Ensamma kvar i världen?

Jill såg förvånat på henne är hon blinkade åt henne, men log svagt. Hon var mest förvånad över att folk fortfarande gjorde sånt.
"Det är en vacker stad, inte som förr, men inget är som förr" sa hon och ryckte på axlarna. Jill såg ut över London, hon undrade hur många människor som fanns kvar i staden, hur många som levde. Jill vände sig emot Lithea.
"Jag kommer från början från staterna" sa Jill lugnt och undrade hur det var där borta nu. "Jag letar efter någon som åkte hit innan zombierna tog över allt. Han var här på ett uppdrag och när saker gick överstyr hemma åkte jag efter honom för att finna honom" sa hon enkelt och såg ut över staden.

Lithea nickade. "London har allti varit en vacker stad, kommer alltid att vara tills den då allting rivs." Sa hon och suckade.
Hon vände blicken mot Jill och nickade förstående.
"Familj, vän eller partner?" Frågade Jon försiktigt, inte säker om hon fick lov att fråga sådana personliga frågor än.

Jill log, det var inte många som skulle fortsätta älska sin hemstad efter allt som hänt, Jill beundrade nästan Lithea för det.
"Staden har fortfarande sin charm, det är bara synd att det är zombierna som har tagit över den, de uppskattar den inte riktigt" sa Jill enkelt och såg sedan ut över staden ihop om att få se Chris, något som antagligen var omöjligt.
"Alltihop. Vi är bästa vänner och han är som min bror" började hon. "Och vi har varit partners sedan den dagen vi började jobba ihop, vilket är många år sedan nu" sa Jill drömmande, hon önskade verkligen Chris var vid liv. Hon visste inte vad hon skulle göra om hon tvingades möta honom som zombie, skulle hon klara av att skjuta honom? Jill tvivlade, men sen ville hon inte att han skulle behöva vandra runt för alltid.
"Har du någon kvar?" frågade Jill och såg på Lithea.

Lithea nickade mot henne. Inte riktigt det hon hade syftat på när hon sagt partner men det verkade som att Jill såg den här killen som sin bror så hon antog att de inte var tillsammans.
Lithea suckade och drog handen genom håret. "Inte dirket, min familj var attackerad men jag lyckades fly via källaren i vårt förra hus." Hon skrapade med foten i marken.
"Stötte på några av mina gamla vänner häromdagen, alla zombies." Hon tittade upp på Jill och ryckte på axlarna och sa: "Blev tvungen att döda dem, men eftersom de var så pass muterade var det inte så svårt, man fick tänka på dem som alla andra zombies och inte som sina gamla vänner, för de kommer ju inte ihåg mig." Lithea flinade.
"Det där lät brutalt men så är det"

Jill såg på kvinnan och nickade.
"Sorgligt men sant, ingen är den de varit när de förvandlats. Det är nästan det bästa att döda dem, så de inte lider längre" svarade hon och såg ner på kanten av huset, zombierna nedanför började samlas och Jill såg på nästa hus.
"Vi bör nog förflytta oss, jag känner inte för att vänta tills de kan ta sig hit" sa hon sakligt och såg på Lithea med ett lätt leende och sprang sedan bort mot huset som låg på vänster sida. Hon tryckte ifrån med benet mot kanten och hoppade över, Jill rullade ihop sig så hon landade på huset i en kullerbytta och drog vapnet ifall det kunde finnas något på andra sidan, men hustaket låg öde. Hon visste inte vad som fanns på våningarna under, men hon hade heller inte för avsikt att ta reda på det. Hon undvek helst att gå igenom hela hus, särskilt hus som varit bostadshus då de brukade vara bebodda av de före detta hyresgästerna i zombietransformede. Jill vände sig om mot Lithea och såg på henne, hon uppskattade hennes sällskap så hon bestämde sig för att invänta henne.

Litheas blick tappade plötsligt barnsliga drag och fick men mer mogen och bestämd blick när hon kort nickade mot Jill. Zombiesen hade börjat försöka hitta vägar upp mot dem, som om de nästan kunde kända doften att de var där. Hur myvket Lithea än hade uppskattat deras lilla pratstund så begydde det ingenting om de hade lyckats komma upp. Hon såg Jill hoppa över till nästa hustak. Lithea drog sin bleka hand genom håret och suckade lätt. *Antar att hon inte är en person som gillar avsked*, tänkte hon. Hon sneglade bort mot Jill som nu hade landat på det andra taket, till hennes förvpning verkade hon invänta Lithea. Hon höjde på ögonbrynen. "Huh." sa hon tyst för sig själv och vände sedan blicket ner mot bältet. Pistolen var kvar. Hon rättade till den lite och såg till att den satt fast ordentligt. Ett svagt leende spreds på hennes läppar. Den hasselfärgade blicken vändes uppåt och med ett barnsligt flin satte hon fart. Lithea fick fortfarande adrenalin kickar av att göra typiska filmtrick, och vem tycker inte det är en hörlig känsla. Hon landade realtivt mjukt på båda fötterna och med händerna snabbt kring sina knivar. Hade blivit en reflex nuförtiden, så fort man lämnade ett område och förflyttade sig till nästa gjordd hon sig redo för strid.
Lithea vände tittade upp och med tunga andetag mötte hob Jills blick. "Så, vart är vi påväg?", sa hon med ett slugt leende på de rosa läpparna.

Jill såg på Lithea när hon hoppade över till det taket hon befann sig på, hon gillade vad hon såg, kvinnan visste vad hon gjorde. Att hon hade dragit sina knivar var ännu ett tecken på det, något Jill uppskattade, hon hade inte tid att lära något hur man tog hand om sig själv, det skulle bara vara tidskrävande och jobbigt.
Jill såg på dörren som fanns på taket, någon hade förseglat den, och Jill misstänkte att det var för att fly undan det som fanns i huset. Vem som förseglat den visste hon inte då det inte fanns något spår av en människa på taket. Antagligen hade det skett för länge sedan och personen som förseglat dörren var antingen död eller långt borta.
Jill vände sig mot Lithea med en ovetande blick.
"Jag har inte någon direkt plan på vart jag skall, och inte heller vart vi skall bege oss. Jag letar som sagt efter Chris och drar mest planlöst runt i staden, jag har genomsökt norra delen av staden, och fann honom inte där, självklart skulle han kunna vara där nu, men tänkte genomsöka de andra delarna av staden. Vi har ärt oss att slå upp ett lägger men vara rörliga, zombierna rör sig trots allt över stora ytor" sa hon och log sedan ursäktande mot Lithea "Jag ber om ursäkt att jag pratar på, det var länge sedan jag talade med någon levande själ" Jill skrattade ett ovant men mjukt skratt, det hade varit länge sedan hon skrattat.
"Har du några förslag på vart vi kan bege oss?" frågade hon Lithea.

Lithea nickade. Det var förståeligt att vilja hitta Chris, om det inte vore för att hon redan dödat majoriteten av hennes vänner och familj hade hon också gjort det.
"Jag hjälper dig gärna leta. Två har fler ögon än en" sa hon och flinade. Hör Jill skratta var inget hon räknat med men av någon anledning gjorde det henne lugnare. Hon log varmt mot henne. "Prata på du, jag förstår dig. Skönt att se att man inte är helt ensam kvar", hon skrattade till.
Lithea bet sg i läppen och funderade vart de skulle. Lithea ryvkte till och sken upp i ett stort leende.
"Jag har en idé, du är inte höjdrädd va?"

Jill var uppriktigt förvånad över att kvinnan erbjöd sig att hjälpa henne leta, de kände trots allt inte varandra. Fast vem hade tid att lära känna någon nu för tiden? Att kvinnan erbjöd sig att hjälpa henne gjorde Jill en aning vaksam, hon var inte villig att sänka garden helt, människor förväntade sig oftast något i gengäld när de erbjöd sig hjälp.
"Ja de säger ju det, och ett par extra ögon är aldrig fel" sa hon dock med ett leende, hon var uppriktigt tacksam för hjälpen även om hon var vaksam, hon ville inte dö, inte när hon överlevt allt hon överlevt, särskilt inte för att hon sänkte sin gard.
"Ibland känns det som om man blir galen av ensamheten, man pratar nästan med vad som helst bara för att ha något att prata med" sa hon och log svagt. Även om hon var tränad till att vara ensam långa perioder, så kunde det ändå bli påfrestande.
Jill såg på Lithea när hon log stort, verkade som kvinnan visste en plats.
"Nej jag är inte höjdrädd, skulle varit svårt att vara på ett tak då" sa hon skämtsamt och log sedan. "Jag uppskattar höjder, inte endast för att de är praktiska utan också för att jag älskar att kunna se långt" erkände hon. Jill hade alltid varit fascinerad av kartor och att kunna se vart hon befann sig. Jill följde efter Lithea som visste vart de skulle.

Lithea skrattade till, "Ja visst är det. Att gå runt och prata med sig själv så beter man ju sig som man vore galen." Hon suckade lätt "Men vem är det som hör en wgwntlgen?". Lithea såg på Jill, hon hade inte sänkt sin gard. Det är förståeligt tänktw hon, de könde ju trots allt inte varandra. Lithea snurrade sina knivar ett varv i handen innan hon körde ner dem i sina hållare igen för att visa att hon menade fred mellan dem. Jills svar på hennes fråga hade glädjt henne. Med en hand som snabbt skuffade undan luggen från ögonen log hon slugt mot henne. "Sant, tänkte inte på att vi redan var rätt högt upp" Skrattade hon. Lithea tog tag i hennes underarm men snabbt insåg sitt misstag. "Oj förlåt" mummlade hon. Lithea harklade sig. "Följ mig" sa hon mer bestämt som att räta över sitt misstag tidogare innan hon tog fart söderut. Hon hade tänkt ta med upp Jill i klocktornet på Big Ben. Nu när ingen längre sköter den så finns det heller ibga vakter eller sökerhetspersonal. Klockvisarba hade även stannat på kvart i 7.