PRS Ninniku31|AlexZz

"Tack." Säger Dawn igen. Hon ser på den med en barnslig glimt i ögat. Kanske för att hon kommer ihåg hennes många olika gosedjur över åren. Hon minns dem dessutom, men Fluffis är det klaraste minnet. Troligen för att katten faktiskt var med på nästintill allt hon gjorde under barndomen. Alltså nästan allting hon gjort med Jake också. Det är både fina och mindre bra minnen. Men det är minnen. Dawn lägger ned den i fickan precis som hon hör ett högt mullrande. Hon förstår inte direkt var det kommer ifrån innan allt börjar skaka. Dawn vet inte vad hon ska göra och ärligt talat så har hon liksom glömt allt hon lärt sig om naturkatastrofer bara för att hon troligen är mitt uppe i något sådant.

Jakob ser sig omkring när marken helt plötsligt börjar skaka. Det tar några få minuter innan hans hjärna fattar vad som händer. '' Kom'' Hans hand tar tag om Dawns handled och leder henne fram med språngsteg till en lucka som man inte kunnat se när man kom in i den stora lokalen då den var bakom en massa saker. Luckan ledde ner till ett slags skyddrum som var gjort för att klara alla naturkatastrofer. '' Marken kommer skaka länge och mycket'' Han nickade uppåt mot bjälkarna som såg ut att ramla ner och marken verkade spricka. Han klättrade ner för stegen in i det mindre rummet som såg ut som vilket sovrum som helst fast med minikylskåp och ett minikök samt något som liknade en städskrub som egentligen var en toalett.

Dawn står kvar lite grann, även om hon borde ha panik har det liksom stannat av för ett tag. Aja, hon tar sig ned i tid för att inte riskera att krossas av bjälkarna i taket. Hon drar igen luckan och klättrar ned. Dawn finner sig dock darra en aning, troligen på grund av hennes bristande förmåga på att placera att hon just varit nära döden.
"Hur länge har det varit ett skyddsrum här?" Frågar Dawn istället för att tänka på något annat, vilket kanske märks när hon har en ovanligt ljus röst.

'' Ett bra tag men det är lika stabilt som en bergrund om inte mer '' Jakob sätter sig ner på en stol som sitter fast i väggen.
För ett ögonblick så skakade det inte lika mycket men plötsligt kom de riktigt stora skakningar. Hans ögon blev större och han höll hårt i stolen. '' Bäst att du tar tag i något!'' ropade Jake till Dawn.
Det verkade som naturkatastroferna ville göra sitt värsta just denna dagen han fått träffat Dawn igen... Varför just denna dagen av alla dagar?

Dawn minns något litet om att man skulle vara under bänken om man råkade ut för något sånt här så hon drar sig under ett bord. Bordet, precis som allt annat här sitter fast i både vägg och golv. Dawn håller sig fast vid ett av bordsbenen samtidigt som olika worst-case-scenarios dansar innanför ögonlocken när hon blundat hårt för att inte låtsas om allting. Ju fler hon ser desto mer verkar det som att hon klamrar sig fast vid bordsbenet i panik. Usch, hon avskyr verkligen det här. Dessutom har inte hon märkt det än men hennes keps har försvunnit spårlöst till någonstans. Troligen under det som kommer vara rasmassor snart.

Det skakar vilt i marken,så vilt att kabeln till elektriciteten går sönder som ligger någonstans i marken,under allt betong och asfalt som knäcks och får en massa sprickor i sig.
Allt blir mörkt i skyddsrummet och efter ett bra tag så tystnar allt och allt är helt stilla. Jakob tar ett djupt andetag och öppnar sina ögon. '' Dawn....Är du OK?''

"Definiera okej." Svarar Dawn med falsk kaxighet och samtidigt som hon fortfarande klamrar sig vid bordets ben. Hon andas, det råkar bara vara lite korta och snabba andetag egentligen. Hon öppnar motvilligt ögonen som varit stängda under hela tiden som det skakat, hon ser ändå knappt någonting trots att hon ser sig om. Men förutom att det blivit mörkt så antar hon att inget allvarligt har hänt. Dawn släpper även det krampaktiga taget om bordsbenet. Fast då är hon mer tvekande och vaksam än när hon sett sig omkring. Fast det börjar inte skaka igen, eller liknande. Hon verkar okej, hon borde vara okej. Hon lever, hör, andas, hon kan prata, se... ja, hon är okej.

'' Bra,du är okej'' Han kastar en blick mot Dawn innan han försiktigt reser sig upp och hans hand trevar efter en ficklampa som ramlat ner på golvet.
Efter en stunds letande får han tag i den och tänder den. '' Ska vi öppna?'' Jakob nickade mot luckan och såg sedan mot Dawn igen.

"Tror du det går?" Frågar Dawn och tittar upp på luckan. "Det lät som de rasande en del." Fortsätter hon som för att förklara sina tvivel. "Men det är förstås värt ett försök." Tillägger hon kvickt eftersom hon inte vill låta som att hon är helt ovillig att försöka. Bilket hon egentligen inte är av rädsla att det ska ramla ned saker på dem. Fast hon går ändå framåt mot luckan för att se över om den verkar bukta inåt eller något sådant, nu är det också en väldigt stabil lucka i sig så det är nog ingen större fara egentligen. Men om det var fullt med rasmassor över luckan skulle det nog vara svårt att få upp den.

Jakob bara höjet ett ögonbryn mot Dawn innan han går fram till luckan. '' Vi får väl helt enkelt se om det går eller inte ''
Trots att han inte var den mest muskulösaste personen som fanns så var han ganska stark tack vare all sin dans och träning. Han såg ett tag mot luckan innan han vred så att låset gick upp nu kom den spännande biten....Skulle luckan gå upp eller inte?
Jakob tog ett djupt andetag och med alla sina krafter så trycker han upp luckan som for upp med en smäll.
Men bara för den gick upp så var det inte säkert att det var lätt att komma ut från byggnaden eller vad man nu kunde kalla det efter raset.