt huvud eftersom resterande del av den zombieliknande kroppen ruttnar på vissa ställen och har en hel del blod spritt över kroppen, som mest på höger sida av kroppen och runt halsen. Förståeligt med tanke på avsaknaden av skalle. Angel vet inte exakt vad som händer men det känns som om det aldrig skulle ta slut. Det rinner saliv från mungiporna och det rinner tårar från ögonen utom Angels kontroll. Fast hon har märkt hur hennes synfält verkar bete sig som en gammal tv när det flimrar, blinkar och svarta fläckar har uppenbarat sig och lika plötsligt som det börjat slutar det och Angel slår än en gång i golvet. Hon kan bara inte hålla sig vid medvetande annat än att den huvudlösa tycks släpa iväg henne. Hon kanske är död, inte vet hon om hon ska vara glad eller ledsen över den tron om vad som hänt, hennes mamma skulle säkert bli glad om Angel kom och hemsökte henne.

(Förlåt om det är skumt, jag skriver från mobilen... TT^TT )

[Ehm... Nu gör ni det hela svårt att komma med något som är minst lika awesome... ._. ]

Sienna blinkar förvånat och ser sedan runt i rummet. Eller försöker är väl ett bättre ord. Rummet är nästan helt svart sånär intill på några ljusstrålar som kommer från månen och in genom ett fönster.
Hon försöker ta ett steg och gnyr till då hon känner något som skaver sig in i huden.
När hon vänder på huvudet blir hon medveten om hennes armar som också sitter fast ovanför hennes huvud. Hon försöker rycka i de och gör sitt bästa.
Hon både känner och hör hur det brister lite. Sienna är så mycket starkare än vad hennes smala kropp får henne att framstå som, dock så är de här banden - vad de än är gjorda av - över hennes fysiska styrka.
Hon gnyr till och låter hakan falla ner mot bröstet samtidigt som hon hör fotsteg mot stengolvet som finns i det rummet.
Hon stelnar till och ser misstänksamt åt det hållet hon hörde ljudet ifrån. Tyst. Inget ljud och absolut ingen mer människa i närheten.
Hon märker först nu att hon är ensam i rummet.
Vart är Derek, Doug och Angel? Varför är hon själv och vad hände efter jordbävningen?
De hade "förevigat" sin vänskap, men vad hände sedan? Jordbävningen, jo, den mindes hon väl. Men efter det då?
Jo, jag vaknade här. Fastbunden på något jävla trähjul som om det vore ett sjukt skämt för att göra mig påmind om att jag älskar historia på tok för mycket.
Det halvsläpande ljudet hörs igen och får Sienna och rycka till och se misstänksamt åt det hållet som ljudet nu hördes ifrån, vilket inte är samma håll som förra gången.
Din värsta mardröm, viskar en förrädisk röst i hennes huvud. Hon sväljer hårt och ser fortfarande på hörnet där hon tror att hon hörde ljudet ifrån, hon är inte alls lika säker längre.
"Hej, Sienna. Jag har saknat dig så mycket", viskar en sorgsen röst och får henne att stelna till. Hon ruskar sedan på huvudet.
"Jättebra. Du lyckades imitera henne. Vem där?" frågar hon och låter irriterad för att inte visa hur osäker och rädd hon är just nu.
"Vet du vad jag mer har saknat, kära syster?" fortsätter rösten som är kusligt lik Kellys. "Levande kött", fortsätter den och låter längtande. "Och dig, åter igen. Men jag har blivit mer och mer nyfiken på hur ditt blod smakar, din dubbelgångares var inte särskilt gott, det var... dött. Jag vill ha levande. Men seså, kom fram nu, Sienna", säger rösten sedan lägre.
Sienna vänder på huvudet då hon hör ljudet från första hållet igen. Siennas ögon vidgas då hon ser en kopia av sig själv komma.
Hon är en exakt kopia av Sienna om det inte vore för det uttryckslösa ansiktet och ögonen som saknar alla spår av liv.
Kopian går hasande bort till hörnet där rösten som är så lik Kellys hörs.
Sienna ser att kopian av henne blöder på flertal ställen och att en stor bit av hennes arm är borta så att det blottar skelettet vid underarmen.
"När jag dog", börjar Kellys röst, "dog en del av dig också. Den delen var så stor att den fick en egen kropp här för att rymma känslorna som senare försvann. Säg mig, Sienna, vill du dö för att vara tillsammans med mig och mamma igen? Kan jag få sluka dig och drick ditt blod?" fortsätter den och tar ett steg fram ur skuggorna så att månljuset visar ansiktet.
Kellys ena öga är sprucket och blodet verkar inte sluta vilja rinna därifrån. Ena armen hänger längre ner än den andra och har en konstig vinkel. Axeln är helt sönder, förstår Sienna. Det svarta håret som var rött innan hon dog hänger och får den dödsbleka hyn att se ännu blekare ut.
"Vad säger du, älskling? Vi tre flickor för alltid? Precis som förr?" hörs ännu en röst. Sienna ser skräckslaget bort mot sin mor som stiger ut ur skuggornas skydd hon med och ser blodet som sipprar ifrån henne från ett flertal ställen och skallen som är krossad så att kraniet och en liten del av hjärnan blottas.
Skriket som kommer ur Sienna är det högsta någonsin och hon skriker skräckslaget medan hennes mor Ally och hennes älskade syster Kelly kommer närmare henne tillsammans med kopian av henne själv som tvekar lite innan hon ser att Kelly går med målinriktade steg.
"DEREK!" skriker Sienna skräckslaget och sliter i vad det som nu håller hennes handleder bundna.
Materialet spricker och hon faller och lyckas sedan med stor möda slita bort de tjocka läderbanden som sitter runt hennes fotknölar. De tar längre tid än vad de tog att slita sig loss från repet som hennes handleder var bundna med på något vis.
Hon lyckas på något vis ställa sig upp medan skriket fortfarande hörs.
"Seså, hjärtat mitt. Var inte så rädd, vi har saknat dig", försäkrar hennes mor men Sienna skakar endast på huvudet och springer mor närmaste dörr och slår upp den och springer sedan ut i korridoren.
"DEREK!? ANGEL?! DOUGLAS?!" skriker hon skräckslaget medan hon fortsätter springa och hoppas att hon hör en av sina vänner svara henne.
Hon känner tårarna rinna och de nekande tankarna i hennes huvud får henne att stanna upp och kura ihop sig medan hon försöker se en logisk lösning i det hela, i allt vansinne.

Angel vaknar en än gång upp, den här gången blir hon släpad och med tanke på den ilande smärtan i hårbotten så är det rätt självklart att hon blir släpad i håret. Angel känner väl igen de släpande stegen och inser att hon fortfarande har väskan på ryggen. Angel hostar ofrivilligt när hennes strupe tydligen inte är riktigt återhämtad än och den huvudlösa stannar till och vänder ett huvud som inte finns mot henne. Det gurglar åt henne och Angel antar att den vet att hon är vaken. Angel vet inte hur hon ska komma loss riktigt. Men så hör hon Siennas röst, den låter skräckslagen. Vad hände? Angel börjar plötsligt sparka och trilskas vilket den huvudlösa inte tycker om och försöker ändra sitt grepp. Och Angel tar sig loss. Hon tror sig hört rösten bakom dem och alltså ska hon springa ifrån den huvudlösa kvinnan som faktiskt har... en exakt likadan tröja som Angel. Angel betraktar den huvudlösa figuren, med huvud skulle den vara lika lång som Angel, troligtvis, den har samma tröja som hon förutom att den är blodig, hon har likadana jeans som Angel och även de är blodiga.
"Angel?" Frågar Angel den huvudlösa som instinktivt verkar se sig om. Utan huvud och gurglar, hur den gurglar vet hon inte. Eller den... det är ju... Angel. Typ som hon skulle sett ut... om huvudlösa Angel hade fått sin vilja igenom så den Angel som har ett huvud springer åt andra hållet i hopp om att hitta Sienna, eller komma bort från sin framtid.

Det hårda som stack honom i ryggen började slingra sig runt honom. Vad det än var så kramade de om runt hans revben och Doug flämtade efter luft som sakta pressades ur hans lungor.
”Hjälp”, viskade han till den unga mannen, sin kopia som stod och hånlog emot honom.
Så ekade ett skrik igenom rummet, Siennas skrik. Det verkade få Dougs kopia att blekna ännu mer som om han också hört det och brydde sig om vad Sienna men varför skulle han?
Doug började se svarta prickar framför sina ögon som hindrade honom ifrån att se allt klart, se vad som hände näst. För en liten stund låg hade han varit medvetslös eller hur kom det sig det nästa han såg, mindes låg han på golvet och inte bland kuddarna.
”Kom”, sade kopian, gengångaren.
Doug kastade en blick på kuddhögen som såg ut att enbart vara just det men Doug visste bättre, aldrig i livet att han skulle bege sig ned där igen. För ett ögonblick debatterade han att springa ifrån sig själv men varför hade han hjälpt honom. Han hade verkat så nöjd med vad som skedde.
Doug junior, som Doug döpte honom i sina tankar öppnade dörren ifrån rummet som nu såg alldeles normalt ut. Doug följde Junior.
Korridorren fick Doug det att kännas som om han befann sig på någon slags skola. Den rymde skåp, ett flertal skåp även om de gapade tomma eller så såg det i vilket fall ut som. Väggarna var målade helt i svart och det var endast levande ljus som lös upp. Med en smäll gick dörren bakom honom igen. Då han försökte ta sig tillbaka så fanns den inte längre kvar. En kall kåre for genom Doug och då han kollade efter Junior såg han att han var en bra bit bort i korridoren som inte verkade ta slut. Snabbt joggade han ifatt men saktade ned då han var åter igen bakom honom.
”Vart ska vi?” frågade Doug Junior med en något darrande röst.
Allt detta var tvunget att vara endast en dröm.